En jobbig tid följde.Det är ju så mycket som man måste ordna då någon har dött. Jag var ju själv om allting eftersom min bror inte kJnde hjälpa mig då han är sjuk.

Hans gode man som ringde en gång och hörde om pengarna, men det fanns ju inte mycket pengar att tillgå där.

Det första jag fick ta tag i var att tömma hennes lägenhet.

Det var jobbigt att vara där och bli påmind om henne hela tiden.

Och veta att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.

Att aldrig få sitta vid köksbordet och spela kort eller äta mat. Och aldrig mer få höra hennes glada skratt.

Jag minns att jag satt i fåtöljen med en av hennes klädesplagg som jag hårt kramade, och, jag blundade och kunde se henne framför mig.

Hennes mörka korta hår, och rundlagda kropp, hon var ungefär lika lång som mig 1,62.. Hennes gröna ögon som oftast lyste av glädje då Jträffade henne.

Jag önskade att mamma skulle kliva in genom dörren och ropa hej, och sen skulle hon pladdra på om sin dag och fråga hur min varit och hur det var med Carro..

Men det gjorde hon naturligtvis inte.

Mamma hade en snäll granne som kom och hjälpte mig att packa ihop resten av hennes saker och städa lägenheten, och det uppskattade jag verkligen, det var ju jobbigt att göra allt ensam.

Och så skulle jag dessutom fixa begravningen.

Jag fick välja en kista, och då valde jag en vit. Eftersom jag kände att hon skulle ha tyckt om just den färgen, för jag tyckte att den symboliserade hennes glädje och godhet.

Och gravstenen blev den minsta dom hade, eftersom jag inte hade råd med någon större. 

Mamma samlade på änglar, så det blev en ängel som symbol. Jag blev nöjd, men hade förstås velat ha något vräkigare.

Begravningen blev väldigt fin.  och det kom mycket folk, hon kände ju så många. Kistan var prydd med vackra blommor som visade hur älskad hon var.

Jag satt längst fram med Calle och Carro, min bror var också med och en assistent till honom.

Calle satt och höll min hand, han var ju också välditg ledsen eftersom han tyckte så bra om min mamma.

Den som tog mammas död hårdast var min mormor. Mamma var hennes enda barn och  de hade förstås väldigt bra kontakt,

Hon brukade alltid fira jul hos mormor. Jag blev lite ledsen ibland för jag ville ju att hon skulle fira jul hos oss.

Samtidigt förstod jag ju, för mormor var ju ensam och jag var glad för mormors skull att de två fick vara tillsammans, jag hade ju en familj att fira jul med så jag behövde inte vara ensam.

Jag minns då jag ringde mormor och berättade för henne att mamma var död.

Det var som om hon inte riktigt förstod det, hon pratade om mamma som hon fortfarande levde., som att hon inte ville delta i detta sorgliga besked.

Jag tyckte så synd om mormor och förstod hennes sorg så väl och att det var svårt att ta in det, hon hade ju inte som jag varit där på plats. Och sett att det verkligen var så.

Själv hade jag svårt för att gråta, och tog mig inte riktigt tid att sörja. Jag hade Carro att tänka på och så mycket annat runt omkring.

En kväll då jag ringde för att höra hur det var med mormor så svarade hon inte.

Men jag blev inte så orolig den gången, klockan var ändå rätt sent och hon var gammal, hela 86 år. OCh jag hade hört att gamla människor ofta brukade lägga sig tidigt om kvällarma och stiga upp tidigt på morognen i stället.

Jag tänkte tillbaka på den senaste gången jag träffade henne, det var ungefär ett år sedan. Jag var med i en kör då, och vi skulle fara till Stockholm och sjunga i globen med en massa andra körsångare.

Det tyckte jag skulle bli väldigt roligt. Kjell Lönnå var körledare då, och han var väldigt skicklig och bra på att få alla att lyssna och lära in låtarna, hur det skulle låta.

Jag besökte min mormor, jag ville så gärna träffa henne för det var så längesen sist.

Mormor bodde då i en tvåa. Då Allan, hennes senaste man hon träffade dog, så tyckte hon att det blev för mycket att ha hus, och hon började bli gammal så då orkade hon inte ha huset längre då ingen kunde hjälpa henne med de tyngsta sakerna, och det förstod jag.

Jag skulle ändå alltid minnas det gula huset hon bott i, ett hem där jag hade haft min största trygghet och glädje som barn, en sån plats glömmer man aldrig.

En plats där man var som lyckligast.

