Där vi slutade sist var att min mormor dog alltså 2003. Det var väldigt jobbigt som ni förstår, jag tvingades åka tillbaka till Stockholm igen och fixa med hennes begravning och tömma lägenheten.

Det var tur att mormor hade en del pengar på kontot så då hade jag råd med en flyttfirma, tur det då grejorna skulle fraktas så långt.

Också denna gång fick jag oväntad hjäp, av en väligt vänlig dam som hette Gunborg.

En gammal väninna till min mormor.

Första natten sov jag ensam i mormors lägenhet. MEn natten efter fick jag sova hos henne, och hon kom och hjälpte mig och fixade och pysslade med lägenheten.

Jag kände det som att hon var en liten ängel sänd från Gud, som skulle hjälpa mig. Vid två tillfällen hade jag fått hjälp, först med mammas lägenhet och nu mormor.

Jag varså oändligt tacksam emot dem.Som bara liksom dök upp från ingenstans och hjälpte mig.

Några dagar senarevar jag  tillbaka hemma igen och var naturligtvis glad över att träffa Calle och min dotter igen.

Vi hade det bra mellan varandra, ett lugnt och harmoniskt äktenskap.Men fanns en riktigt stor bov som störde allt. Våra ekonomiska problem som gjorde att vårt äktenskap rasade åt skogen..

Jag levde ständigt med oron om vi skulle ha mat för dagen, kunna betala våra räkningar. Men Calle var en väldigt lugn person och sa det ordnar sig.

Han saknade detta med planering. Och jag var inte heller så bra på det eftersom jag inte visste så mycket om ekonomi, jag visste bara att man skulle jobba för att få mat på bordet och betala räkningarna, som naturligtvis inte räckte med min lilla lön.

Nu hoppar jag så långt som till 2007, också det ett år som är så starkt inpräntat i mitt minne att jag aldrig kommer att glömma det..

Jag älskade Calle, han var min man och jag visste inget annat liv utan honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle ordna upp sig för oss på ett eller annat sätt, att han skulle ta tag i saken och lägga ner sin lilla firma han startat, i en lokal som vi fick hyra tvärs över gården.

Han reparerade teveapparater och annat småjox som kunder kom till honom med. Men de han fick in räckte inte långt och lika snabbt var pengarna slut, och vi stod i samma sits som tidigare.

Till slut kände jag att jag inte orkade med detta liv med, jag orkade inte med att leva dag för dag med ständig oro i kroppen.

Det var liksom ett beslut som bara växte inom mig, som en kall cementklump i magen och det kändes som om jag knappt kunde andas.

En kväll sa jag bara som det var, att jag inte orkade mer och ville skiljas.

Han förstod inte, utan blev helt förkrossad, och sa att gång på gång att han älskade mig och att han ville ändra sig.

Men då var det redan försent, jag hade tagit det beslutet redan.

Det hände mycket saker däremellan som jag inte vill skriva om, jag vill inte  svartmåla honom. För jag vet att han var en väldigt fin människa, och inte skulle göra illa någon medvetet.

Att allt detta handlade om skilsmässan, han blev liksom jag deprimerad och tappade helt greppet om omvärlden.

Två vilsna själar alltså som inte kunde hitta tillbaka till varandra.

Efter någon månad fick jag tag i en lägenhet i Ursviken, jag var inte ens glad för det, jag kände bara en djup sorg, som att en del av mig hade dött, och inte ville vakna igen.

Jag kände ingenting,, ingen glädje över någonting, bara sorg och saknad över det 16 år som gått, som jag förlorat.

Jag fick inpräntat i mitt huvud att allt var mitt fel, att det var jag som var skuld till detta.

Och jag trodde ju på det också, jag tänkte att det var jag som var den elaka personen och jag visste inte hur jag skulle orka leva med mig själv.

Jag minns då jag satt i bussen, Calle och Carro skulle till stan, och jag skulle och fara och titta på min nya lägenhet. Jag kände sån sorg då jag såg den person som jag älskat som min andra hälft sitta där och prata med Carro,tårarna bara vällde fram och jag började gråta där jag satt.

Jag minns då jag skulle ge Calle nycklarna till lägenheten, han ville inte ens titta på mig, utan vände sig bort och mumlade bara hejdå, och så sa han.

