Mitt liv var ganska lugnt nu sen jag gifte mig andra gången, kändes rätt stabilt både ekonomiskt och att få vara med en trygg och snäll man.

Men det var ändå något som saknades, fast jag inte kunde komma på vad.

VI hade helt enkelt trevligt tillsammans, och en hel del gemensamma intressen, som blandannat hockey och spela kort och spel, som jag ju fortfarande gillar.

Jag jobbade och slet fortfarande på kummunen, tänk i hela 16 år var jag där, och trivdes helt okej men att jobba varannan helg och komma hem slutkörd på kvällen, var inte riktigt min melodi.

Men jag trivdes ändå på det lilla stället jag var, det var på ett servicehus i köket där.

I allafall så en dag kom min chef och sa till mig¨¨öss att vårt kök skulle stänga tyvär. Personalen tyckte att det var mer praktiskt att ha matsalar på varje våning, och det kan jag faktiskt förstå.

Problemet var bara, vad skulle hända med mig då? Jag pratade med min chef som sa att hon för närvarande inte visste var hon skulle placera mig eftersom jag hade vissa svårigheter.

Så hon föreslog att jag skulle få fara till Piteå och göra ett test, jag fattade inte riktigt vad det var för test. Jag trodde att det var något jobbtest av något slag..

Hon sa att det säkert skulle hjälpa mig, fast jag inte riktigt kunde förstå hur i hela friden det skulle kunna det, men skulle det komma fram till nåt bra så varför inte?

Jag åkte dit, och fick träffa en kvinna, jag fick svara på en massa konstiga frågor och göra flera olika iq tester. Jag fattade ingenting, jag förstod inte att det var så här det skulle gå till.

Hon sa att egentligen skulle man behöva två dagar på sig, men jag kände mig så stressad och mådde dåligt, och sa at tjag vill bara ha en dag , sen ville jag aldrig mer träffa den där kvinnan, fast det sa jag naturligtvis inte till henne.

Sen var det bara att vänta på resultatet och då jag fick hem det i brevlådan, förstod jag att det här inte skulle hjälpa mig för fem öre, i stället tvärtom.

Det stod en hel massa saker som jag inte ens kommer ihåg idag, som jag valt att förtränga.

Men en sak som framstod speciellt tydligt var att jag hade fått en stämpel på mig som heter inlärningsvårigheter.Och jag var så arg och bitter och tänkte, hur kan dom göra så här mot mig?

Jag som har jobbat här i 16 år, och sen blev jag så här värdlelöst behandlad, som om jag inte kunde någonting. Och inte var värd någonting.

Jag ringde till facket som jag är med i, och fick prata med en väldigt gullig tjej, hon sa som jag att det här ser inte bra ut. Hon tyckte som jag att det här var helt fel, att dom inte hade någon riktig grund att göra så här då jag jobbat där i 16 år,och att dom skulle ha tänkt på det tidigare, och sett.

Men så här i efterhand förstod jag ju att min chef ville se ut den svagaste länken, det var ju en till tjej också som fick sparken i samma veva och göra liknande tester som jag fick.

Jag fick pröva jobba sen på en mindre skola, och där kanske jag hade klarat det, där var dom trevliga och hjälpsamma, men tyvär så behövde dom ingen personal där just då, sa hom.

Sen satte kärringen mig på den största skolan i skellefteå och jag fick en vecka på mig att laga mat och göra allt.

Jag som aldrig ens jobbat så mycket med matlagning och hade aldrig sett så stora maskiner.

Jag tror min dåvarande chef förstod att jag inte skulle klara det.

Det gick ju bra då jag gick med någon som visade mig, men sen då jag skulle vara själv, så gick det inte.

Jag bröt fullständigt ihop, ringde till min chef och grät i luren och sa, jag klarar det inte.

Vi hade massor med möten, min fackliga repentant sa att vi kan fortsätta länge med det här.

Men jag orkade inte, jag kände att varför ska jag vara på ett jobb där dom inte vill ha kvar mig?

Även om jag skulle få rättigheten i att vara kvar så skulle jag ändå känna att dom egentligen inte ville ha mig.

Men hon från facket tyckte att jag skulle få skadestånd, och anmäla min chef för särbehandling av kränkning.

Det gjorde jag också, och jag njöt faktiskt då hon höll det i handen på vårt sista möte och läste papperet. Sen fick jag skria på pappere om att jag fått sluta, och fick hela sju månadslöner.

Facket försökte driva igenom  12 månader men det gick inte.

Sen frågade kärringen om jag ville ha ett möte och prata med henne efteråt, men jag sa bara nej, det vill jag inte, har inget mer att säga dig.

Efteråt så köpte jag en blomma åt hon på facket, jag var så glad att hon funnits vid min sida under hela den jobbiga processen och stöttat mig, och verkligen gjort allt för mig, jag gav henne ett kort också där jag skrev tack.

Hon blev glad och vi kramade om varandra innan vi skildes.

Sen fick jag börja på ett ställe som hette mullberget, jag trivdes inte så bra där, Fick städa, något som inte var min grej, det var tråkigt.

Samma rum att städa varje dag och samma äckliga toaletter. Men det var i allafall trevligt folk där och jag var glad att jag fick ha någonstans att vara.