I allafall så träffade jag mormor och blev väldigt förskräckt då jag såg hur mycket hon magrat det senaste året. Benen var smala som pinnar och hon såg väldigt trött och härjad ut, som om hon inte sovit på mycket länge.

Men hon sken upp som en sol då hon såg mig, och vi pratade som vanligt och jag berättade om Calle och om hur stor Carro blivit, att hon börjat förskolan.

Hon som alltid brukade ha massa mat i kylen, hade nu bara en gammal liter mjölk, smör och en torr limpa.

- Jag har glömt att handla,sa hon.

- Jag kan följa dig att handla, sa jag och sedan kan vi gå och äta pizza.

Vi bestömde oss för en pizzeria där vi brukade äta som låg i närheten.

Då vi kom hem igen, tittade hon allvarligt på mig och sa_

- Åsa, jag har alltid tyckt om digprecis somdu är,vad som än händer i livet så fortsätt att vara dig själv.

Jag blev glad och rörd över hennes ord. Jag skulle så gärna velat säga att jag älskade henne och att hon alltid varit som en mamma för mig,,men jag vågade naturligtvis inte det.

Och det var sista gången jag träffade henne i hennes lägenhet,

Jag prövade ringa mormor redan nästa dag, hela dagen på jobbet, men hon svarade inte.

Jag ringde Calle och pratade med honom.

- Jag är säker på att något har hänt henne, sa han allvarligt. Du måste ringa polisen så de kan gå in och bara se så att allt är okej.

Jag blev kall om hjärtat, och kände klumpen i strupen, skulle jag verkligen mista min moromor också?

Jag ringde polisen och jag fick dom att gå med på att titta till henne.

De ringde mig tillbaka och sa att hon låg på sängen. Hon hade tänkt självdö och hade inte ätit på flera dagar. Och var helt utorkad. Så de hade ringt ambulansen och sa vilket sjukhus det var, som jag inte kommer ihåg nu.

De ringde från sjukhuset några timmar senare och sa att mormor hade fått i sig vätska och låg med dropp. De sa att de ville att jag skulle komma dit och hälsa på henne och försllka prata med henne så hon verkligen skulle förstå att mamma var död.

Med gråten i halsen ringde jag till pappa, han gick med på att betala en resa för mig, det var väldigt snällt av honom.

Nästa dag befann jag mig på sjukhuset. Jag kunde inte tro det var min mormor, hon låg där, blek och slapp, och sa ingenting, men hon lyste upp då hon såg mig.

Jag var länge där, satt och läste tidningar för henne. Inte för att jag vet om hon förstod något vad jag läste, men ibland läste jag upp ett recept och sa :

- Det där låter väl gott mormor? Jag ska ska testa det nångång.

Då nickade hon.

När jag skulle vara iväg så fick jag äntligen modet, som jag velat säga så länge men inte vågad. Jag tog hennes hand och tiitade på henne.

- Jag älskar dig, mormor, sa jag med darrande röst.

Då öppnade hon ögonen igen och log svagt mot mig och svarade:

- Och jag älskar dig också, Åsa.

Det var sista gången jag såg min mormor. Senare ringde dom från sjukhuset och sa att hon hade dött. Och det kändes som om en del av mig också hade dött. En dubbel sorg och nu hade himlen fått två fina änglar, 

Tänk vad mycket man hinner med på sexton år som gifta. Calle var ett väldigt stort stöd för mig genom åren, han visade att han ställde upp för mig i vått och torrt.

Han fann sig tex i att jag kom hemdragandes med både kaniner, marsvin, små hamstrar och en gång en råtta som jag döpte til Max.

Men han blev inte särskilt långlivad, jag hade honom bara i några dagar sen insåg jag att en råtta inte är särskilt lämpliga att ha i lägenheter, och lämnade tillbaka honom till djuraffären,  helt enkelt eftersom de är gnagare och älskade att gnaga.

Jag minns en morgon jag skulle gå in och kolla till Max, jag ska erkänna att jag var lite rädd för honom faktiskt, fast han var söt.

DÅ jag kom in i Carros rum sdod buren öppen och jag tittade mig förskräckt omkring,

- Calle, ropade jag, Max är borta.

- Ja,nog förstod jag det, sa han bara.

Jag sa till Carro och hon satte sig raskt upp i sängen och då visade det sig att han låg i hennes säng, han tyckte förmodligen att det var väldigt gott och skönt där.

Jag och carro älskade att gå på djuraffärerna och titta, och varenda gång jag kom hem med något så höjde han på ögonbrynen och:

- Vad har ni med er den här gången då?

