Det är egentligen rätt underligt att man kan resa sig så många gånger i mitt liv som jag gjort, jag vill inte verka skrytsam eller så,

Men det som inte dödar en gör en starkare, sägs det.

Om min bok någonsin skulle bli klar eller utgiven så skulle det stå som första rubrik,

Ge fan aldrig upp !!!

Jag förstår visst att folk verkligen har olika förutsättningar och att alla inte klara av att ordna sitt liv på ett eller annat sätt, pågrund av vilka omständigheter eller förutsättningar, eller sjukdommar man än kan ha i sitt liv.

Jag har ju aldrig haft allvarligare sjukdommar som cancer eller såna sjukdommar som man inte kan hjälpa att man får. Det enda jag verkligen har försökt göra är att forma mitt liv, sen vet man ju aldrig vad som händer efter vägen.

Bara för att jag är nöjd med mitt liv nu så innebär det förstås inte att något annat drastiskt kan hända som man inte räknar med, sjukdoommar eller dödsfall.

Och ekonomiska bekymmer. Det har jag åtminstonne haft, och dödsfall,  så det vet jag att man kan klara sig upp.

Men att det också kan vara sjukt jobbigt, och tufft att resa sig från.

Det är inte lätt då man befinner sig på botten och tänka praktiskt och hur ska jag lyckas reda upp det här? Allting är ändå bara åt helvete, ingenting går som jag vill.

Och så var det för mig också många gånger.

Jag har lärt mig nu mycket av mitt liv. Som tex att vara tacksam för det man har.

Även om man själv bara tycker att det är små saker och ingenting att glädjas över. Men det minsta lilla är faktiskt det.

Som tex, 

att solen skiner, eller att det har slutat regna, om man nu inte gillar regn förstås, men jag tror nog inte att det är särskilt många som gör det.

Eller bara det lilla att man kanske har fått en snäll komplimang från någon, eller ett leende från någon man tycker mycket om eller från en främling.

Eller att man bara har ätit nån god mat, eller sett ett bra program på teve.

Såna småsaker kan göra att livet blir i allafall bara lite bättre nåt som annars kan verka hopplöst.

En sak som jag har lärt mig är viktig är att berömma sig själv, något som jag tyvär rätt ofta slarvar med.

Då ingen annan berömmer en själv så är det bra att göra det själv.

Tex att idag har jag varit superduktig, trots att jag inte ville eller kände lust, tog jag mig iväg på gymmet, eller gick en prommenad.

Idag har jag minnsann varit superduktig på att städa och packa grejor, och jag har varit en medkännande vän som har lyssnat på en kompis som verkligen behövde nån att prata med.

Kan man inte göra något åt sin situation som sjukdommar och ekonomiska bekymmer så såna saker är väldigt bra att ha i åtanke, små saker, som man annars kan tycka inte betyder något särskilt alls.

Men visst kan jag också ha tunga tagar fortfarande än idag, då mina tankar bara flasar iväg och jag bara vill lägga mig på soffan och sova bort livet.

Då är det okej tycker i allafall jag att låta det vara så. att tillåta sig själv att tycka synd om sig själv  och bara vara ifred med sina egna dystra tankar ett tag, för att sedan försöka väcka sig till liv igen.

En annan sak jag har lärt mig cckså är att man blir inte accepterad av alla, och det måste man leva med också. Vissa tycker om en och andra inte.

Jag har lärt mig, att dom som inte tycker om mig är inte värd att ödsla tid på, eller tankar heller för den delen.

Man ska aldrig ändra sig för någon annans skull för att få den personen att tycka bättre om mig.

Själv har jag ju en väldigt liten umgegänskrets idag, men jag bryr mig inte så mycket om det. Jag är väldigt glad och tacksam för dom fina vänner jag har, men försöker fylle dagarna med annnat och jag har en familj jag älskar, och jag har min träning, och jobb där jag träffar folk.

Så i min värld kan man kanske säga att jag är nöjd som det är, men visst skulle jag gärna släppa in nya människor i mitt liv om någon vill det, men inte så att jag måste tvinga fram något, och ständigt söka evig vänskap.

Jag har lärt mig att jag klarar mig bra själv, och bry mig om dom som jag verkligen redan har i mitt liv.

En annan sak som också är bra, är väl om man kan förlåta människor som gjort en illa. Det betyder inte att man behöver börja umgås med människan eller ringa, men bara för att få frid i sin själ.

Jag fick tipset att jag skulle förlåta min egen far, och att acceptera att han är som han är och att han har gjort sitt bästa efter sin förmåga.

Och det går faktiskt lättare då jag tänker så, och sen att försöka ta det kallt att om han säger något elakt till mig, som han ibland kan göra, så brukar jag försöka tänka, han vet inte bättre, han har inte lärt sig att det inte är okej att säga hur som helst till folk.

Låt inte hela världen gå under som det brukade göra förut,  då han kallade mig för tjock och sa att jag var ful i håret , slarvig och lat och you name it.

Nu försöker jag tänka det är bara sån han är,, Istället för att börja säga en massa dumma saker tillbaka.

En sån person har jag aldrig varit, nångång har jag sagt tillbaka om jag kännt mig förolämpad men oftast går jag därifrån eller är tyst.

Men det är klart det är svårt att sticka under stolen med att säga att jag inte blir ledsen då nån säger nåt dumt. eller nedsättande om mig, det blir jag.

Det tror jag dom flesta blir fast dom inte visar det.

Livet är sådär, det finns alltid människor som vill visa sig bättre än andra människor, som kan se vilka som är svagare och ge sig på dem, mobbare alltså..

Jag brukar försöka tänka på då jag vill säga något dumt till någon jag blir arg på att inte säga det, för jag vet själv att ett enda dumt ord som verkar småkaka för mig,  kan vara väldigt sårande för en annan person.

Alla är ju olika och har olika förutsättningar i livet, och vissa är känsligare än andra. Så kommer det alltid att vara.