Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa.

Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite klokare med åren.

En sak som jag kom fram till för några dagar sedan, är varför jag alltid har haft lite svårt för det här med julen.

Jag tycker det är mysigt med julen, jag gör alltid som man brukar, ta fram julgranenn, pynta lite här hemma och köper julkappar av all hjärtans lust. Och försöker också göra god mat,och se kalle anka och allt annat som hör julen till.

Men jag har ändå kännt att något fattas,den här äkta julglädjen som många har, att det är fridens högtid och alla ska vara glada och snälla då det är jul, speciellt barnen då, eftersom det mest är deras högtid och de vill ha god mat och sina julklappar.

Men jag förstår varför inte jag kan känna den där äkta glädjen, inte för att jag är jehovas, utan helt enkelt för att dom jularna jag minns inte var de jag önskade.

Då mina föräldrar levde ihop, är det jag minns av julen, masa ölburkar och spritflaskor på bordet. Och mammas trötta och uppgivna ansikte då hon fick tjata på pappa att han måste skärpa sig.

Jag minns speciellt en gång då pappa somnade utanför mitt fönster, jag är inte riktigt säker på att det var jul då, men jag minns att jag hörde en duns, nån som ramlade.

Och då såg jag pappa ligga där och jag blev rädd, jag fick aldrig tanken på att jag skulle gå ut och se hur d et var med honom,,

I stället drog jag ner persiennerna och lade mig på sängen med mina barbies och gosedjur, och bara väntade på att få somna, och glömma det jag sett.

Men jag kunde inte glömma, den synen lever fortfarande kvar hos mig än idag, fast det gått så lång tid.

Vad jag vill säga är att jag tycker alla föräldrar som älskar att dricka alkohol på julafton stanna upp och tänka lite på barnen. Jag menar, julen är mest till för dem, och jag om någon vet hr alkohol kan förstöra ens liv, och man blir bitter, och  tänker är det verkligen så här det ska vara, är detta normalt ?

Då man växer upp med en alkkohliserad föräldrer så tror man att det är normalt, för man vet inte annat.

Men ju mer jag växte upp och började leva mitt eget liv så förstod jag ju mer och mer att det här är inte normalt.

Inget barn ska behöva lida och må dåligt, känna sig ensam, kränkt eller osäker, och undra om detta är normalt eller inte.

Jag kände nog på mig då jag var liten att det inte var normalt, då pappa bråkade då vi flyttade till Robertsfors,och en gång när jag vaknade mitt i natten av att polisen kom, och jag hörde skrik och gråt.

Pappa har aldrig ens bett mig om ursäkt för detta eller ens förklarat vad som hände den natten. Förmodligen var han så full att han inte minns detta.

Men nu har jag bestämt mig till den här julen, att det ska bli en fin jul. NU då vi flyttat till ett fint  boende, och jag äntligen känner mig nöjd med tillvaron.

Jag har bestämt mig för att att julen ska bli just den mysiga högtid den ska vara, och att även jag ska känna den glädjen.

Min dotter har en gång frågat mig, varför jag inte tyckte om julen,

Då kinde jag inte svara på varför, men nu kom det av någon anledning som en blixt från en klar himmel.

Det jag ska minnas i stället är mina jular hos mormor då mina föräldrar skildes. De tyckte jag om.

DÅ var jag glad och nyfiken då jag vaknade och ville direkt ner till den fina granen där nere som vi hjälpt mormor att klä och öppna min första present som jag alltid brukade få.

Efter jullovsmorgon naturligtvis, och jag minns med glädje hur jag och min bror gick upp på övervåningen och ville leka med våra nya saker vi fått.

Den tiden då min bror mådde bra.

Nog för att det är långt kvar till julen, men det går fortare än man tror, och ska jag börja planera en bra och fin jul så är det kanske dags att börja med det snart.

En annan sak som är bra, är att jag nu helt tagit avstånd från allt vad alkohol heter, och vet ni vad? Jag kan faktiskt ha roligt ändå, och prata och skratta och vara mig själv.

Alkohol medför inget som helst gott i livet, tycker jag.

Men jag kan ju inte dömma andra, jag dömmer inte andra för att dom festar ibland och har kul, dom som har kontroll över det och vet när det är dags att säga stopp, nu räcker det.

Själv hade jag inte den kontrollen och drack så länge det fanns något att dricka, och det var speciellt då jag kände mig deppig.

Men vet ni vad? De där tankarna försvann bara för stunden, och sen nästa dag så återkom min rastlöshet och mina olyckliga tankar..

Jag har kommit fram till att det ärbra att ha kontroll på det mesta i livet, och att allting börjar och slutar med en själv.

Det är likadant med vad man än bestämmer sig för.

Det kan sitta folk och säga, du ska göra det och du borde det, spring tre dagar i veckan och drick vatten varje dag.

Jo, det kan folk säga hur mycket som helst, men vill man inte själv så går det inte.

Man kan aldrig säga åt en alkolist, fattar du inte du är alkohlist. sluta med det. Eller du är tablettnarkoman som min mamma var.

Vill man inte inse det själv, eller ha hjälp så går det inte.

Som med min bantning till exempel.

Jag vet precis hur jag ska göra, vad jag ska tänka på och så vidare. MEn jag måste bestämma mig själv, det är först då man lyckes.

Nu har jag bestämt mig för att jag ska gå mer mina kilon jag vill bli av med.

Jag vet att det kan ta tid, men jag vill det själv och då går det så småningom.

Jag såg ett program på teve, om en kvinna som vägde 300 kg och inte rört sig på två år. Hon sökte hjälp och fick alla redskap som hon behövde för att kunna genomföra en fettoperation.

Men hon kom hela tiden med ursäkter och kunde inte sluta med sin feta mat, och älskade då folk passade upp henne, så  doktorn bestämde sig för att ta bort henne från programmet, då han märkte att hon ljög hela tiden och hittade på ursäkter.

Det är det som är farligt då man börjar ljuga för sig själv och andra i sin omgivning, till slut kommer sanningen fram, antingen man vill eller inte.

Det bästa tror jag på är att vara sann mot sig själv, känna in vad som är rätt och fel och vad man vill eller inte vill.

En sak vet jag i allafall, träning ska vara rolig, för att man ska känna glädje och insperation. Annars är det så lätt att hitta på ursäkter att ikväll orkar jag inte, nu är det mitt favoritprogram på teve.

Om nån skulle säga till mig att gå i trappor och uppförsbackar, och spring 10 km så ska du få se, jjisses vad du skulle bli smal då.

Jag skulle kanske försöka en eller två gånger max, men sen skulle jag ge upp ganska snart.

Och likadant detta med kosten, det tycker jag ska vara gott, det ska vara ett hållbart resultat i längden. Soppdieter och sånt krafs har jag slutat tro på för längesen.

Lev livet, gör det just du känner glädje över,och inte för att nån har tvingat dig till något annat bara för att göra den personen nöjd. Då blir man inte själv nöjd i längden.

Livet är kort, och ta vara på livets alla små glädjeämnen det kan ge, oavsett hur mörkt det kan se ut, så finns alltid en ljusning.

Bara man inte ger upp, utan fortsätter kämpa för det man vill och tror på själv.