Jag sken upp som en sol och ville visa vad jag hade i kartongen.

- En liten hamster, han heter Måns, är han inte riktigt söt?

Calle bara skakade på huvudet och mumlade ett svagt, ja visst. 

Pappa kom och hälsade på någon gång per år. Men dom gick inte särskilt bra ihop.  Jag skrev en hel del på den tiden, och en gång fick pappa läsa vad jag skrivit, som jag idag inte kommer ihåg.

Pappa var mycket kritisk och sa så där kan du inte skriva, börja läs de här böckerna så ska du få se. Och så rabblade han upp några tittlar som jag inte hade en aning om vilka det var.

Calle märkte att jag blev ledsen och sen tyckte han inte att pappa skulle få läsa mer vad jag skrivit.

Efter jag fött barn gick jag upp mycket i vikt, jag har alltid sen jag blev äldre haft problem med vikten. Delvis berodde det på att jag älskade att äta och vi åt mycket onyttigheter om kvällarna. 

I allafall minns jag tydligt en kväll. Då jag pratade i telefonen med pappa, jag hörde att han var full. Då började han gnälla om hur tjock han tyckte jag var och att jag borde tänka mer på vikten och inte äta så mycket.

Jag blev ledsen och då vi lagt på luren satt jag i soffan och grät. Calle kom genast fram och frågade vad som stod på.

Då jag berättade blev han så arg på pappa att han ringde upp och skällde ut honom efter noter. Jag beundrar honom än idag faktiskt för att han verkligen vågade säga något.

Ni vet säkert hur det kan vara med en föräldrer, då de gnäller på en, vill man säga så mycket till sitt försvar, men kommer inte på ett dugg.

Utan det blir ett lamt, jaha ungefär.

Så Calle och min pappa kom inte särskilt bra överens, för han såg hur jag blev behandlad, att han försökte trycka ner mig. Jag gissar att pappa bara menade väl och så, men för mig var det ju som kritik. På mitt redan dåliga självförtroende.

Jag fick förstås också träffa Calles föräldrar, de var underbara och fina människor. Tråkigt nog dog hans pappa rätt tidigt, i cancer.

Vi var mycket ledsna för det.

Men jag minns en kväll. Calle skulle göra repmöte med lumpen och jag skulle vara ensam i vårt hus som vi bodde i då.

Jag var rädd för att sova där över natten så då var dom så gulliga och lät mig sova över där, och gav mig frukost och sen skjutsade hans pappa mig till jobbet.

Jag tyckte mycket om hans föräldrar och min dotter var där mycket med Calle som liten.

Min mamma mådde väldigt dåligt och hade börjat om med sina tabletter. HOn hamnade på psyket.

Jag var ledsen och orolig för mammas skull, och jag minns att hon ringde mig en kväll och sa att jag vill inte vara här.

Jag pratade med Calle och han tröstade mig och föreslog  att mamma kunde kanske flytta till Skelleftehamn där vi bodde så hon kom närmare oss, och även fick tillbringa mer tid med Carro.

Hon älskade då hon fick pyssla om Carro och de kunde vara ute med varandra tillsammans i flera timmar.

Mamma blev glad och hon flyttade i närheten av oss till en tvåa.

De är de sista åren jag vill minnas med min mamma. Vi kom varandra närmare än någonsin. VI åt middag hos varandra, och ibland då jag ville ha lite egentid brukade jag fara dit och käka middag, och se teve.

Jag älskade att spela kort och lärde henne spela femhundra, det tyckte hon var jätteroligt.

Min mamma hade soreasis  och utslag över hela kroppen. Hon blev sämre, men jag vet inte riktigt säkert vad det berodde på om hon hade soreasis artrit som ligger i min släkt. 

Jag är nästan säker på det för senaste året skaffade hon en rullator eftersom hon tyckte det var jobbigare att gå.

Iallafall så var jag på jobbet, jag kände en väldigt stark obehagskänsla i kroppen, jag visste inte varför, jag försökte mota bort känslan, men den pockade bara på mig.

Då jag kom hem prövade jag ringa till min mamma, men hon svarade inte. Jag tänkte att hon var väl hos någon kompis. Men jag kände fortfarande den där konstiga känslan i kroppen.

Jag prövade någon timme senare, men hon svarade inte. Då ringde en kompis till mamma och hon undrade om jag hade hört av henne.. det sa jag att jag inte hade.

