asaplace

Senaste inläggen

Av Åsa Markström - 8 januari 2020 20:35

Godkväll!


Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  .

Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en kort prommenad, från jobbet. Och jag måste säga att den prommenaden inte var särskilt angenäm.

Ishalka, tur att det ändå var ganska bra sandat, och jag har ett par bra skor, icebugs. Utan dem skulle jag knappt våga mig ut, jag som är livrädd för halka.

Sen jag ramlade för kanske fyra fem år sen och slog knäet i en isvattenpöl, det fanns ingen annan stans att gå än just där.

Jag rekomenderar verkligen dessa skor, finns i lite olika prisklasser, men har hitills varit en billig livförsäkring för mig.

Tänk vad tiden går fort, nu är julen slut, känns tråkigt då vi måste ta bort alla julsaker.

VÅr gran som är så fin i år, vi har silvertema nu och nästa jul har vi funderingar på att ha guldtema och svart, det kan kanske bli fint vi får se.

 Nu på lördag ska vi fara iväg till Lycksele i några dagar, det är ingen nöjesresa, utan en resa för min dotters höftoperation.

Tänk som vi har kämpat med att få den, och nu är det snart äntligen dags.

Det är bara att be till gud att operationen blir lyckad, och att min dotter äntligen kan börja leva sitt liv mer som det är tänkt, och hon själv vill. Min dotter är värd all kärlek, och jag och min man kommer att finnas vid hennes sida och hjälpa och stödja henne så gott vi kan  .

Min man är väldigt fin, som också tar ledigt från sitt jobb för att vara med oss och skjutsa oss till sjukhuset.

Det lär nog inte finnas särskilt mycket i Lycksele under vintern att göra, men dom har ett gym där på campingen,, och under lediga stunder då vi inte är på sjukhuset kan man ju gå prommenader och se teve.

Har tänkt att ta med min bok Sommar på den lilla ön i havet.

Det är en fin bok, och vackra miljöbeskrivningar, nästan som att man ser allt framför sig på film, hur det ser ut och hur dom lever på den där ön. Jag rekomenderar verkligen boken, författaren heter Jenny Colgan.

Känns helt fantastiskt att börja läsa igen.

Nu har jag börjat med om kvällarna, att i stället för att ligga och stirra i mobilen, så lämnar jag den där nere och läser i stället några sidor innan jag somnar.

Det är trevligt. Då blir det kanske att av att jag läser ut boken nångång.

Nu är det nog dags snart att krypa till kojs, ska upp halv sex som vanligt i morgon.


Tänkte avsluta med några ord:


Livet är skört, lev livet så gott det går,'

försök njuta av det du har små guldkorn

runt omkring.

Det händer så mycket hemskt just nu i världen,

så försök att hitta just din mysfaktor, det du trivs bäst med

och känner för.

Strunta i personer som inte bryr sig om dig, vårda dom som

finns nära i stället, som verkligen bryr sig om dig och vill

dig väl-

Livet är kort, för kort för att kastas bort, njut av varje sekund.

Var inte rädd att säga, jag 'lskar dig, eller jag gillar dig, till någon person som du tycker om. De flesta

uppskattar

en kram, och värmande och snälla ord.

Då det redan finns så mycket hat och ondska i världen.

Ge inte upp hoppet om livet, så länge liv finns, finns där

alltid hopp, även om det ibland kan vara svårt att se det.

  




Av Åsa Markström - 26 december 2019 21:58

Hej och välkommna hit, ni som vill !


Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan.

Men man vet aldrig, rätt som det är kommer ett kapitel 21, men ni som har lust får följa mitt nyvarande liv i stället.

Jag hade tänkt berätta lite om min jul.

Som jag sa redan innan så hade jag bestämt att detta skulle bli en riktigt bra jul, en av mina bästa, utan påminelser på jular som varit.

Jag ville helt enkelt ta vara på det jag har i livet som är bra, och det är ju en hel del nu då jag tänkt efter, som jag säkert redan gjort en miljon gånger.

Jag börjar med att berätta att jag har skaffat mig nya glasögon, somde som känner mig från fb säkert redan sett. Och jag måste säga att de känns som att jag har fått mitt liv tillbaka.

Från att ha varit orkeslös, i allafall nästan, trött, med huvudvärk och ont i ögonen.

Så känns det som att det var meningen att jag skulle gå till optikern, just den dagen, två veckor före jul. Tyckte jag hadeskjutit upp det besöket länge nog nu.

Mitt synfel visar sig vara större än jag trodde, ser betydligt sämre på vänster ögat än på högra, då fick jag alltså speciella glas som tyvär är betydligt dyrare än de flesta vanliga.

Jag fick två progressiva glasögon, och ett par data och läsglasögon. Och det var verkligen värt varenda krona,

Nu i helgen har jag äntligen läst i en bok, jag som alltid har älskat att läsa, har knappt rört en bok på två år, bara läst dom två första sidorna, och sen blivit för trött i ögonen. 

Jag har börjat läsa en grymt bra bok nu, kommer inte i skrivandes stund på vad den heter, men den tänker jag mer än gärna läsa ut,så fort lusten och tiden finns för det.

Och för att inte tala om vilket bra sammanhang jag numer får av mina filmer och serier, då jag slipper vila ögonen eller somna mitt i allt ihop, man får ju liksom betydligt mer sammanhang.

Och jag känner mig piggare, så jag rekommenderar alla som känner dom har minsta problem med synen, det är värt att kolla upp den, utan ögon är det svårt att göra lika mycket som man vill, liksom.

