Då jag lagt ifrån mig kniven snurrade mina tankar runt i huvudet, och jag undrade verkligen hur jag skulle bära mig åt för att ordna upp  denna röra, som blivit som resultat av mitt trasiga liv, 16 år åt skogen.

En sak hade jag i allafall ett bra jobb.-

Det första jag gjorde var att sätta mig ner med mina räkningar både från kronofogden och inkasso, jag gick igenom dom. Och fällde en och annan tår och bannade mig själv över hur fan det kunde ha gått så här illa, hur jag hade kunnat gå så här ångt utan att göra något.

Men samtitidgt så visste jag att jag inte hade kunnat göra så mycket, med bara en inkomst.

Det första jag gjorde var att ringa till inkasso och fråga exakt hur mycket hyrorna låg på, och det var cirka tjugorusen.

Jag sa som det var att jag inte har så mycket pengar men att jag gärna ville försöka om det gick att få en avbetalningsplan, och dom var så snälla att jag fick det. Jag skulle få betala 500 kr varje månad till det var klart, de skulle de inte skicka de vidare till kronofogden.

Sen ville jag ta tag i mitt andra orosmoln och det var mitt studielån som låg hos kronofogden, jag fick brev på brev, och nya skulder som hela tiden tickade in som jag inte hade råd att betala.

Jag ringde helt enkelt till dom och frågade och sa vad är det för ide att jag betalar om det bara kommer nya brev hela tiden, om mer jag ska betala?

Då förklarade den jag pratade med att jag kunde ansöka om ett sk omstartslån. Det betydde att dom drog tillbaka det som fanns hos kronofogden därifrån, och räknade ut hur mycket jag kunde ha råd att betala varje månad.

Jag blev så glad att jag grät av lättnad, när jag fick göra om lånet.

Men jag hade fortfarande gamla skulder kvar hos kronofogden, så jag gick helt enkelt dit och pratade med dem, och det var en betydligt mindre summa där nu.

Dom räknade ut hur mycket dom kunde dra på min lön. dom tog ju hänsyn till att jag hade ett barn och försörja, att vi skulle ha råd till mat och hyra och lite annat.

Det blev en väldigt tajt buget jag fick leva med, men jag var så glad ändå att jag åtminstone hade kunnat göra något, att jag lyckades få stopp så att skulderna inte blev värre, utan mindre med tiden.

Detta gjorde att jag kunde sbörja slappna av mer, Att jag inte längre gick och gruvade mig varje gång posten kom eller då det ringde på dörren, och det varen kvinna eller man från krono som kom och ville jag skulle skriva på ytterligare brev, på räkningar jag inte hade en chans att betala.

Och en annan sak jag var tvungen att sluta säga till med vad då Callle kom och ville låna pengar. Jag var ju så snäll jag ville verkligen hjälpa honom, eftersom jag hade sån skuldkänsla och fått inpräntat att allt var mitt fel.

Men nu började jag att säga att jag kan tyvär inte, jag måste klara mig själv och ha råd att betala mina räkningar... Så han slutade att fråga om pengar, och sen flyttade han till Stockholm tillsammans med en tjej.

Vi ringde någongång åt varandra bara för att höra hur det var.

Jag var faktiskt uppriktigt glad för hans skull att han hade hittat sin kärlek,och kunnat börja om.

Men jag hade ingen kärlek,kände liksom ingen riktig tilltro på kärlek.

Den gjorde ju ont och jag hade blivit lurad på pengar och min godhet.

Jag har alltid satt andra framför mig själv, och tänkt mer på att andra ska ha det bra, men struntat i mig både då det gällde smink, kläder och utseende.

Jag bara fanns där liksom, och tog ingen större plats i livet.

Jag jobbade, kom hem tog hand om min dotter och så satt vi och såg teve på kvällarna och sen till sängs bara.

Jag började känna att jag saknade sällskap, och kände mig ganska ensam.

Så jag började kika runt lite på nätet,men hade ingen större förhoppning att hitta någon, i allafall en kompis som man kunde ha trevligt tillsammans med, några större förhoppningar hade jag inte.

Mitt hjärta var för evingt stängt och jag ville inte ha kärlek.

Jag fick kontakt med en man från Husum som jag tyckte verkade trevlig, han frågade ganska snabbt om vi ville träffas.

Jag tänkte varrför inte, jag hade ändå ingenting annat för mig.

Så en helg reste jag dit.

Han var då snäll och bjöd på mat och vi spelade kort och såg på teve, han hade en äldre son också .

Jag kände ingenting särskilt för honom, men han ville nästan direkt ha sex med mig, redan första kvällen försökte han tvinga mig, och jag sa flera gånger, nej jag vill  inte, jag ville bara pussas och mysa lite, ingenting annat.

Sen for jag iväg, vi träffades flera gånger senare, och jag kände mig inte lika ensam längre.

Men han var väldigt dum miot mig, och försökte ofta tvinga mig till saker jag inte ville. En gång fick han mig att gå med på en annorlunda grej, och jag tyckte inte alls om det.

Då jag var på toa upptäckte jag att jag blödde, och då jag sa  det åt honom så ryckte han bara på axlarna och sa jaha.

Han blev inte orolig eller visade några som helst känslor för mig.