KLockan var tio på kvällen. Calle sa att

- Du borde nog fara till henne och se vad som har hänt, och kolla hur hon måt.

- Men hon kanske blir arg om jag kommer så här sent?

Calle gav mig en lugnande kram och lade en hand på min axel.

- Nej, det tror jag inte att hon blir, svarade han lugnt.

Jag hade ju egen nyckel till mammas lägenhet och jag cyklade med andan i halsen, och oroskänslornaväxte sig allt starkare inom mig. Varför svarade inte mamma ?

Jag låste cykeln utanför porten och öppnade den och tände lyset, trappupgången ekade tyst och tom. Det kändes som om jag hade knäck i benen och jag ville verkligen inte gå dit upp, hon bodde på nästan högsta våningen.

Jag svalde hårt och ringde på dörren. Ingen öppnade.

Jag väntade någon minut och sen satt jag med darrande hand nyckeln iåset och vred om med ett klick, och stirrade in mót den mörka hallen.

Jag ropade på mamma, men hon svarade inte.

Jag tände med gråten i halsen lyset, och började på darrande ben gå mot köket.

Jag tände lampan och där mitt på golvet låg min älskade mamma blek och blodig. Jag ropade mamma, flera gånger i panik. Men hon svarade naturligtvis inte.

Någon minut senare ringde min mobil.

- Vad har hänt? frågade Calle.

Jag började snyfta och skaka i hela kroppen.

- Mamma ligger på golvet.

- Ta det lugnt nu, sa Calle. Jag ringer ambulansen min syster kan sköta Carro så kommer jag direkt till dig.

Sen mins jag inte så mycket mer, jag rörde mamma för att se om hon andades, men det gjorde hon inte, hon var blek som ett lakan och kall som is.

- Mamma! Snyftade jag. Vakna.

Men hon vaknade naturligtvis inte. Calle och ambulansen kom ungefär samtidigt.Och dom konstaterade snabbt att hon var död. Calle kramade om mig.

- Titta inte nu, sa han.

Jag knep ihop ögonen och ville inte titta, hörde ett dunsande och bogserande,och oj,  vad tung hon är.

Jag ville bara försvinna i ett hål i marken. Min mamma var död.

Då jag åkte i ambulansen fick jag sitta med ambulansmännen, Calle for hem igen och tog hand om Carro.'

- Jag skulle ha kommit tidigare, sa jag om och om igen.

- Det skulle inte ha hjällpt, det gick väldigt fort, det var troligen en hjärtinfarkt.

Jag kände tårarna komma och jag tänkte tillbaka på jag och mammas sista samtal igår kväll.

Hon berättade om en underlig dröm hon haft och ville nästan inte sluta prata.

Jag berättade om en novell jag skrivit på skrivskolan jag gick. Hon sa att hon ville gärna att jag skulle läsa upp den.

Jag var trött och sa att jag kan läsa den sen,  till helgen när vi träffas.

Men vi träffades inte mer.

Jag grämde mig så över det där samtalet, och tänkte att om jag bara hade läst novellen för mamma så hon åtminstone hade fått höra den innan hon dog.

Det är lätt att man säger till dem man bryr sig om, då vi träffas ska vi göra det och det. Men en dag kan det vara försent.

Min mamma,  är en liten ängel på jorden är  nu en älskad ängel i himlen,.

Älskad, saknad och aldrig glömd.

Jag kommer alltid att minnas min snälla glada mamma, som hade lätt att prata med folk och hade nästan alltid något positivt att säga.

Och var hon ledsen så kunde hon gräma sig en stund och sen sa hon, det ordnar sig.

Men inte denna gång ordnade sig, min älskade mor blev en ängel  år 2002, ett år jag aldrig kommer att glömma.

Nästa morgon vaknade jag med ett leende på läpparna, för första gången på länge kände jag mig faktiskt glad.

Tänk om vi skulle träffas igen? Jag minns inte ens om jag hade lämnat mitt nummer, kommer inte ihåg om han frågade om det.

Det gick några dagar, jag försökte fylla dagarna med att läsa och lyssma på musik, som jag så ofta gjorde.

Men det kändes inte riktigt så rofyllt som jag hade tänkt mig.

Jag försökte tänka över framtiden, vad jag ville av mitt liv då jag gått ut gymnasiet, men inte ens det kunde jag tänka på, eftersom jag ändå inte fick  något svar, så var det ju lite lönt.

Sen äntligen en fredag kväll då jag satt hemma, hör och hämta med mamma. Det var ovanligt för mig att sitta hemma en fredagkväll med mamma.