I allafall, om vi ska återgå till julen.

Så började jag med att julpynta mer än vad jag brukar, eftersom vi numer har dubbelt så mycket plats, och tänkte mer på hur jag skulle klä granen, enligt min dotters önskemål.

Jag bakade också en tårta, det har aldrig hänt förr att jag bakat en hel tåra. Har ju gjort det enklaste och köpt färdigabottrnar, men nu gjorde jag rent en egen och min dotter hjälpte till, och den blev riktigt god.

Vi bakade också,damsugare av pepparkaksdeg, och marsipan, och jag bakade peparkakor med yngsta bonusbarnet, och hon blev så glad.

Gjorde dessutom egen risalamalta, den blev lysande god, och kokade min egen första skinka.

Fast det var inte riktigt meningen, då vi köpt fel skinka, då jagläste i mina nya glasögon, stod det att det var en rimmad skinka som man skulle få koka själv.

Jag funderade på att antingen slänga bort den, och köpa en färdig på coop nästa dag, men då tyckte min man och jag att det var åtminstone värt ett försök, synd att slänga så dyr mat.

Det tog tid, jag kokade den i tre timmar. Men god blev till, och alla tyckte om den. TIll min glädje.

Det bästa har varit, friden i mitt hjärta, att inte tänka bittra tankar. Jag ringde upp min pappa och önskade honom god jul, visserligen var det han som ringde mig först, men jag ringde i allafall upp, och pratade även lite med hans kvinna också.

Jag var glad då jag la och sen fortsatte jag med mitt, jag och min dotter gjorde en shoppingrunda på stan på söndagen,och måndagen var jaginne hos min vägcoach och vägde mig.

Jag hade gåttner 1,5 kg och 4 cm runt midjan. Det går väldigt sakta, men om man tänker på att vågen i början stod på 88,1 för nära ett år sen, och nu 82,1 så har det ju ändå hänt lite grann.

Min satsining är att komma under åttio, och sen försöka hålla det och se om jag lyckas gå ner ännu mer, men det får vi se.

Men vi pratade om alla frestelser som finns nu under julen, och hon sa att ditt mål under dom här två veckorna får vara att försöka stanna kvar där du är, och sen ta dom sista två eller tre kilorna så är kvar.

Men det blir svårt, har sista gången nu hos henne i slutet av januari, får se om jag lyckas, men nu under julen känns det svårt.

Men hon sa bara du fortsätter med träningen, så kommer det att gå bättre sen.

Men som sagt var, även om jag får fortsätta ett år till, så tänker jag klara det till slut, det är trots allt inte tiden som är viktig, utan hur man mår.

Just nu har jag ju lite ledighet, typ över en vecka kvar, och det känns riktigt najs.

God jul önskar jag eventuella läsare för er som önskar fortsätta veta mer om mitt liv.

Av Åsa Markström - 22 november 2019 18:43

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret.

Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta.

Jag inser att min berättelses tema är att förmedla hopp. att då man ligger längst ner på botten kan man alltid gräva sig upp igen.

Det jag känner att jag vill förmedla med boken, är just hopp, och förmåga att börja om, även om så krävs på ruta ett igen.

Jag vet att det ofta kan kännas väldigt hopplöst då man väl ligger där nere och kippar efter luft, och bara längtar till att livet på nåt sätt ska kännas bättre, och mindre hopplöst.

Som jag säkert har påpekat många gånger, börjar allt och slutar med en själv, och att man dessutom måste våga be om hjälp och ta emot det då det behövs.

Jag känner att efter allt jag upplevt, ni som följt med mig på min resa. Har jag kommit ut som en starkare person, och lärt mig att jag kan klara det mesta.

Jaghar förstått att det är viktigt att vara stark i sig själv, och våga lite på sitt eget omdöme, och inte gå så mycket efter vad andra tycker och tänker om en.

Det kan finnas många därute som tycker jag gör fel.

Visst har jag gjort mycket saker som jag har ångrat också, och tänkt att varför i hela friden gjorde jag sådär? Varför tänkte jag inte på ett annat sätt?

Men det man förmodligen lär sig av sina misstag, är att man förhoppningsvis tänker sig för nästa gång.

Jag tillåter mig själv att vara deppig och bara gräva ner mig ett tag bara.

Men sen tänker jag att livet är kort, och man får inget gjort att tänka bara dåliga och dystra tankar. Livet är kort,

Jag önskar många gånger att jag kunnat ställa tillbaka klockan, men det går ju inte, som jag har läst.

För varje stund man ägnar åt det förflutna, så själ man en bit av framtidn.

Men det tror jag inte riktigt på, jag tror ändå på att det är bra att komma ihåg saker man gjort i sitt liv, glädjande saker , och tänka tillbaka på personer som betytt mycket i ens liv, och ägna en tanke åt dem.

Som härom veckan så hände nåt väldigt tråkigt.

Min man gick och halkade, är väldigt halt ute nu.

Han gjorde illa sig rejält i ryggen, men verkar vara på bättringsvägen. Jag var deppig ett tag och tänkte att varför ska detta hända oss nu, då det snart är jul och allting, och vår ekonomi blir ju också drabbad.

Men sen tänkte jag på vad mycket jag har att vara tacksam för, att han lever och inte skadade sig allvarligare.

Som sagt livet är väldigt skört, det kan förändras i ett ögonblick.

Ena stunden är man glad och lycklig, och nästa stund vill man gräva ner sig i nåt dike eller så.

