DÅ kommer fortsättningen på min självbiografi, vet inte riktigt hur jag ska fortsätta, men det kommer väl  

Senast skrev jag alltså om då min mamma beslöt sig för att gå med i  mormonkyrkan och att jag och min bror tvingades döpas där.

Det var som ni alla förstår en väldigt tuff tid. Jag trivdes inte i skolan och kände mig allmänt som en oönskad liten tjej.

Min mamma var borta väldigt mycket, och jag fick ta hand om min bror, och se till så han fick mat efter skolan.

Och jag kan säga att min talang för matlagning var då väldigt begr'nsad, men jag klarade i allafall av att värma konservburkar och koka makaroner och spaghetti, det är ju alltid nåt.

Vi blevmätta i allafall och min bror klagade heller aldrig, hanv var som barn en glad och livilig kille, vi lekte och bråkade som andra syskon.

Senare i livet fick jag veta att j ag hade en halvsyster som min pappa adopterade bort när hon var bebis.

Han var tillsammans med en kvinna men då hon blev gravid så fick hon panik och drog iväg och lämnade min pappa där med en ensam baby, och jag kan visst förstå hans panik.

Då var han ju rätt ung och visste nog inte så mycket om hur man uppfostrade barn, och på den tiden var det säkert svårare att ha hand om ett barn ensam,

I allafall efter nåt år så flyttade brorsan till pappa i Robertsfors. Det var ett hårt slag att förlora min bror. Men jag besökte ju honom varannan helg fortfarande, Roberrtsfors var ju inte så långr borta.

Men sen då min farmor blev sämre så kände han sig tvungen eller om han ville det själv, vet jag inte riktigt, ta över hennes hus och naturligtvis tog han min bror med sig.

Det kändes väldigt konstigt, att helt plötsligt inte kunna besöka honom så ofta längre. Nu var det bara under loven.

Jag ville ju inte flytta till pappa för jag hade kompisar här, och kände mig tryggare där jag bodde, även fast jag hade en mamma som var allmänt förvirrad och.

Och för att inte tala om skolan.

Där trivdes jag inte alls. Jag var en udda typ, jag klädde mig inte i det senaste, jag hade ganska trista kläder.

Men det värsta av allt var att jag blev retad för mitt tal. Jag opererade gommen som liten, hade gomspalt, och det gjorde att jag pratade nasalt.

Dårför blev jag en väldigt tystlåten tjej, jag hatade i klassen då vi hade redovisningar,eller när vi skulle läsa högt, det kändes som att alla stirrade på mig.

Och killar sa till mig att jag var ful, det var inte många som ville vara i närheten av mig.

Dessutom opererade jag hjärtat då jag var två år, och det har jag fortfarande kvar, ett  ärr mellan brösten, men nu har det bleknat och jag tänker inte så mycket på det längre, det känns nästan som en del av mig, som det jag har varit med om.

Jag var så sjuk att jag höll på dö när jag var liten typtvå år.

Pappa räddade livet på mig.

Det är jag faktiskt honom evigr tacksam för. Han har berättat att han låg med mig på sjukhuset och tvingade mig att äta.

Han visste att jag var rädd för sprutor, och varenda gång som jag inte ville äta låsades han ropa på doktorn och sa att kom och ge Åsa en spruta.

Och det verkar ju uppenbarligen ha fungerat.

Jag vet att det låg en spä liten tjej i min ålder på sjukhuset, i salen bredvid.

Vi brukade leka tillsammans. Och en dag då jag skulle gå in till henne var rummet alldelles tomt och sterilt och en sjuksköterska höll på att bädda sängen med sorgsen mig.

Jag frågade var hon var, jag minns inte vad hon hette. Då berättade hon för mig att hon hade dött, hon hade samma fel som jag och jag blev ledsen över att inte längre ha någon att leka med.

I allafall om vi ska återgå til där min bror flyttade till Norberg, Som sagt var så besökte jag honom så gott som varje helg. Jag trodde att vi skulle prata och skoja som vanligt, men jag märkte att han drog sig mer och mer in i sitt skal, och stängde under långa stunder in sig på sitt rum.

Och jag blev ängslig och frågade pappa vad som hänt med min bror, men han visste inte riktigt heller då.

Och där kände jag att han var förlorad för mig, jag var mycket ledsen och sorgen att ha förlorat den som jag fäst mig vid gjorde fruktansvärt ont.

Han kändes inte längre som min bror, han var som ett skal och visade knappt nån vilja , glädjen i hans ögon hade för länge sedan slocknat.

