Godkväll!

Då var snart lördagen slut då, den har varit lugn och rätt stillsam. På dagen var vi och hälsade på en rar tant som är släkt med min sambo. Hon är 86 år och rätt pigg för sin ålder.

Vi fick en massa gofika där, och jag skulle inte ha ätit någon lunch före. Hon sa nu är det bara ni doppar, jag tog den sista pepparkakan bara för att vara snäll, men jag tycker hon är jättetrevlig och det var kul och hälsa på henne  .

Sen for vi och handlade på coop, det är verkligen ett av stans inneställen, är alltid så mycket folk där. Men jag gillar coop, det finns ju så mycket att välja på där.

Sen såg vi hockey, naturligtis. Och min bästa käraste dotter bjöd oss på pizza från tre kronor, hon är bara bäst..  

tyvär så gick det inre riktigt som jag hoppades. Vi förlorade med 4-2, nu är det dubbelmöte mot Luleå nästa vecka,d et ska bli intressant.

I veckan har jag varit till en läkare i umeå. Jag har problem med höger öra, jag hör ju dåligt på det.

Jag trodde ju att det var en vaxpropp som jag brukar ha problem med, men det var värre en så. Och jag har nu alltså en öroninfektion så jag har fått örondroppar som jag ska droppa i tio dagar, och sen ska jag få en kallelse till röngen, om jag ska operera örat, och det blir troligast så, har typ nån extra hud som växer mot trumhinanan.

Min sambo är världens gullligaste, han skjutsade mig o torsdags, det var skönt att slippa fara dit ensam.

Jag blev dessutom lite skrämd av den där läkaren, det var en utländsk kvinna. HOn sa direkt då jag kom hej, och lägg dig där på britsen, och så var det typ tre fyra andra personer i rummet också.

Hon sa nu ska du ligga stilla och du får absolut inte vrida huvudet nu då jag ska blåsa ut vätska och så var det nåt mer hon skulle göra. Men det gjorde ju ont och jag som skulle ligga stilla kunde inte låta bli att röra på huvudet av smärta.

Då blev hon irriterad och sa, att nu, måste du samarbeta annars går inte det här.

Hon kunde ju ha varit lite mer förstående och gullig då hon såg att jag var rädd och hade ont. Jag sa som det var, jag har ju ont.

Hon svarade att jag förstår det men vi måste göra det här.

Till slut blev kärringen äntligen klar och jag kunde gå upp, hon bad mig sitta ner.

Där förklarade hon för mig om örat och sa att  min doktor hade blivit orolig då han sett mitt öra, och jag med sa hon. Hon tänkte just ge mig broschyrer om öron, men då sa hon sen, att det är nog lika bra jag ger dig dem senare så du inte oroar dig i förvväg.

Vadå, jag är redan orolig, några broscyrer hade nog egentligen inte spelat någon roll, men samtidigt så var det väl lika så bra.

När jag gick och skulle möta min sambo som satt i cafeterian så fick jag nog någon slags chock tror jag. Jag började skaka och frysa i hela kroppen då jag gick.

Och så då jag fann min sambo, som satt och drack kaffe, så satte jag mig ner och försökte börja berätta. Jag frågade honom om det var kallt här, och han svarade inte så värst.

Jag har nog fått en chock, sa jag, och jag försökte lugna ner mig, och tog några djupa andetag och han höll mig i handen en liten stund, då kändes det bättre.

Men jag får väl försöka att inte oroa mig för mycket, jag måste ta en dag i taget och tänka på att det finns dom som har betydligt värre problem än jag, och skulle det nu vara så att jag förlorar hörseln på det örat så har jag ju ett fullt fungerande vänsteröra  .

Nä så illa ska det inte gå.

Annars har det inte hänt så mycket spännande här. Jag köpte förresten en bok då jag och min dotter var på stan i Umeå, det är en bok av Lucy Duillon, den heter, När livet börjar om, tror jag den heter-

Har bara läst några sidor ännu, men den verkar väldigt bra, handlar om en tjej som är med i en trafikolycka, och så tappar hon minnet och kommer inte ihåg vem hon är.

Nu har jag också stickat färdigt mitt andra bnusbarns halsduk, den blev fin. Jag har också börjat att sticka en tröja åt henne, men just nu ligger det projektet på is, jag menar en tröja...HUr kunde jag ens komma på tanken ?Det är lite krångligare än att sticka en halsduk,

Jag har insett att jag måste börja om att läsa Tomas Gunnarssons bok också igen, träna din inre kondision.Jag känner att just nu så har den inte hjälpt så mycket, men det handlar ju mest om mig själv, att jag verkligen ska följa övningarna som finns i boken och börja tro på mig själv igen.

Det känns som att jag är i en liten svacka just nu. Men det blir bättre, jag har så mycket fint i mitt liv som är värt att kämpa för.

Det är inte så att jag känner mig deprimerad eller så, men just att jag behöver börja om och verkligen ge mig den på att stärka min självkänsla igen.