Men jag känner att jag har uppnåt alldelles för mycket i mitt liv. om jag bara skulle ha suttit i soffan och deppat.

Vad hade det hjälpt oss då? Hur skulle jag kunna förmedla energi och kanske lite glädje åt min man om jag bara grävde ner mig?

Jag vill finnas där för min familj då de behöver mig.

Tänk så många gånger jag själv har kännt mig så ensam och deppig, och önskat jag hade mer att ge i livet.Och nu har jag det, en kärleksfull familj. Ett fint hem, och två underbara katter, och ett jobb, och arbetskamrater jag verkligen trivs så bra med.

Och tid att tänka på mig själv, att ta hand mer om mig själv och jag hoppas verkligen att det ska få mig att leva lite längre.

Jag tänker ibland med sorg på min mamma.

Att hon inte fick bli mer än 56, just då vi fick som bäst konrakt de sista åren hon levde. Och min dotters pappa som inte heller fick tilfälle att njuta fullt av sitt liv, som också dog i tidig ålder.

Visst är det så, med livet. en del personer rycks bort alldelles för tidigt, och vi som är kvar får kämpa med sorgen och försöka samla ihop oss så gott det går.

Men jag är ju lite andlig av mig, och tror att vi alla får mötas igen, på andra sidan. Det tror jag att Gud vill.

Men också att vi på jorden ska göra vårt bästa för att leva så länge som möjligt och göra det bästa av tiden vi har, tills det är dags.

Jag har börjat ta hand mer om mig själv nu för jag hoppas få vara kvar längre, och skänka glädje åt dom jag kan. Och hjälpade som behöver hjälp. Och förhoppningsvis vara en god medmänniska

Så länge det finns liv, finns det alltid hopp. Låt aldrig glöden i dina ögon slockna, kämpa på för allt du är värd, jag lovar, det är värt det.


Av Åsa Markström - 5 september 2019 20:38

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa.

Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite klokare med åren.

En sak som jag kom fram till för några dagar sedan, är varför jag alltid har haft lite svårt för det här med julen.

Jag tycker det är mysigt med julen, jag gör alltid som man brukar, ta fram julgranenn, pynta lite här hemma och köper julkappar av all hjärtans lust. Och försöker också göra god mat,och se kalle anka och allt annat som hör julen till.

Men jag har ändå kännt att något fattas,den här äkta julglädjen som många har, att det är fridens högtid och alla ska vara glada och snälla då det är jul, speciellt barnen då, eftersom det mest är deras högtid och de vill ha god mat och sina julklappar.

Men jag förstår varför inte jag kan känna den där äkta glädjen, inte för att jag är jehovas, utan helt enkelt för att dom jularna jag minns inte var de jag önskade.

Då mina föräldrar levde ihop, är det jag minns av julen, masa ölburkar och spritflaskor på bordet. Och mammas trötta och uppgivna ansikte då hon fick tjata på pappa att han måste skärpa sig.

Jag minns speciellt en gång då pappa somnade utanför mitt fönster, jag är inte riktigt säker på att det var jul då, men jag minns att jag hörde en duns, nån som ramlade.

Och då såg jag pappa ligga där och jag blev rädd, jag fick aldrig tanken på att jag skulle gå ut och se hur d et var med honom,,

I stället drog jag ner persiennerna och lade mig på sängen med mina barbies och gosedjur, och bara väntade på att få somna, och glömma det jag sett.

Men jag kunde inte glömma, den synen lever fortfarande kvar hos mig än idag, fast det gått så lång tid.

Vad jag vill säga är att jag tycker alla föräldrar som älskar att dricka alkohol på julafton stanna upp och tänka lite på barnen. Jag menar, julen är mest till för dem, och jag om någon vet hr alkohol kan förstöra ens liv, och man blir bitter, och  tänker är det verkligen så här det ska vara, är detta normalt ?

Då man växer upp med en alkkohliserad föräldrer så tror man att det är normalt, för man vet inte annat.

Men ju mer jag växte upp och började leva mitt eget liv så förstod jag ju mer och mer att det här är inte normalt.

Inget barn ska behöva lida och må dåligt, känna sig ensam, kränkt eller osäker, och undra om detta är normalt eller inte.

Jag kände nog på mig då jag var liten att det inte var normalt, då pappa bråkade då vi flyttade till Robertsfors,och en gång när jag vaknade mitt i natten av att polisen kom, och jag hörde skrik och gråt.

Pappa har aldrig ens bett mig om ursäkt för detta eller ens förklarat vad som hände den natten. Förmodligen var han så full att han inte minns detta.

Men nu har jag bestämt mig till den här julen, att det ska bli en fin jul. NU då vi flyttat till ett fint  boende, och jag äntligen känner mig nöjd med tillvaron.

Jag har bestämt mig för att att julen ska bli just den mysiga högtid den ska vara, och att även jag ska känna den glädjen.

Min dotter har en gång frågat mig, varför jag inte tyckte om julen,

Då kinde jag inte svara på varför, men nu kom det av någon anledning som en blixt från en klar himmel.

Det jag ska minnas i stället är mina jular hos mormor då mina föräldrar skildes. De tyckte jag om.

DÅ var jag glad och nyfiken då jag vaknade och ville direkt ner till den fina granen där nere som vi hjälpt mormor att klä och öppna min första present som jag alltid brukade få.

Efter jullovsmorgon naturligtvis, och jag minns med glädje hur jag och min bror gick upp på övervåningen och ville leka med våra nya saker vi fått.

Den tiden då min bror mådde bra.