MEn jag kände inte heller för att gå ut, jag ville vakta telefonen.Föt tänk om han ringde då jag inte var hemma?

 - Vad du ser ledsen ut, Åsa ? försökte mamma. Är det något särskilt som hänt?

Jag blevfaktiskt glad och uppskattade tanken att hon äntligen frågade. Men jag vågade inte berätta något om den mystiska Calle från Ursviken.

- Mamma, frågade jag, Har du varit i Ursviken någongång?

HOn lade huvudet på sned och tittade på mig med sina gröna, granskande ögon.

- Jag tror inte det, varför undrar du det?

Jag ryckte på axlarna och återgick till teven, det var fotboll. Jag låtsades vara intresserad fast jag inte var det. Det var i allafall något jag kunde skingra tankarna på.

Jag höll på att hoppa ur fåtöljen då telefonen gav i från sig en skarp signal. Mamma hoppade upp och skyndade sig att svara. Jag spetsade öronen, kunde det möjligtvis vara till mig?

Nej, naturligtvis inte. Mamma plattrade på så jag fick sår i öronen.

Jag suckade tungt och gick in till mitt rum igen och stängde dörren.

Jag tror jag somnade, för helt plötsligt var klockan nio på kvällen. Mamma knackade på dörren.

- Åsa, du har telefon .Det är en man.

Jag spratt upp ur sängen som en skållad räv och rusade mot telefonen i köket. MEn sen bromsade jag in stegen, och blev väldigt nervös. Jag vågade ju inte prata med främmande människor, kom jag på mig själv att tänka.

Med darrande händer lyfte jag upp luren  och tryckte den mot örat, svalde nervöst.

- Hallå, svarade jag med svag röst.

- Hej det är Calle, sa hans mörka lugna röst. Du glömde ett kassetband hos mig, jag hittade det i soffan då du farit.

Kassetband, tänkte jag. Vem hade tid att tänka på det nu?

Mitt glada humör sjönk i botten, och jag blev än en gång påmind om den fula tjejen jag var, det är klart att han inte ville träffa mig, varför skulle han vilja det?

Jag hade ju inget att erbjuda honom. Jag var en tråkig och tyst liten grå mus. Vi var tysta några sekunder, men det kändes som en evighet.

- Jag skulle vilja lämna tillbaka det, sa han. Skulle jag få bjuda dig på pizza ?

Jag tittade frågande mot luren, precis som om han frågat fel person, det måste han ha gjort.

- Är du kvar?

-Jodå, svarade jag. Tack det vore väldigt trevligt.

Nästa kväll träffades vi utanför en pizzeria i  Ursviken igen.  Där låg en pizzeria i närheten där han bodde. Ham gav mig ingen kram eller något den här gången, utan vi gick bara in mot pizzerian.

Egentligen var jag inte särskilt hungrig, bara nervös och det pirrade i kroppen på något sätt som jag inte kunde förklara.Han frågade vilken sort jag ville ha och sen beställde han in det.

Vi åt under tystnad, men efter maten började han prata och berätta lite om sig själv.

Om hans syskon, föräldrar och sitt jobb. Han hade en egen bilverkstad då som hette cgs bil och motor. Innan dess hade han jobbat på Rönnskär.

Tänkvad mycket han varit med om, han var ju så mycket äldre än mig.

- Har du några syskon, Åsa? frågade han och tittade vänligt på mig med sina blå ögon.

Jag började trevande berätta om min bror, och rätt som det var så forsade orden ur mig. Jag vågade för en främmande människa berätta om förlusten om min bror.

Och att han flyttat till min pappa och där han blivit allt sjukarer och valt att stänga in sig själv.vJag upptäckte att jag grät då jag pratade, att tårarna ofrivilligt började rinna, jag försökte torka bort dem men det kom hela tiden nya.

Calle såg medlidsamt på mig och räckte mig en servett. Sedan betalade han maten och vi reste oss upp för att gå.

- Vi kan  ta en prommenad om du vill innan du måste hem, sa han.

Och så gick vi i sakta mak,jag blev glad då han sträckte sig efter min hand. Vi gick under tystnad och jag kände mig friare än någonsin, friare än jag gjort på bra länge.

Där började vår kärleksaga. 

Vi fortsatte träffas och jag kände att jag för första gången började bli riktigt kär. Han var så snäll, fin och omtänksam. Mjuk i sättet som jag inte var van vid.

Då vi en mörk höstkväll satt och hånglade i trappen. Så sa harn.