Men nu ska jag sluta babbla på för ikväll.

En god natts sömn önskar jag eventuella läsare  En 

Ja då var det dags att skriva några rader igen tänkte jag  .

Passar på att skriva nu då jag är ensam en stund. Då hinner man verkligen tänka igenom livet.

<Tänk vad tiden går fort, nu är jag redan 45, det har gått snart halva livet och man vet ju aldrig hur länge man lever heller. Det händer ju så mycket nu i världen, naturkatastrofer, krig, självmordsbombare och allt annat elände man kan tänka sig.

Vi har bara ett liv och det gäller verkligen att försöka ta vara på det så gått man kan.

Tänk jag trodde förut att jag trivdes med dem stunder jag fick vara ensam, jag tänkte så många gånger att å nu äntligen får jag vara ensam och njuta och göra precis vad jag vill.

Men nu då jag är helt ensam så tänker jag att det är rätt tråkigt, jag saknar min sambo och mina bonusbarn. För dom för in liv i huset och glädje.

Och det gör ju också min sambo., som jag känner mig trygg och glad med, för det mesta då jag inte blir sur, men så är det ju i alla förhållanden, det är nog svårt och bo under samma tak och tänka att vi blir aldrig ovänner vi har det hur bra som helst  .

Det viktigaste är ändå att man har kärleken och tilltron till varandra.

Stackars min sambo han har verkligen fått kämpa för den, och det f¨år han fortfarande göra ibland, för ibland kommer mina tankar fortfarande, att jag inte är värd att älskas, att han skulle hitta någon vackrare någon som har mer pengar än jag osv.

Men han är så fin, han säger ofta då att han älskar mig, bara mig och att det är mig han vill ha,. Och då blir jag så glad.

Jag tror om jag ska vara hård mot mig själv att det är egentligen det jag vill höra,för jag vill så gärna höra dom där orden jag älskar bara dig, och ingen annan.

Jag tror det beror på vår start också som vi fick, jag kan känna mig lite sorgsen ibland då jag ser filmer eller hör om andra par, Hur dom upplevde den där blixtförälskälsen direkt och passionen och uppvaktningen dom gav varandra.

Jag önskade så att vi också hade det så från början.

Men som min sambo säger så är det nuet som räknas hur vi känner nu för varandra, att vår kärlek tillslut kom.

För det är ju så att vissa behöver mer tid innan de hittar den där känslan och blir kär direkt medan andra måste lära känna varandra bättre innan den känslan kommer.

Själv så hade jag ingen vidare tilltro på kärleken innan jag träffade min nyvarande. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon som jag kunde älska, någon som passade mig.

Efter att ha träffat två idioter efter mitt andra äktenskap så tänkte jag att nu ska jag vänta ett tag och ta det lugnt, jag hade ju tänkt att lägga ner mötesplatsen.

Men då dök min kärlek upp, jag läste på hans sida att han befann sig i en jobbig situation, skilsmässa och arbetslös. Och jag ville vara gullig och skriva något uppmuntrande till honom, bara för att jag tyckte synd om honom.

Så jag skrev helt enkelt bara, att du ska få se att det kommer att bli bättre. fast han inte hade någon bild eller nåt.

Och sen svarade han och då började vår historia, vi skrev och jag blev glad då han ganska snabbt ville träffa mig.

sen var vi på en oförglömlig date,då han bjöd mig på restaurang och vi satt och pratade i flera timmar till restairamgem skulle stänga, kassörskan fick säga till oss att nu måste vi snart stänga tyvär måste jag räkna kassan nu  .

Jag märkte ganska snabbt att han var deprimerad och att han behövde någon, jag kände bara att jag ville göra honom glad. Och han har sagt nu efteråt att han inte kunde eller ville släppa mig heller.

Så till slut kom kärleken till oss, jag kände att jag inte heller kunde släppa honom, jag ville se vad som skulle hända mellan oss, och till slut blev det ju vi på riktigt,

Och så kom den dagen till slut då han sa att han ville flytta hit och jag fick träffa hans fina barn, som jag ganska snabbt tog till mtt hjärta.

Och nu två år senare typ sitter jag alltså här, med min dotter, två underbara katter,en man jag älskar och två bonusbarn, så man vet aldrig vad livet för med sig, det är verkligen toppen, att livet kan innehålla så många överaskningar.

Dessutom så har jag ju fått kontakt med min syster oxå igen och träffat henne två gånger, och har dessutom ork och energi att ägna mig mer åt min bror, då man mår dåligt så orkar man inte ägna så mycket energi åt andra, då är man inne i sig själv och sina problem.

Jag vill bara säga till alla som har det jobbigt, Jag vet hur det är att vara riktigt i botten, ge inte upp livet kan få så mycket man inte anar, livet är väl värt att kämpa för.

Men nu ska jag sluta babbla för idag, önskar eventuella läsare som fortfarande ids läsa min blogg en god fortsatt mysig helg    .