Nog för att det är långt kvar till julen, men det går fortare än man tror, och ska jag börja planera en bra och fin jul så är det kanske dags att börja med det snart.

En annan sak som är bra, är att jag nu helt tagit avstånd från allt vad alkohol heter, och vet ni vad? Jag kan faktiskt ha roligt ändå, och prata och skratta och vara mig själv.

Alkohol medför inget som helst gott i livet, tycker jag.

Men jag kan ju inte dömma andra, jag dömmer inte andra för att dom festar ibland och har kul, dom som har kontroll över det och vet när det är dags att säga stopp, nu räcker det.

Själv hade jag inte den kontrollen och drack så länge det fanns något att dricka, och det var speciellt då jag kände mig deppig.

Men vet ni vad? De där tankarna försvann bara för stunden, och sen nästa dag så återkom min rastlöshet och mina olyckliga tankar..

Jag har kommit fram till att det ärbra att ha kontroll på det mesta i livet, och att allting börjar och slutar med en själv.

Det är likadant med vad man än bestämmer sig för.

Det kan sitta folk och säga, du ska göra det och du borde det, spring tre dagar i veckan och drick vatten varje dag.

Jo, det kan folk säga hur mycket som helst, men vill man inte själv så går det inte.

Man kan aldrig säga åt en alkolist, fattar du inte du är alkohlist. sluta med det. Eller du är tablettnarkoman som min mamma var.

Vill man inte inse det själv, eller ha hjälp så går det inte.

Som med min bantning till exempel.

Jag vet precis hur jag ska göra, vad jag ska tänka på och så vidare. MEn jag måste bestämma mig själv, det är först då man lyckes.

Nu har jag bestämt mig för att jag ska gå mer mina kilon jag vill bli av med.

Jag vet att det kan ta tid, men jag vill det själv och då går det så småningom.

Jag såg ett program på teve, om en kvinna som vägde 300 kg och inte rört sig på två år. Hon sökte hjälp och fick alla redskap som hon behövde för att kunna genomföra en fettoperation.

Men hon kom hela tiden med ursäkter och kunde inte sluta med sin feta mat, och älskade då folk passade upp henne, så  doktorn bestämde sig för att ta bort henne från programmet, då han märkte att hon ljög hela tiden och hittade på ursäkter.

Det är det som är farligt då man börjar ljuga för sig själv och andra i sin omgivning, till slut kommer sanningen fram, antingen man vill eller inte.

Det bästa tror jag på är att vara sann mot sig själv, känna in vad som är rätt och fel och vad man vill eller inte vill.

En sak vet jag i allafall, träning ska vara rolig, för att man ska känna glädje och insperation. Annars är det så lätt att hitta på ursäkter att ikväll orkar jag inte, nu är det mitt favoritprogram på teve.

Om nån skulle säga till mig att gå i trappor och uppförsbackar, och spring 10 km så ska du få se, jjisses vad du skulle bli smal då.

Jag skulle kanske försöka en eller två gånger max, men sen skulle jag ge upp ganska snart.

Och likadant detta med kosten, det tycker jag ska vara gott, det ska vara ett hållbart resultat i längden. Soppdieter och sånt krafs har jag slutat tro på för längesen.

Lev livet, gör det just du känner glädje över,och inte för att nån har tvingat dig till något annat bara för att göra den personen nöjd. Då blir man inte själv nöjd i längden.

Livet är kort, och ta vara på livets alla små glädjeämnen det kan ge, oavsett hur mörkt det kan se ut, så finns alltid en ljusning.

Bara man inte ger upp, utan fortsätter kämpa för det man vill och tror på själv.




Av Åsa Markström - 7 juli 2019 15:35


Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok,

Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom.

Det här känns som en början på mitt nya liv, jag vet fortfarande att allt när som helst bara kan falla i kras, då man minst anar det.

Men jag tänker njuta av mitt nya liv så gott det bara går, och ta vara på alla stunder av glädje och lycka som livet kan ha att ge mig.

Nu har jag alltså gift mig för tredje gången, och det är ju ingenting att skryta om.

Många som tänker som inte känner mig och inte  har läst min bok kanske dömmer mig för att jag gift mig för tredje gången.

Men det tänker jag inte bry mig om ett skvatt.'Det är man själv som formar sitt liv.

Jag har kommit fram till efter alla mina hinder och svårigheter hur viktigt det är att följa sitt hjärta och skapa det liv man vill ha, det är ju inte alltid det går.

Då jag bestämde mig 2007 då jag var mitt uppe i min svåra skilsmässa, då jag låg med kniven i min säng och faktiskt på allvar tätankte ta mitt liv.

Då jag tog mitt avgörande beslut att inte välja den fega vägen, utan fortsätta kämpa för mig och min dotter, att bygga upp det liv jag ville att vi skulle få.

Men det har tagit lång tid, Det tog 12 pe trygt innan jag hittade min plats i livet och kände att det är här jag vill vara, nu har jag faktiskt lyckas skapa en plats där jag och min dotter och resten av vår familj faktiskt kan trivas på.

Ett jobb där jag trivs, och hyfsad ekonomi. Nog för att man alltid vill ha mer pengar, och känna att jag kan unna mig mer saker och göra utlandsresor och köpa det .

Jag måste fortfarande tänka mig för  över vad jag köper, men jag slipper känna mig jagad av räkningarna och ha kronofogden i hälarna, och oroa mig för varje dag vad vi ska äta och om vi ens har mat på bordet.