- Det kanske är dags att jag får träffa din mamma nu? Vi har ju träffas ett bra tag nu, och hon borde få veta om det.

- Du har rätt, svarade jag.

Men jag kände mig väldigt nervös, jag visste ju hur arg mamma blivit då hon hittade mig med en  främmande kille i sängen på mitt rum, hon hade inte pratat med mig på hela dagen.

Tänk om hon blev arg och skrämde iväg Calle ? Den tanken fick mig att frysa i kroppen. 

På darrande ben gick jag mot dörren och öppnade den. Mamma stod redan i dörröpningen, hon hade förmodligen redan hört oss i trapphuset. Hon höll en glödlampa i handen.

- Det här är Calle, svarade jag. Min...

Ja jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.

- Hennes kille, svarade han.

Calle log artigt och precsnterade sig, han tog hennes hand i sin. Mamma log tillbaka, hon verkade inte alls arg, underligt nog.

- Kan du hjälpa mig att byta en glödlampa, ? frågade hon. Det är besvärligt, lampan sitter så högt upp..

- Ja visst, svarade han artigt,

Han böjde sig ner och tog av sig skorta, jag gjorde detsamma och sen gick vi in i vardagsrummet, där det var svart, det var bara teven som gav ifrån sig talande ljud.

Calle bytte snabbt glödlampan.

- Vill ni ha en smörgås ? frågade mamma.

Calle nickade och vi gick vidare till köket, och slog oss ner. Mamma och Calle surrade på, precis som om dom kännt varandra i eveigheter.

Det här gick ju betydligt lättare än jag hade väntat mig, och föll skrattande in i samtalet. Till sist sa Calle att han var tvungen att gå.

VI stängde igen dörren och kysstes förväl i trappen. Han smekte min kind och log.

- Din mamma verkar trevlig, sa han. Jag ringer dig imorgon.

Jag svävade som på moln då jag gick och skulle borsta tänderna.

- Det där verkar vara en trevlig man, sa mamma. Han får gärna komma tillbaka.

Och det gjorde han också. Jaghängde ofta hos Calle, vi hade så mysigt. Var ute och gick prommenader, eller bara satt och myste i soffan och såg film.

Vi pratade efter några månader om att vi skulle flytta ihop. Och jag var gärna med på noterna, jag var ju ändå mest hos honom ändå, så då kunde jag ju lika gärna bo där.

Jag började packa ner mina saker i enresväska, jag hade egentligen inte så mycket grejor, så det blev inte så mycket nerpackat.

Men mina böcker, kläder och kassetband fick förstös följa med. Och möblerna tog vi senare.

Vi förlovade oss 1992 och jag var så lycklig över att äntligen ha hittat min drömman.

Jag slutade dricka alkohol också i stort sett.

I början drack vi tillsammans men då bråkade vi oftast mycket så då bestämde vi oss för att sluta med det.

Jag lärde mig att laga mat, det blev ett rätt stort inresse. Jag började praktisera på Ursvikskolan, där trivdes jag bra.

Det var n´ågra gulliga tanter som jobbade där i matsalen, och jag kände mig nästan genast hemma där. Jag kikade bland recepten dom hade där, och satt då jag hade lediga stunder och skrev av recept så pennan glödde.

Sen valde jag vissa rätter åt mig och Calle, han blev glad och tyckte det var väldigt gott. Ibland bjöd vi hem mamma också på middag och det var trevliga stunder.

Jag funderaade mycket över vad jag skulle göra med mitt liv, jag hade ju egentligen ingen riktig utbildning. SOm jag kände att jag ville jobba med och dessutom var ju mina betyg värdelösa.

- Men du, sa Calle. Du kanske skulle pröva med att gå någon köksutbildning, du gillar ju att laga mat.

Ja tänkte jag, det kanske vore något.

1993 gifte vi oss, Det var ett borgeligt bröllop.  OCh vi var så kära, det var bara några kompisar som var närvarande på  bröllioet min mamma , Calles föräldrar kunde tyvär inte komma.

Sen gick vi hem och firade själva åt god mat och hade mysigt.

Jag kom in på en restaurangutbildning som varade ett år. Jag blev förvånad då jag gick ut där med hyfsade godkända betyg. Treor i snitt och en fyra.

Sen gick jag en fortsättning på det, med samma lärare och ungefär samma elever.

Jag kände mig stolt och glad och så överaskad över hurväl mitt liv artade sig.