Jag mådde fortfarande väldigt dåligt och tyckte synd om mig själv, jag tänkte jag är inte värd bättre, det här är det enda jag kan få en som leker med mig och kan göra precis som han vill med mig.

Han kom aldrig till mig, utan jag fick komma och betala resor som jag inte hade råd med. Han bara ryckte på axlarna, bara han fick sitt så var han nöjd,

Men han fick mig bara att må sämre, en riktigt elak och självisk man var vad han var.

Till slut fick jag nog, och sa att nu kommer jag inte mer.

Då låtsades han bli så ledsen och sa att han blivit kär i mig, men jag trodde honom inte.

Jag lurade han en gång, det var väldigt fult av mig, men jag ville kolla hur han skulle reagera.

Jag skapade en hemlig sida på nätet, med falskt namn och så skrev jag till han, jag skrev att jag var intressead och undrade o han ville träffas.

Han nappade naturligtvis direkt och började skriva sex meddelande till mig, och sen avslöjade jag att det var jag, och jag sa att du menar då ingenting som du säger.

Då blev han skitsur, men  ville han ändå ha mig, Men jag slutade att höra av mig och tänkte för mig själv att aldrig mer vill jag träffa den där känslogkalla idioten,

Jag menar, fast jag låg och grät på nätterna då jag sov hos honom så brydde han sig inte. Han bara låg med ryggen mot mig, jag ville egentligen ha tröst och värme, men det fick jag inte bara, bara kyla.

En helg då jag for hem från honom tyckte jag att vi hade haft rätt mysigt, och jag frågade om han inte skulle sakna mig lite i allafall.

Då sa han till mig.

- Inte dig, men din fitta får du gärna lämna kvar.

Och så flinade han som om han hade sagt världens roligaste skämt, men jag blev arg, och så då vi skulle skiljas, ville han ha en kram och undrade varför han inte fick det.

I den vevan träffade jag en jättefin kompis jag började umgås med, det var faktiskt en manlig kompis, och han visade direkt att han bara ville ha en vän och inget mer, och jag var genast med på noterna och tog emot hans vänskap med öppna armar.

VI träffades då och då, åt middag ihop och spelade kort och såg film.

Jag var glad över att jag hittat en riktig vän, som inte utnyttjade mig.

Jag och min dotter skaffade katt, Lucifer hette han, en jättesöt svart och vit katt som var ett år då vi tog honom, Jag fick med både bur och allt.

Och jag sa till min kompis,

- Vem behöver en man då man har en katt som sällskap?

Han skrattade bara åt mig och trodde nog inte riktigt på mig.

Ödet ville bli lite annorlunda än jag tänkt mig, jag träffade faktiskt ännu en man. Som jag kände att jag hade roligt med.

Vi träffades på nätet.

Jag och min dotter och Lucifer flyttade tillbaka till Skelleftehamn för min dotter ville inte bo kvar i Ursviken, hon gick ju skola i skelleftehamn. 

Jag lyckades få tag i en lägenhet, jag hade skrivit kontrakt och allting.

Jag minns så väl en kväll då min dotter satt vid datorn så utrbrast hon:

- Mamma vårt hus brinner !

Jag bara.

- Vad sjutton?

Då hon visade mig bilderna stod huset i lågor. Jag ringde och pratade med min hyresvvärd och jag sa att jag har ju liksom redan sagt upp den här lägenheten, och har ingen annanstans att bo.

Då lovade han mig att hitta en annan l'ägenhet åt mig så länge tills dom hade fixat upp den här.

Så vi flyttade och min kille som jag träffade då hade en kompis som hjälpte oss med flytten.

Det var en gammal men rätt mysig lägenhet, och vi trivdes rätt bra. Trots att grannarna där under var riktigt hemska och spelade musik så vi knappt hörde teven, och hade fester varje helg.

Jag klagade både hos hyresvärden och sa till grannarna själva, och till slut tog jag beslutet själv att flytta, då hade dom fixat upp lägenheten där tanken först var att vi skulle bo.

Jag hade först tänkt bo  kvar där. Så det blev att flytta en andra gån.

Det var en riktigt fin lägenhet, ett fel bara. Ovanför oss bodde en karl som hade psykiska problem.

Han kunde skrika hela helger och nätter, och han hade föräldrarna som bodde bredvid oss, så han sprang upp och ner för trappan och jag höll på att bli galen.

Men till slut fick han flytta och det blev rätt lugnt i huset trots att grannen uppöver hade lite fest ibland, men han var trevlig ändå, jag tror han hade rätt mycket problem med alkohol.

Men  han var snäll i allafall och vi samarbetade faktiskt med att f¨å bort psykkillen, båda vi tyckte det var jobbigt att ha nån skrikande galning uppöver oss.

OCh nu kände jag mig ändå hyfsat nöjd med mitt liv, att jag lyckades ordna ett bättre hem åt mig och min dotter, och fått bättre ekonomi.

Men trots det kände jag att något fattades hos mig, men jag kunde inte riktigt förstå vad, det var som att en del av mig var låst, och jag hade tappat nyckeln till mitt hjärta och kunde inte öppna det igen.

Men just nu nöjde jag mig , jag slapp i allafall vara orolig varje dag, och kunde slappna av mer och mer, utan att ha någon som gjorde mig illa, och jag var inte så ensam längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...