Jag är nöjd och tacksam att sluppe känna den där ångesten och känslan att vara jagad, att jag äntligen känner att jag fått lugn och ro,

Och hittat kärleken i mitt liv,

Jag har förstått att det är först då man börjar må bättre själv som man känner att man också  orkar hjälpa andra.

Nu står mitt fokus att hjälpa min dotter inför operationen som ska ske i höst, så jag orkar stödja henne med det hon behöver hjäkp med, men samtidigt också att konsentrera mig på mig själv, och min man så vi mår bra,

Jag känner mig mer levande och glad än vad jag gjort på många år, jag känner att jag har mer kraft och ork.

Jag måste också berätta om mitt bröllop, det finaste jag varit med om.

Fast det var litet jag var så tacksam ock glad för de som ville komma och vara med oss och dela vår göädje, på vår stora dag.

Jag ville att mitt sista bröllop skulle bli nåt alldelles speciellt, så därför valde jag en fin klänning, det var så vackert att få känna sig berundrad och fin för en dag, och höra du ser ut som en prinsessa.

Det har jag aldrig i hela mitt liv fått höra vad jag vet i allafall.

Sen ville jag överaska min man med en sång, fast jag inte är så bra på att sjunga, men jag sjöng, Bara för att jag ville hylla honom med min kärlek, och dessutom ett litet bonut fick jag då jag bevisade för mig själv att jag faktiskt kunde och vågade.

Jag vågade faktiskt stå där framför min man och mina vänner med mikrofon och min körledare som spelade piano till.

Jag som under min skoltid varit så retad för mitt tal vågade stå och ta plats, och faktiskt visa, det här är jag jag vågar ta plats, jag är värd det, precis som alla andra.

Jag är ingen tyst liten mus som bara ska gömma sig i ett hörn och känna att jag är värdelös.

Och nu njuter jag av vårat nya boende, det kommer och har börjat bli så fint, inte alls mycket renoveringar som behövs, mest vara lite småpyssel och fix, sånt där roligt.

Som inte behöver kosta alltför stora pengar.

 <ett mål till jag har i livet är att ställa mig inför en klass och berätta om mobbning, hur hemskt det kan påverka en person, jag som  inte vågar prata inför en klass, men jag har bra lust att göra det,

Om jag bara skulle kunna få en enda person att lyssna på mig vore fantastiskt, att få en enda människa att förstå  att det som folk minns och dem som blir mobbade kommer ihåg, är faktiskt den person som sa ifrån, att det här är inte okej, sluta.'Det var ingen som ställde upp så för mig, men jag hoppas med denna bok att jag kanske får fler personer att lyssma, innan man dömmer någom så har varje person ett liv, och har varit med om många olika saker, som kan bero på hur man är.

Varje liv är unikt och ser ut på precis olika sätt, alltfrån upväxt till vuxen ålder.

Respekt och kärlek till alla fina människor därute.

Av Åsa Markström - 21 april 2019 16:30

Det är egentligen rätt underligt att man kan resa sig så många gånger i mitt liv som jag gjort, jag vill inte verka skrytsam eller så,

Men det som inte dödar en gör en starkare, sägs det.

Om min bok någonsin skulle bli klar eller utgiven så skulle det stå som första rubrik,

Ge fan aldrig upp !!!

Jag förstår visst att folk verkligen har olika förutsättningar och att alla inte klara av att ordna sitt liv på ett eller annat sätt, pågrund av vilka omständigheter eller förutsättningar, eller sjukdommar man än kan ha i sitt liv.

Jag har ju aldrig haft allvarligare sjukdommar som cancer eller såna sjukdommar som man inte kan hjälpa att man får. Det enda jag verkligen har försökt göra är att forma mitt liv, sen vet man ju aldrig vad som händer efter vägen.

Bara för att jag är nöjd med mitt liv nu så innebär det förstås inte att något annat drastiskt kan hända som man inte räknar med, sjukdoommar eller dödsfall.

Och ekonomiska bekymmer. Det har jag åtminstonne haft, och dödsfall,  så det vet jag att man kan klara sig upp.

Men att det också kan vara sjukt jobbigt, och tufft att resa sig från.

Det är inte lätt då man befinner sig på botten och tänka praktiskt och hur ska jag lyckas reda upp det här? Allting är ändå bara åt helvete, ingenting går som jag vill.

Och så var det för mig också många gånger.

Jag har lärt mig nu mycket av mitt liv. Som tex att vara tacksam för det man har.

Även om man själv bara tycker att det är små saker och ingenting att glädjas över. Men det minsta lilla är faktiskt det.

Som tex, 

att solen skiner, eller att det har slutat regna, om man nu inte gillar regn förstås, men jag tror nog inte att det är särskilt många som gör det.

Eller bara det lilla att man kanske har fått en snäll komplimang från någon, eller ett leende från någon man tycker mycket om eller från en främling.

Eller att man bara har ätit nån god mat, eller sett ett bra program på teve.

Såna småsaker kan göra att livet blir i allafall bara lite bättre nåt som annars kan verka hopplöst.

En sak som jag har lärt mig är viktig är att berömma sig själv, något som jag tyvär rätt ofta slarvar med.

Då ingen annan berömmer en själv så är det bra att göra det själv.

Tex att idag har jag varit superduktig, trots att jag inte ville eller kände lust, tog jag mig iväg på gymmet, eller gick en prommenad.

Idag har jag minnsann varit superduktig på att städa och packa grejor, och jag har varit en medkännande vän som har lyssnat på en kompis som verkligen behövde nån att prata med.