Och jag var helt hjälplös och kunde inte göra ett smack.

Det slutade med att han fick komma till ett hem, för pappa kunde inte längre ta hand om honom.

Det var i Stockholm, långt bort.

Ham trivdes inte där, utan försökte rymma därifrån många gånger, mamma åkte då och då och hälsade på honom, och jag följde oftast med.

Men jag tyckte det kändes konstigt att träffa honom samtidigt som jag ville träffa honom och se hur det var med honom.

Senare har jag fått veta att han fått schizofreni, och en väldigt djup psykos.

Han slutade att prata med folk helt och levde i sin egen värld, så gör han än idag, och jag tvivlar på att han någonsin kommer att bli bättre.

Nu kan han svara på tilltal men det är knappt man förstår vad han säger.. Men på hemmet där han bor är väldigt bra och tar bra hand om honom.

Jag och min sambo brukar ibland hälsa på honom, och personalen säger att han blir glad och lyser upp då vi ska komma. Han vet vad jag heter och kan säga mitt namn, och han vet att jag är hans syster.

Vad jag skulle vilja fråga honom är vad som hände att det blev så. Jag har läst att man kan ha anlag för hans sjukdom, men att den bryter ut vid en allvarlig och jobbig händelse.

Och jag skulle önska att han bara en enda gång, kunde se mig i ögonen och berätta, om han minns vad som hände.

Det känns som att jag har så många frågor inom mig jag skulle vilja fråga honom, men som det känns nu kommer jag tyvär aldrig att få svar på detta.

Han har valt att leva i sin värld och verkar ändå nöjd med det, och det måste jag som syster acceptera.

Men vi kommer för att jag vill visa att vi finns, att han inte är ensam, och hur det än har blivit så älskar jag honom fortfarande som min bror.

Jag väljer att minnas den goda tiden vi hade tillsammans då vi bråkade och levde som vanliga syskon, det är ju bara två år mellan oss och jag såg honom som en trevlig och glad kompis.

Godkväll!

Nu tyckte jag att detvar dags att andävnda datorn igen   .Det är snart dags att krypa till kojs, så man orkar hoppa upp klockan halv sex imorgon 

Jag har funderat en hel del den senaste tiden på mitt liv, hur det har förändras till det bättre. En god vän till mig föreslog eller två goda vänner till mig har föreslagit att jag borde skriva en självbiografi om det.

Delvis är det ju rätt smärtsamt att skriva om, och man minns kanske inte alla exakta händelser precis som det var, men det kan vara värt att försöka..

Jag tänkte skriva en bit av det här på bloggen och se om nån kanske tycker det är intressant, åtminstone kan kanske min historia få folk som har det svårt, att tänka att det är värt att kmpa för sitt liv, oavsett hur situationen ser ut just då.

Att alltid ta fram den inre styrkan man har inom sig och göra allt för att  ta sig igenom det.

Jag börjar min berättelse här så får jag se vad som det blir  

Kapitel 1

Jag måste tänka lite grann för att se vart jag ska börja. Jag har förtränkt större delen från mina första barndomsår. Det jag minns starkast är min pappas drickande, och att han var borta ofta på helgerna, då han kom hem var han full, och hade stökiga fester med grannarna.

Jag minns hur rädd jag kände mig, Jag visste ju inte då så särskilt mycket om alkohol som jag gör idag, vilken påverkan det kan ha på sitt liv.

Jag förstod ju att min pappa var tvungen att ligga borta i veckorna för han reste mycket i sitt jobb som takläggare och for runt hela sverige på olika jobb.

Den starkaste tryggheten jag hade var min älskade mormor, hon var som en mamma för mig, HOn bodde i stockholm, och jag minns att jag grät då vi for därifrån.

Jag minns att jag satt i baksätet i bilen, och kände tårarna komma, jag visste att det skulle dröja länge innan jag fick träffa mormor igen.

HOn bodde i Stockholm, Hon var änka, min morfar dog strax innan jag föddes, vilket var synd eftersom jag hade velat träffa honom.

Jag fick höra mycket gott om honom att han var konstnär och målade i  kyrkor, jag har sett många av hans tavlor som mormor hade i sitt hus.

Jag älskade min mormor, hon var så mjuk och snäll, och den starka länken i vår familj.

I allafall så har jag mina minnen som starkast då jag gick i sexan. eller om det var femman minns inte så noga.

Men jag minns att det var julafton, vi hade ätit julmat och öppnat julklappar och såg på teve.