- Du har förstört allt jag har trott på.

Det dämpade inte min ångest direkt. 

Jag lät honom på kvar i lägenheten och då jag flyttade så var jag nästan som ett lik. Jag åt knappt alls och gick ner 18 kg på tre månader typ , och mina kompisar undrade vad som har hänt.

På kvällarna då jag var ledig så satt jag bara i soffan och deppade eller tog långa prommenader bara för att ha något att göra.

Och min fina kompis ringde mig dagligen och frågade hur jag mådde och om jag ätit något idag..

Jag var en skugga av mitt forna jag. jag fick rådet att uppsöka en kurator.

Jag gick dit en gång, och då hon frågade hur jag mådde grät jag bara floder och fick göra ett test som visade att jag led av en djup deprision.

- Åsa, det första du måste göra är att ta tag i din ekonomi.

Jag tänkte, hur då, den var i spillror, jag hade skulder hos kronofogden som tickade och en massa hos inkasso och dessutom ett gammalt studielån att betala av.

Hur i helskotta skulle jag lyckas med det? Mitt liv var i ruiner och jag var som en åskådare och kunde inte göra något åt saken alls.

Jag gick bara dit en gång, orkade inte med att sitta där och grina en gång till, och känna liksom en anklagelse att min ekonomi var så dålig.

Sen började jag få otäcka brev från där han bodde, och jag visste ju vilken fruktansvärd knipa Calle befann sig i han hade inte betalat hyran på månader, och eftersom lägenheten stod på mig så fick jag skulden, och han eller man kan säga jag blev vräkt.

Jag försökte fråga honom om pengarna, men han sa hela tiden att det var betalat men jag fick aldrig se några kvitton.

Då jag gick och skulle skriva på att jag sa upp lägenheten tittade han som jag pratade allvarligt på mig och sa sorgset.

- Han lurar oss alla både dig och mig, han har inte betalat en krona på månader . Jag är verklgen ledsen.

Då jag sa att jag måste säga upp lägenheten och han var tvungen att flytta blev han arg på mig och sa att jag inte brydde mig om honom.

Men vad då? Jag brydde mig visst om honom , jag hade ju låteit honom bo kvar i månader för att jag visste hur svårt han hade att få tag på en lägenhet. Är inte det att bry sig om någon, att  hjälpa någon?

Fast jag kände att jag fick all skuld, såville en delav mig beskydda honom.

Men i stället blir man utnyttjad och får ingenting tillbaka.

Calle hade i allafall träffat en tjej han ville flytta till i Sundsvall.

På nåt sätt hade han lyckas övertala min dotter att flytta med honom dit. Och jag var så ledsen, jag älskade min dotter skulle jag nu förlora henne också?

Men dagen innan han skulle flytta så kom han med en stor flyttbil och sa att Carro ändrat sig och ville bo med mig, och sa att du har två dagar på dig att tömma bilen.

Oc jag var tjurig och gjorde det, gick alla tre trappor upp gång på gång, tills jag var helt slut och knappt orkade bära en pinal till.

Det kommer alltid en tid då man måste inse att man måste resa sig upp och kämpa.

Jag hade en sånt svart ögonblick.

Jag minns då min dotter var borta, låg jag i sängen med en kniv i handen. Oc jag tänkte att jag lika gärna kunde ta bort mig, för jag hade inget att leva för tyckte jag.

Jag minns jag stirrade på kniven och riktade den mot handleden.

Men sen var det som om en inre styrka reste sig inom mig, jag reste mig snabbt upp från sängen och stoppade tillbaka kniven i lådan igen, vad i helvete höll jag på med?

Jag hade min dotter och vem skulle ta hand om henne om inte jag fanns?

Nu måste jag ta mig i kragen, och ordna upp mitt liv, jag visste inte hur, men jag visste att krigarskallen inom mig vaknade i detta förödande ögonblick.

Jag förtjänade inte att må så här dåligt, jag skulle resa mig upp och kämpa, och ordna upp allt jag kunde, jag skulle offra allt för att skapa ett bättre liv åt mig själv och min dotter.

 

Jeanette

5 mars 2019 06:07

Du är en stark kvinna ❤

Åsa Markström

9 mars 2019 14:24

Tack snälla du,

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...