Kan man inte göra något åt sin situation som sjukdommar och ekonomiska bekymmer så såna saker är väldigt bra att ha i åtanke, små saker, som man annars kan tycka inte betyder något särskilt alls.

Men visst kan jag också ha tunga tagar fortfarande än idag, då mina tankar bara flasar iväg och jag bara vill lägga mig på soffan och sova bort livet.

Då är det okej tycker i allafall jag att låta det vara så. att tillåta sig själv att tycka synd om sig själv  och bara vara ifred med sina egna dystra tankar ett tag, för att sedan försöka väcka sig till liv igen.

En annan sak jag har lärt mig cckså är att man blir inte accepterad av alla, och det måste man leva med också. Vissa tycker om en och andra inte.

Jag har lärt mig, att dom som inte tycker om mig är inte värd att ödsla tid på, eller tankar heller för den delen.

Man ska aldrig ändra sig för någon annans skull för att få den personen att tycka bättre om mig.

Själv har jag ju en väldigt liten umgegänskrets idag, men jag bryr mig inte så mycket om det. Jag är väldigt glad och tacksam för dom fina vänner jag har, men försöker fylle dagarna med annnat och jag har en familj jag älskar, och jag har min träning, och jobb där jag träffar folk.

Så i min värld kan man kanske säga att jag är nöjd som det är, men visst skulle jag gärna släppa in nya människor i mitt liv om någon vill det, men inte så att jag måste tvinga fram något, och ständigt söka evig vänskap.

Jag har lärt mig att jag klarar mig bra själv, och bry mig om dom som jag verkligen redan har i mitt liv.

En annan sak som också är bra, är väl om man kan förlåta människor som gjort en illa. Det betyder inte att man behöver börja umgås med människan eller ringa, men bara för att få frid i sin själ.

Jag fick tipset att jag skulle förlåta min egen far, och att acceptera att han är som han är och att han har gjort sitt bästa efter sin förmåga.

Och det går faktiskt lättare då jag tänker så, och sen att försöka ta det kallt att om han säger något elakt till mig, som han ibland kan göra, så brukar jag försöka tänka, han vet inte bättre, han har inte lärt sig att det inte är okej att säga hur som helst till folk.

Låt inte hela världen gå under som det brukade göra förut,  då han kallade mig för tjock och sa att jag var ful i håret , slarvig och lat och you name it.

Nu försöker jag tänka det är bara sån han är,, Istället för att börja säga en massa dumma saker tillbaka.

En sån person har jag aldrig varit, nångång har jag sagt tillbaka om jag kännt mig förolämpad men oftast går jag därifrån eller är tyst.

Men det är klart det är svårt att sticka under stolen med att säga att jag inte blir ledsen då nån säger nåt dumt. eller nedsättande om mig, det blir jag.

Det tror jag dom flesta blir fast dom inte visar det.

Livet är sådär, det finns alltid människor som vill visa sig bättre än andra människor, som kan se vilka som är svagare och ge sig på dem, mobbare alltså..

Jag brukar försöka tänka på då jag vill säga något dumt till någon jag blir arg på att inte säga det, för jag vet själv att ett enda dumt ord som verkar småkaka för mig,  kan vara väldigt sårande för en annan person.

Alla är ju olika och har olika förutsättningar i livet, och vissa är känsligare än andra. Så kommer det alltid att vara.

Av Åsa Markström - 31 mars 2019 21:14

Egentligen så kan nog en självbiografi bli hur lång som helst. Jag tänkte att jag var färdig vid kapitel 14, men sen kom jag på att jag faktiskt har en hel del kvar att berätta, för er som faktiskt är intresserade av att läsa.

En sak som jag tog itu med för nåt år sedan, var att faktiskt uppsöke en kurator igen. Ni som har läst min själviografi i början, minns att jag gjorde det en gång, men sen blev det inte mer.

Just för att jag tyckte att det var så förnedrande att sitta där och grina och berätta om mitt trassliga liv och om min ekonomi.

Det jag i första hand ville ha hjälp med var min svartsjuka och varför jag var som jag var, varför jag har så svårt att släppa in människor i mitt liv, och lära mig att lita helt och fullt på en ny människa för mig är väldigt jobbigt, pågrund av att jag blivit sviken så mycket i mitt liv.

Jag kände att jag ville gå till en kurator och ta itu med mina problem en gång för alla,  för min sambos, och min lyckas skull.

Jag menar, vem vill gå igenom livet och vara svartsjuk och bitter ?

Jag fick komma till en väldigt gullig kurator, jag kände att det kändes rätt ganska direkt och öppna mig för henne.

 Hon sa att vid första mötet så kommer du mest att få sitta och prata om ditt liv och jag lyssnar.

Så jag tog ett djupt andetag och berättade om allt, mina dödsfall, och att jag blivit lurad på pengar och att jag kännt mig sviken även av mina egna föräldrar.

Jag är stolt över mig själv att jag faktiskt vågade ta tag i saken och berätta utan att falla i gråt.

Den första frågan jag frågade var:

- Gjorde jag verkligen rätt som skilde mig från min första man?

Jag menar, under hela mitt liv hade jag haft såna skuldkänslor och frågat ofta om jag gjorde rätt. skulle jag ha handlat annorlunda? Eftersom jag alltid fått höra att det var jag som var dum och att allt var mitt fel, så trodde jag ju det till slut.

Hon tittade på mig och sa.

- Ja, du gjorde verkligen rätt, annars vet jag inte var du skulle ha varit idag, du hade kunnat legat på botten, men i stället har du rest dig upp och kämpat och gjort allt för att du och din dotter skulle få ett bättre liv. 