Att jag blivit kär och funnit mannen i mitt liv.Jag hade mina rosabågade glasögon på och såg bara det glada och positiva i livet, att jag äntligen hittat hem.

Vi pratade om att skaffa barn. Och jag som sagt tidigare i mitt liv att jag aldrig skulle gifta mig, eller skaffa barn någonsin i mitt liv, och nu var jag helt plötsligt på väg att göra båda sakerna.

Jag ville gärna ha barn med Calle, det kändes så otroligt rätt.

Lycken var som gjord då jag äntligen blev med barn, jag gick till barnmorskan och beskedet var positivt.

Både jag och Calle blev så glada..

Men sen hände en sorglig sak.

Min mamma skulle hälsa på mig. Vi hade kaniner då.

Jag blev så glad att jag rusade nerför trappen, jag hade en kanin i handen. Men den blev rädd och hoppade ur famnen, och jag tappade greppet om ledstången och kanade på rygg merför trappan.

Och kände en knivig smärta i ryggen. DÅ jag öppnade dörren var jag blek i ansiktet och mamma såg orolig ut.

Hon hade naturligtvis hört dunsen.

- HUr gick det ? frågade hon ängsligt..

- Det ä rnog ingen fara, svarade jag.

Jag var mer orolig att se hur det gått för lille kaninis, jag kollade uppför trappen men såg inte till den någonstans. Då vi började gå up för trappan så kände jag att jag fick så fruktansvärt ont i magen.

- Vi måste nog ringa ambulansen, sa mamma.

Calle kom hem alldelles förskräckt och följde med mig i ambulansen. Jag hade så ont att jag bara grät, men han höll mig hela tiden i handen och fanns vid min sida.

Jag förlorade tyvär barnet, en pojk skulle det ha blivit.

Vi var förstås väldigt ledsna båda två. Jag fick bli kvar på sjukhuset över natten innan jag fick åka hem. Han satt vid min sida och tröstade mig då jag var ledsen och grät, över vår älskade pojke som skulle ha blivit.

Men vi gav inte upp.

Efter några månader blev jag med barn igen,  och 1996 var mitt livs lyckligaste dag då vår dotter föddes. Och allt hade gått bra, och vi hade äntligen vår bebis och vår lycka visste inga gränser.

Jag hade redan tidigt bestämt vad hon skulle heta. Om det lev en pojk skulle han heta Tom och blev det en liten tjej Caroline. Det blev alltså en liten Caroline, som jag alltid har älskat över allt annat, den bästa precent livet någonsin har gett  mig.

Vad svårt det ändå är att skriva en självbiografi. Jag får nog göra så att jag får hoppa lite i tiden och sen se hur det blir, och pyssla ihop det senare, kanske om några år eller så, jag har ju lång tid på mig  .

I gymnasiet hände inga större förödeleser, förutom mitt supande om helgerna.

Jag ska berätta om då jag träffade min dotters pappa, som tyvär är död nu. Han dog i en hjärtinfarkt för ciruks fyra år sedan. Men då var vi skilda, vi skildes 2007..

Men man brukar ju börja med att skriva om då man träffas.

I allafall så skulle jag och mina kompisar fira med fest, vi gick ut och dansade.

Och för en gångs skull så fick jag dansa. MEn den där killen gillade jag inte att dansa med, han var full och försökte ta mig på brösten.

Och dom var inte alls särskilt mycket att skryta om, ganska små och obetydliga.

Men för det hade inte en okänd kille rätt att tafsa på mig, och fast jag var i ett berusat tillstånd och ville ha uppmärksamhet, så förstod jag åtminstone det,

Klockan var rätt sent och vi beslöt oss för att gå på max och käka lite nattamat, det brukade vi ofta göra. Inte för att jag hade så mycket pengar men till en pommfrittlåda skulle det säkert räcka,

Då vi var nästan påväg in upptäckte jag att jag hade borta min ryggsäck, jag trodde att jag hade glömt den hos en kompis, så jag vände om.

Och när jag var på väg mot stan igen, så stannade en lång, ljus kille framför mig,

Han såg ut att vara lite äldre än mig, men han såg väldigt snäll ut tyckte jag och hade , snälla blå ögon.

. Hej, sa han vänligt. Vart är du på väg  ?

Jag som inte hade förvana att prata med främlingar,började berätta. Och han lyssnade utan att avbryta. Sen stod vi och pratade en bra stund, och jag minns inte ens vad vi pratade om.

Eftersom min mamma inte hade lärt mig så mycket om att man inte skulle följa med okända män hem, för det kan ju vara farligt. Och det är ingenting som jag idag skulle rekomendera.