Jag blev utsatt för ytterligare ett test.

En tant som ville se hur jag jobbade och hon gick efter mig hela tiden, och jag blev nervös av att ha henne hängande i hasorna hela tiden, så det testet gick också åt skogen.

Sen föreslog nån att det fanns något som hette spira som kunde hjälpa mig, på en skola som hette Medlefors. Och jag tänkte jag har ju inget att förlora på att vara där.

Så jag var där några månader tills jag hittade en praktik, och mitt nuvarande jobb. Där trivs jag väldigt bra och har fantasktist bra jobbarkompisar.

Jag minns så väl då jag skulle börja praktiken, Och jag kände mig så nedtryckt av kommunens behandling, att jag inte kunde någonting. Jag sa att jag möjligtvis kunde hjälpa till att plocka disk, nåt annat kunde jag inte.

Men sen utvecklades mer och mer och hamnade på mitt nyvarande ställe. Där jag till min lycka har fått en anställning med lönebidrag.

Jag kan så här i efterhand nu förstå, jag har fortfarande inget trevligt öga för kommunen, främst min gamla chef, men samtidigt nu så har jag fått en förklaring,

Att jag förstår nu varför jag hade såna problem i skolan, och varför jag har svårt att lära mig nya saker och nya maskiner. Att jag måste få förklarat för mig några gånger innan jag förstår hur en ny sak fungerar.

Och jag gillar att ha samma rutiner ungefär så jag vet mer vad jag ska göra.

Jag gissar att min gamla chef mådde bra då hon lyckades bli av med två stycken,  på nöstan samma gång,, då hon lyckades se ut dom som var svagast och fundera ut hur hon skulle bli av med dem.

I normala fall så heter det ju sist in och först ut,men så var det inte i det här fallet.

Men idag är jag inte bitter, idag har jag ju så mycket att glädjas över mitt liv.

Mitt stora glädjeännet i livet just då var kissarna. Lusse och Molly,

Många som inte är djurvänner tänker säkert, att katter och hundar är bara djur. MEn efter ett tag blir dom som familjemedlemmar. Och man kan inte vara utan dom.

Det allra jobbigaste var då vi var tvungna att göra oss av med Lusse.

Det är en sån fin katt, Då älskade han att vara ute, det var liksom min katt. Han följde med oss ut då vi gick prommenader, och några gånger följde han till och med då jag gick i skogen.

Jag var jätterädd att han skulle försvinna men på något sätt kom han alltid tillbaka.

Molly och Lusse gick fantastiskt bra ihop, dom kunde ligga och sova på samma säng. Och på kvällarna låg jag och Lusse ofta och tittade på teve tillsammans, när han inte ville vara ute.

En dag bestämde jag och min man att vi tyvär måste flytta. Hyran var så hög och dessutom hade vi mögel i badrummet.

Hyresvärden hade lovat mig två år att fixa till det men för var gång sa han att det tyvär inte fanns pengar.

Till slut hittade min dåvarande man en lägenhet i sävenäs, och hyresvärden sa att tyvär får man inte ha utekatter där,'Och jag förstod att jag var tvungen att göra mig av med Lussa.

Jag var så ledsen.

Jag pratade med en granne ovanför och han sa att han kunde ta hand om Lusse, och jag tyckte det var bra att han åtminstone fick vara med i samma ställe där han kände till omgivningarna.

Vi flyttade och tömde lägenheten, innan det var dags att lämna Lusse.

Mitt hjärta brast då vi lämnade honom där, och han ville ju inte vara kvar där utan följa med oss. Jag grät och sa, '- Nej, Lusse du måste tyvär stanna här.

Och när jag slog igen dörren och hörde hans jamande så brast det inom mig, det kändes precis som att någon hade dött för mig.

Jag ska avsluta detta kapitel med något bra.

En kväll för något år sedan satt jag och slötittade på fb, då såg jag en katt som var upphittad, en mager stackars katt.

Jag tänkte inte så mycket på det, utan bläddrade vidare.

Men sen klack det på något sätt till i mig, och jag bläddrade tillbaka igen, då ploppade tanken upp att det där ser ju ut som Lusse.

Fast i betydligt magrare version, den här katten såg nästan halvdöd ut.

Jag pratade med min dotter och min exman och alla vi tyckte att det var väldigt likt Lusse.

Så jag ringde till hon som hade hand om honom just då, och vi fick komma och se honom.

Och det var ju honom, och jag var så glad att få tillbaka vår Lusse.

Jag frågade min nyvarande sambo om han verkligen ville ha två katter, och han sa men det har ju varit er. Och det är klart vi tar tillbaka honom.

Han förstod ju hur mycket Lusse betyder för mig. Och var också glad att få tillbaka honom till vårt nya hem.

Och min lycka var himmelsk då vi fick hem honom.

Han var mager och då man klappade honom kände man revbenen, men nu är han sig lik igen, har gått upp i vikt och älskar mat, både burkmat och torrfoder.

Så han har gått upp i vikt nu men vill inte vara ute.

Det känns tråkigt att jag har missat flera år med honom, men gud ville tydligen att vi skulle återförenas igen, att han skulle få tillbrainga sin sista tid i ett tryggt och bra hem, hos oss.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...