Jag fick glädjen att träffa min nyvarande sambo igen, vi träffades många gånger. Det dröjde bra länge innan det blev kärlek mellan oss, han hade sina problem att brottas med och jag hade mina egna.

Men efter några år lyckades vår kärlek komma, och nu känns det hur bra som helst. precis som det är tänkt att det ska göra, då man finner sin vad jag hoppas är livs kärlek.

Jag fick veta att han är nykter alkohlist och nu har jag också slutat dricka alkohol helt och hållet, och jag måste säga att det känns helt underbart.

Nu då jag mår så pass bra så känner jag inga som helst behov av att dricka.Nu satsar jag hellre mitt liv på träning och andra roliga saker som livet kan innehålla.

Det är så härligt att dela livet med någon man känner helt och fullt för. Och nån som jag verkligen trivs med, som jag kan känna både är min bästa vän och älskade.

För några år sedan hittade jag en knöl på magen. Jag visste inte vaddetvar, men det såg väldigt konstigt ut och jag skämdes oerhört mycket då jag skulle visa mig utan kläder.

Jag försökte faktiskt lära mig att simma i just den vevan eftersom jag alltid har varit livrädd för vatten, men det gick väldigt dåligt, och då jag fick bråcket på magen gav jag helt enkelt upp.

Jag kände också att det intevar min grej det där med att simma, jag menar jag har klarat mig hela mitt liv utan det och jag lever fortfarande.

Iallafall så gick jag till slut till doktorn då inte knölen gick bort.

Det var en utländsk läkare jag fick, och jag frågade vad det var.Det kändes som att han skrattade åt mig då jag sa att jag skämdes för det, och han sa att de är utifrån betraktarens öga typ.

Och en syster som var med föreslog att jag skulle ha en gördel eller vad det nu var.

Beviskiken och lite ledsen gick jag därifrån och tänkte, jaha då får jag väl leva med det där eländet.

Och des slutade inte där,bråcket växte och började bubbla och leva om.

Jag minns så väl första gången jag skulle klä av mig förmin sambo, jag var så blyg ochvände mig bort då jag skulle ta av mig tröjan, jag tänkte först att jag minsann skulle sova med tshirt,

Men då sa han att det behöver du minsann inte göra, det blir ju så varmt.

Det började rinna vätska från bråcket, och då ringde jag vårdcentralen igen, och fick tid hos en annan doktor.

Han sa att jag skulel få en remiss till kirurgen och att det här eventuellt skulle opereras bort.

Någon månad senare gick jag dit.Och han tyckte också det skulle opereras och frågade om jag ville det.

Men det tog än väldans lång tid innan jag fick göra det. Bråcket hann växa och bubbla ytterligare och jag fick ont. Jag fick ringa till kirurgen flera gånger.

Till slut erkände dom att minn fall hade hamnat mellan stolarna. alltså att dom hade glömt mig. Mycket klantigt och rent förjävligt måste jag säga.

SÅ jag fick en ny tid för kirurgen och sen fick jag fylla i papper och massa frågor att jag godkände operationen.

Till slut kom då äntligen den dagen då jag skulle opereras, det var med blandade känslor.

Tanken var att jag bara skulle ligga för observation under natten på sjukhuset.

Läkaren sa till mig innan jag skulle sövas att det var en himla tur att jag fick opereras nu för bråcket var väldigt infekterat och hade jag väntat ännu längre hade jag kunnat dö.

Jag blev rädd av tankten att jag kudne ha dött och tänk om jag inte hade varit så envis som jag var ock manat på om operationen.

Sen blev jag  nedsövd och minns inget mer förrän jag vaknade upp av en fruktansvärd smärta efter operationen.

Jag kunde knappt prata, men jag lyckades få en sjuksköterska att förstå att jag behövde hjälp.

Sen låg jag på sjukhuset i nästan en vecka, pågrund av en massa komplikationer. Jag kunde nämligen inte kissa och gp på toa själv, bara att resa mig upp ur sängen gjorde fruktansvärt ont.

Jag minns min sambo var så gullig mot mig, han kom och hälsade på mig varenda dag, och sov över hos mig för att jag ville han skulle finnas hos min dotter.. så hon inte skulle vara helt ensam och orolig.

Jag kom så väl ihåg, jag bara låg i sängen och blundade och tänkte att gud så skönt det var att bara ligga där och inte behöva bry sig om någonting. jag fick ju massa smärtstillande tabletter typ morfin.

Jag hörde sköterskorna prata i luften, dom sa.

- NEj, det här går inte nu måste vi få upp henne.

Och jag tänkte, nej varför då, jag har det ju så himla bra här i sängen, jag kan lika gärna fortsäfta ligga här. Jag hatade var gång sjukgymnasten kom och skulle hjälpa mig upp, så jag skulle få träna mig att komma ur sängen.

Den enda gång jag var glad att stiga upp var då min fina vän kom och hälsade på mig, jag glömmer det aldrig. Jag blev så glad över att se henne att jag kände att nu måste jag bara upp.

Men efter typ två dagar började jag bli bättre och kunde gå själv med hjälp av rullator till matsalen och äta. Jag tyckte det var rätt trevligt och prata med dom som var där och åt.

Jag minns jag träffade en karl som liksom jag älskade att skriva. Han försökte få mig att börja skriva igen. då jag berättade att jag förut hade tyckt om att skriva.

- Jo jag tycker du ska börja om igen. sa han. Själv skriver jag på en fantasy berättelse.

Jag blev glad den dagen jag fick lämna sjukhuset, men jag var fortfarande väldigt svag och hade ont. Och fick med mig en bunt tabletter. Jag tror jag var sjukskriven i  typ två månader.

Jag saknade jobbet, och ville inget annat än tillbaka då jag väl orkade göra något annat än att gå mellan sängen och soffan, och köket.

Min sambo ställde upp så mycket för mig och hjllpte mig. Med allt möjligt då han var hemma hos mig.Den enda gång han var borta var då han skötte barnen varannan helg och varje onsdag, annars bodde han praktiskt taget hos mig.

Jag var glad då jag äntligen kunde leva ett normalt liv, men lite bittert  tycker jag det var av sjukvården att inte ta mig på allvar direkt, och kolla upp vad bråcket var.

MEn jag är förstås väldigt tacksam också att jag till slut fick hjälp och kunde börja leva som vanligt igen, utan att skämas och ha besvär över bråcket mer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...