Och jag blev så lättad över att höra henne säga att jag började gråta då, men det var tårar av lättnad, och all sorg jag burit på så lång tid.

Hon sa att det är inte undra på att du har svårt att lita på människor, och hon sa också att det var väldigt starkt gjort av mig att jag inte blivit som mina föräldrar, att jag inte började med tabletter eller gick på alkohol.

Och jag sa ärligt som det var, att jag faktiskt valt min dotter, jag ville inte att hon skulle få det som jag hade haft det under min uppväxt.

Och sen berättade jag om mitt andra äktenskap, att jag tyckte synd om honom, att jag varit lite elak som skilt mig från honom och att det var bortkastade år, för honom och för mig,då vi båda hade kunnat få bättre.

Hon skakade åter på huvudet.

- Nej, sa hon det är inte bortkastade år. Var tacksam för dem i stället, han fick dig som han var kär i och du och han gjorde ju roliga saker tillsammans och hade många trevliga stunder, så det är inte bortkastat. Var i stället glad att du fick dem. men att du valde rätt som till slut bestämde dig för att följa ditt hjärta.

Det var också starkt gjort av dig, att du vågade bryta dig lös även den här gången, och göra vad som var rätt för dig.

Också det kändes som en stor lättnad att höra, då var jag inte så elak ändå.

Hon sa att jag skulle börja med att lära mig tycka om mig själv, att det var där som var min svaga sida, mitt dåliga självförtroende, att jag inte trodde på mig själv.

Det var något hon också hade förfärligt rätt i.

Så min första uppgift var att jag fick ställa mig framför spegeln varje morgon och säga att jag är bra och jag duger som jag är.

Det kändes faktiskt väldigt konstigt att stå så där framförspegeln och dessutom helst skulle jag le mot mig själv också.

Dessutom gjorde jag en annan fin grej också, Då jag kom från kuratorn.

SÅ skrev jag ett sms till min adra exman och tackade honom för dom här sju åren, och jag skrev att jag är glad att vi fortfarande är vänner. Han skrev till mig också samma sak.

Och sen kunde jag helt enkelt släppa dessa grubblerier och bara tänka på mitt nyvarande liv, och hur jag skulle få det så bra som möjligt och mig själv.

Kuratorn lärde mig att förstå saker om mig själv, varför jag gjorde som jag gjorde, att jag skulle kunna erkänna för min sambo då jag gjort eller sagt något dumt, som rätt var det var bara kunde komma från munnen.

Det kändes så bra att ha en förklaring, hon sa naturligtvis alltid att jag skulle tänka innan jag pratade, men det är inte alltid så lätt för mig.

Men då jag väl sagt något dumt så kunde jag i allafall förstå det själv och be honom om ursäkt. Det händer ibland fortfarande att det kan hoppa nån groda ur munnen på mig.

Och då brukar jag tänka efter och sen komma och be om ursäkt.

Att jobba med sig själv gör man inte på nån kafferast, det är ett helt livsverk för personer som är så pass trasiga osm jag varit. Det tar tid att läka och lära sig att lita på andra människor.

Det är något som jag fortsätter jobba på en idag, och det känns så skönt ändå att jag har redskapen nu, och glömmer jag bort dem har jag en fin vän jag kan skriva till och be om råd, vad jag ska göra i en särskild situation om jag inte lyckas reda upp det själv.

Hon ör så smart och kommer med jättefina råd, och då jag skrivit till henne känns det oftast bättre och jag kan få nya tankebanor, att så här kunde jag göra i stället eller tänka så här.

Livet är inte alltid så lätt, men jag känner mig liksom friare på nåt sätt att gå vidare och säppa det förflutna. Eller inte helt kommer jag att släppa alla personer som jag kännt i mitt liv, och som jag lärt mig nåt av och som stått mig nära kommer jag alltid att minnas.

Och vissa händelser glömmer man helt enkelt aldrig, men i stället får man försöka starta nya fina, glädjande minnen av det livet man har.

Med positiva saker som man kan minnas på dödsbädden. Jag vill inte ligga där döende och tänka, varför gjorde jag inte si eller så. Jag vill tänka, att jag är bra, jag gjorde mitt bästa för att följa mitt hjärta och bygga upp ett så bra liv som möjligt, och vara den person jag vill vara, inte bara hur man vill se ut i andras ögon.

Tänka att hon eller han gillar inte att jag har den här hatten eller den här tröjan, eller det här håret. So what, det är du som ska må bra, och vara nöjd och tycka själv att just det valet du är nöjd med är bra.


Av Åsa Markström - 30 mars 2019 11:06

Jag fick glädjen att träffa min nyvarande sambo igen, vi träffades många gånger. Det dröjde bra länge innan det blev kärlek mellan oss, han hade sina problem att brottas med och jag hade mina egna.

Men efter några år lyckades vår kärlek komma, och nu känns det hur bra som helst. precis som det är tänkt att det ska göra, då man finner sin vad jag hoppas är livs kärlek.

Jag fick veta att han är nykter alkohlist och nu har jag också slutat dricka alkohol helt och hållet, och jag måste säga att det känns helt underbart.

Nu då jag mår så pass bra så känner jag inga som helst behov av att dricka.Nu satsar jag hellre mitt liv på träning och andra roliga saker som livet kan innehålla.

Det är så härligt att dela livet med någon man känner helt och fullt för. Och nån som jag verkligen trivs med, som jag kan känna både är min bästa vän och älskade.

