Egentligen så kan nog en självbiografi bli hur lång som helst. Jag tänkte att jag var färdig vid kapitel 14, men sen kom jag på att jag faktiskt har en hel del kvar att berätta, för er som faktiskt är intresserade av att läsa.

En sak som jag tog itu med för nåt år sedan, var att faktiskt uppsöke en kurator igen. Ni som har läst min själviografi i början, minns att jag gjorde det en gång, men sen blev det inte mer.

Just för att jag tyckte att det var så förnedrande att sitta där och grina och berätta om mitt trassliga liv och om min ekonomi.

Det jag i första hand ville ha hjälp med var min svartsjuka och varför jag var som jag var, varför jag har så svårt att släppa in människor i mitt liv, och lära mig att lita helt och fullt på en ny människa för mig är väldigt jobbigt, pågrund av att jag blivit sviken så mycket i mitt liv.

Jag kände att jag ville gå till en kurator och ta itu med mina problem en gång för alla,  för min sambos, och min lyckas skull.

Jag menar, vem vill gå igenom livet och vara svartsjuk och bitter ?

Jag fick komma till en väldigt gullig kurator, jag kände att det kändes rätt ganska direkt och öppna mig för henne.

 Hon sa att vid första mötet så kommer du mest att få sitta och prata om ditt liv och jag lyssnar.

Så jag tog ett djupt andetag och berättade om allt, mina dödsfall, och att jag blivit lurad på pengar och att jag kännt mig sviken även av mina egna föräldrar.

Jag är stolt över mig själv att jag faktiskt vågade ta tag i saken och berätta utan att falla i gråt.

Den första frågan jag frågade var:

- Gjorde jag verkligen rätt som skilde mig från min första man?

Jag menar, under hela mitt liv hade jag haft såna skuldkänslor och frågat ofta om jag gjorde rätt. skulle jag ha handlat annorlunda? Eftersom jag alltid fått höra att det var jag som var dum och att allt var mitt fel, så trodde jag ju det till slut.

Hon tittade på mig och sa.

- Ja, du gjorde verkligen rätt, annars vet jag inte var du skulle ha varit idag, du hade kunnat legat på botten, men i stället har du rest dig upp och kämpat och gjort allt för att du och din dotter skulle få ett bättre liv. 

Och jag blev så lättad över att höra henne säga att jag började gråta då, men det var tårar av lättnad, och all sorg jag burit på så lång tid.

Hon sa att det är inte undra på att du har svårt att lita på människor, och hon sa också att det var väldigt starkt gjort av mig att jag inte blivit som mina föräldrar, att jag inte började med tabletter eller gick på alkohol.

Och jag sa ärligt som det var, att jag faktiskt valt min dotter, jag ville inte att hon skulle få det som jag hade haft det under min uppväxt.

Och sen berättade jag om mitt andra äktenskap, att jag tyckte synd om honom, att jag varit lite elak som skilt mig från honom och att det var bortkastade år, för honom och för mig,då vi båda hade kunnat få bättre.

Hon skakade åter på huvudet.

- Nej, sa hon det är inte bortkastade år. Var tacksam för dem i stället, han fick dig som han var kär i och du och han gjorde ju roliga saker tillsammans och hade många trevliga stunder, så det är inte bortkastat. Var i stället glad att du fick dem. men att du valde rätt som till slut bestämde dig för att följa ditt hjärta.

Det var också starkt gjort av dig, att du vågade bryta dig lös även den här gången, och göra vad som var rätt för dig.

Också det kändes som en stor lättnad att höra, då var jag inte så elak ändå.

Hon sa att jag skulle börja med att lära mig tycka om mig själv, att det var där som var min svaga sida, mitt dåliga självförtroende, att jag inte trodde på mig själv.

Det var något hon också hade förfärligt rätt i.

Så min första uppgift var att jag fick ställa mig framför spegeln varje morgon och säga att jag är bra och jag duger som jag är.

Det kändes faktiskt väldigt konstigt att stå så där framförspegeln och dessutom helst skulle jag le mot mig själv också.

Dessutom gjorde jag en annan fin grej också, Då jag kom från kuratorn.

SÅ skrev jag ett sms till min adra exman och tackade honom för dom här sju åren, och jag skrev att jag är glad att vi fortfarande är vänner. Han skrev till mig också samma sak.

Och sen kunde jag helt enkelt släppa dessa grubblerier och bara tänka på mitt nyvarande liv, och hur jag skulle få det så bra som möjligt och mig själv.

Kuratorn lärde mig att förstå saker om mig själv, varför jag gjorde som jag gjorde, att jag skulle kunna erkänna för min sambo då jag gjort eller sagt något dumt, som rätt var det var bara kunde komma från munnen.

Det kändes så bra att ha en förklaring, hon sa naturligtvis alltid att jag skulle tänka innan jag pratade, men det är inte alltid så lätt för mig.

Men då jag väl sagt något dumt så kunde jag i allafall förstå det själv och be honom om ursäkt. Det händer ibland fortfarande att det kan hoppa nån groda ur munnen på mig.

Och då brukar jag tänka efter och sen komma och be om ursäkt.

Att jobba med sig själv gör man inte på nån kafferast, det är ett helt livsverk för personer som är så pass trasiga osm jag varit. Det tar tid att läka och lära sig att lita på andra människor.

Det är något som jag fortsätter jobba på en idag, och det känns så skönt ändå att jag har redskapen nu, och glömmer jag bort dem har jag en fin vän jag kan skriva till och be om råd, vad jag ska göra i en särskild situation om jag inte lyckas reda upp det själv.

Hon ör så smart och kommer med jättefina råd, och då jag skrivit till henne känns det oftast bättre och jag kan få nya tankebanor, att så här kunde jag göra i stället eller tänka så här.

Livet är inte alltid så lätt, men jag känner mig liksom friare på nåt sätt att gå vidare och säppa det förflutna. Eller inte helt kommer jag att släppa alla personer som jag kännt i mitt liv, och som jag lärt mig nåt av och som stått mig nära kommer jag alltid att minnas.

Och vissa händelser glömmer man helt enkelt aldrig, men i stället får man försöka starta nya fina, glädjande minnen av det livet man har.

Med positiva saker som man kan minnas på dödsbädden. Jag vill inte ligga där döende och tänka, varför gjorde jag inte si eller så. Jag vill tänka, att jag är bra, jag gjorde mitt bästa för att följa mitt hjärta och bygga upp ett så bra liv som möjligt, och vara den person jag vill vara, inte bara hur man vill se ut i andras ögon.

Tänka att hon eller han gillar inte att jag har den här hatten eller den här tröjan, eller det här håret. So what, det är du som ska må bra, och vara nöjd och tycka själv att just det valet du är nöjd med är bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...