Då kläckte mamma ur sig, att hon och pappa skulle skiljas, för han hade varit otrogen mot henne.

Jag och min bror som är två yngre än mig  och mamma fick flytta ifrån vårt hus. TIll en lägenhet, det kändes konstigt att helt plötsligt bo i lägenhet då man var van att bo i ett stort hus.

Men jag och min bror anpassade oss väl ganska bra, vi fortsatte våra skolor som vanligt, och fick åka och hälsa på pappa varannan helg, han hade flyttat tillsammans med en kvinna i Robertsfors. Hon hade en son också som bodde där som var några år äldre än mig,

Det kändes väldigt konstigt.

Det gick ett tag, och min mamma började bete sig allt underligare, och jag förstod inte varför. Jag förstod inte då att hon gick på tabletter, hon tog till tröst efter den svåra skilsmässan.

Jag förstår mamma, hon var väldigt ledsen, jag har aldrig varit med om att någon varit otrogen mot mig i vuxen ålder, men jag kan tänka mig in i situationen hur fruktansvärt det måste kännas

,att allt förtroende man haft för en peson plötsligt bara rasar samman och man helt plötsligt står där ensam med sina två barn.

Min mamma hade vänner i en kyrka som heter mormonkyrkan, Det värsta var att hon tvingade dit mig och min bror, jag ville inte följa med, men var tvungen.

Jag hatade kyrkan och allt vad den stod för sa mig lika med noll..Det var långa tråkiga söndagsmöten, och jag hatade mest av allt att man var tvungen att gå med kjol eller klänning.

Att klä sig som en riktig kvinna, annars blev man inte accepterad att komma som man var.

Men sådana kyrkor vänder sig till ensaamma och trasiga personer, och försöker göra allt för att locka med dem, och säga att kom hit till vår gemenskap, var en av oss, typ, så slipper du vara ensam.

Jag var så arg och bitter att jag tvingades genomlida detta, och min bror.

HOn tvingade mig till och med att döpa mig.

Och jag sa flera gånger, jag vill inte !

Men hon sa annars blir vi ovänner, du måste det här, ÅSa. Och i den åldern, vem vill bli ovän med sin mamma? Jag hade ju ingen annan än min bror och pappa ville jag inte flytta till.

Och mormor bodde ju så långt bort.

SÅ jag minns tydligt nu. Det var typ fest, alla där var glada och finklädda.

Jag och min bror satt där, jag var alldeles tyst och kall inombords, kände hur mitt hjärta frös till is.

 Då kom en missionär emot mig, prydligt klädd i mörk kostym, och tog tag i min hand och ledde mig mot bassängen. Jag kunde ju inte ens simma, jag är livrädd för vatten än idag.-

DÅ jag på skakande ben gick nerför trappan i det kalla vattnet och kände missionärens doft av parfym, tänkte jag det här kan lika gärna vara min död..

Men det var det inte. Han la händerna på mitt huvud och mumlade några ord som jag inte minns, och så tryckte han mitt huvud under vattnet, och jag kände paniken och började fläkta med armarna och sparka med benen.

Han tog bort händerna från huvudet, och hjäplte mig ståendes om, och sa, vi måste göra om det här igen, hon måste vara helt under vatten.

Min mamma protesterade inte ens hon bara satt där med händerna knäppta i knät och stirrade framför sig med tom blick, och gjorde ingenting för att säga till honom, att ser du inte,

Hon är ju rädd, sluta med det där , genast !

Då plågan var över började de klappa i händerna och sjunga, och nu var jag alltså döpt i Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga.

Jag hatar den kyrkan än idag,mår illa då jag går förbi det där rosa huset.

Ja detta var en början på min berättelse, får se om kommer någon fortsättning.Jagmärkte då jag skrev att minnerna kom tillbaka srarkare då jag skrev.

Det sägs ju att det ska vara bra att inte älta det förflutna så mycket, att det är i nuet man ska leva, och det försöker jag verkligen göra, eftersom jag idag är nöjd med mitt liv och njuter av det  .

Men samtidigt kan det vara bra att dela med sig av det som varit, tänk jag har ju levt nästan ett halvt liv 46 år, och tänk vad mycket som har hänt på den tiden.

Och vilken annan sorts människa jag är idag, starkare, gladare och ser positivt på framtiden. Det gjorde jag inte som barn, då ville jag knappt leva.

Min historia kanske kan ge hopp till andra som har det svårt.

Men nu är det dags att krypa i säng, natti natti eventuella läsare.