För några år sedan hittade jag en knöl på magen. Jag visste inte vaddetvar, men det såg väldigt konstigt ut och jag skämdes oerhört mycket då jag skulle visa mig utan kläder.

Jag försökte faktiskt lära mig att simma i just den vevan eftersom jag alltid har varit livrädd för vatten, men det gick väldigt dåligt, och då jag fick bråcket på magen gav jag helt enkelt upp.

Jag kände också att det intevar min grej det där med att simma, jag menar jag har klarat mig hela mitt liv utan det och jag lever fortfarande.

Iallafall så gick jag till slut till doktorn då inte knölen gick bort.

Det var en utländsk läkare jag fick, och jag frågade vad det var.Det kändes som att han skrattade åt mig då jag sa att jag skämdes för det, och han sa att de är utifrån betraktarens öga typ.

Och en syster som var med föreslog att jag skulle ha en gördel eller vad det nu var.

Beviskiken och lite ledsen gick jag därifrån och tänkte, jaha då får jag väl leva med det där eländet.

Och des slutade inte där,bråcket växte och började bubbla och leva om.

Jag minns så väl första gången jag skulle klä av mig förmin sambo, jag var så blyg ochvände mig bort då jag skulle ta av mig tröjan, jag tänkte först att jag minsann skulle sova med tshirt,

Men då sa han att det behöver du minsann inte göra, det blir ju så varmt.

Det började rinna vätska från bråcket, och då ringde jag vårdcentralen igen, och fick tid hos en annan doktor.

Han sa att jag skulel få en remiss till kirurgen och att det här eventuellt skulle opereras bort.

Någon månad senare gick jag dit.Och han tyckte också det skulle opereras och frågade om jag ville det.

Men det tog än väldans lång tid innan jag fick göra det. Bråcket hann växa och bubbla ytterligare och jag fick ont. Jag fick ringa till kirurgen flera gånger.

Till slut erkände dom att minn fall hade hamnat mellan stolarna. alltså att dom hade glömt mig. Mycket klantigt och rent förjävligt måste jag säga.

SÅ jag fick en ny tid för kirurgen och sen fick jag fylla i papper och massa frågor att jag godkände operationen.

Till slut kom då äntligen den dagen då jag skulle opereras, det var med blandade känslor.

Tanken var att jag bara skulle ligga för observation under natten på sjukhuset.

Läkaren sa till mig innan jag skulle sövas att det var en himla tur att jag fick opereras nu för bråcket var väldigt infekterat och hade jag väntat ännu längre hade jag kunnat dö.

Jag blev rädd av tankten att jag kudne ha dött och tänk om jag inte hade varit så envis som jag var ock manat på om operationen.

Sen blev jag  nedsövd och minns inget mer förrän jag vaknade upp av en fruktansvärd smärta efter operationen.

Jag kunde knappt prata, men jag lyckades få en sjuksköterska att förstå att jag behövde hjälp.

Sen låg jag på sjukhuset i nästan en vecka, pågrund av en massa komplikationer. Jag kunde nämligen inte kissa och gp på toa själv, bara att resa mig upp ur sängen gjorde fruktansvärt ont.

Jag minns min sambo var så gullig mot mig, han kom och hälsade på mig varenda dag, och sov över hos mig för att jag ville han skulle finnas hos min dotter.. så hon inte skulle vara helt ensam och orolig.

Jag kom så väl ihåg, jag bara låg i sängen och blundade och tänkte att gud så skönt det var att bara ligga där och inte behöva bry sig om någonting. jag fick ju massa smärtstillande tabletter typ morfin.

Jag hörde sköterskorna prata i luften, dom sa.

- NEj, det här går inte nu måste vi få upp henne.

Och jag tänkte, nej varför då, jag har det ju så himla bra här i sängen, jag kan lika gärna fortsäfta ligga här. Jag hatade var gång sjukgymnasten kom och skulle hjälpa mig upp, så jag skulle få träna mig att komma ur sängen.

Den enda gång jag var glad att stiga upp var då min fina vän kom och hälsade på mig, jag glömmer det aldrig. Jag blev så glad över att se henne att jag kände att nu måste jag bara upp.

Men efter typ två dagar började jag bli bättre och kunde gå själv med hjälp av rullator till matsalen och äta. Jag tyckte det var rätt trevligt och prata med dom som var där och åt.

Jag minns jag träffade en karl som liksom jag älskade att skriva. Han försökte få mig att börja skriva igen. då jag berättade att jag förut hade tyckt om att skriva.

- Jo jag tycker du ska börja om igen. sa han. Själv skriver jag på en fantasy berättelse.

Jag blev glad den dagen jag fick lämna sjukhuset, men jag var fortfarande väldigt svag och hade ont. Och fick med mig en bunt tabletter. Jag tror jag var sjukskriven i  typ två månader.

Jag saknade jobbet, och ville inget annat än tillbaka då jag väl orkade göra något annat än att gå mellan sängen och soffan, och köket.

Min sambo ställde upp så mycket för mig och hjllpte mig. Med allt möjligt då han var hemma hos mig.Den enda gång han var borta var då han skötte barnen varannan helg och varje onsdag, annars bodde han praktiskt taget hos mig.

Jag var glad då jag äntligen kunde leva ett normalt liv, men lite bittert  tycker jag det var av sjukvården att inte ta mig på allvar direkt, och kolla upp vad bråcket var.

MEn jag är förstås väldigt tacksam också att jag till slut fick hjälp och kunde börja leva som vanligt igen, utan att skämas och ha besvär över bråcket mer.

Skapa flashcards