Han frågade helt sonika om jag ville följa med honom hem, och jag hade ju inte särskilt mycket för mig just då, tyckte jag så jag svarade lamt,

- Okej.

Vi började gå ifrån max och han berättade att han och några vänner skulle dela på en taxi hem. Och jag bara, hängde på.

Jag minns att vi åkte ganska långt i taxin men till slut så stannade den och jag vinglade lätt ur taxin. Och han tog artigt tag i min arm.

Sen gick vi och jag minns inte ens vad vi pratade om på vägen hem till honom.

Han bodde  i en liten etta med sovalkov, jag kunde notera att det var en rätt mysig lägenhet, och jag kände att jag trivdes där.

Sen ska jag helt ärligt säga att jag inte minns ett dugg förrän vi vankanade upp på golvet, han hade bäddat varsin madrass åt oss med kudde och täcke.

Han sa att jag vägrat ligga bredvid honom i sängen.

Jag minns vilken huvudvärk jag hade, det riktigt bultade i huvudet och då jag tittade mig i spegeln stod håret på ända och jag var blek i ansiktet.

Han såg att jag mådde dåligt och han frågade om jag ville ha en huvudvärkstablett.

 - Jag måste hem, sa jag förvirrad. Men jag vet inte ens var jag är någonstans.

Han tittade medlidsamt på mig och sträckte fram sin hand mot mig och presenterade sig.

- Jag heter Calle, sa han med mörk och behaglig röst. Du är i Ursviken. Jag ska först bjuda dig på palt och sen ska jag följa dig till bussen.

Palt. det var det sista jag tänkte på just då. Jag mådde illa och mitt huvud sprängdes,

Jag slog mig ner i den svarta skinnsoffan som fanns där och jag högg tag i en fjärrkontroll och slog på teven, bara för att få något annat att distrahera tankarna på.

Jag hörde att han pysslade i köket med kastruller. Jag såg mot en vit bokhylla full med videofilmer, där fanns en telefon.

- FÅr jag låna din telefon? frågade jag blygt.

Han kikade fram från köket och log vänligt, Hela hans ansikte lystes upp . Nu såg jag att han hade en liten mustach, men inget skägg som väl var.

Jag gillade inte karlar med skägg, tyckte det såg buskigt och ovårdat ut.

MEn nu dömmer jag för det inte ut ni som har skägg, så tänkte jag då jag var ung, och i min ålder var det ju inte särskilt vanligt med killar i gymnasiet som hade skägg.

Jag slog med darrande hand numret till min kompis, och blev lättad då hon svarade efter några signaler.

- GUd, sa hon, Var tog du vägen igår kväll? Du bara försvann me någon kille och vi blev oroliga.

- Jag vet, sa jag. Jag är tydligen i Ursviken, han verkar snäll.

- Var försiktig bara, varnade hon. 

Han ropade att maten var klar och jag var tvungen att lägga på luren. Han hade dukat det lilla träfärgade köksbordet och till och med tänt två värmeljus.

- Slå dig ner sa han.

Vi åt under tystnat, nu då jag var nykter kändes det återigen som att min talförmåga stannat och jag blev åter den där blyga tysta tjejen, som inte ville prata med främlingar.

- Vad heter du? försökte han.

- Åsa, svarade jag och tittade ner på den nu tomma tallriken.

Till slut vågade jag fråga honom, hur gammal han var och om han hade några syskon. Han var sju år äldre än mig och hade tre syskon.

Oj tänkte jag, sju år. Det kändes rätt spännande med en äldre man,. Han kändes trygg, varm och omtänksam. Jag trodde faktiskt inte att han skulle göra mig illa, i så fall hade han säkert redan gjort det.

- Vi kan se en film om du vill ?

Jag nickadde, då slapp jag prata åtminstone, så det var bra. Jag hade inte sett så mycket film annat än på teve, men aldrig på en video. Jag tittade fascinerat på då han valde bland filmerna och satte in en i  videon.

Sen slog han sig ner bredvid mig, utan att röra, mig och vi satt under tystnad, jag vågade inte säga något.

Han verkade också lite blyg men jag märkte att han tittade på mig då och då i smyg, då han inte trodde jag såg det.

Efter filmen följde han mig till bussen som han lovat, gav mig en hastig kram.

Jag kände doften av hans milda rakvatten och drog in lukten genom näsborrarna, Det här kändes mysigt på något sätt och jag kände mig lugn och avslappnad.

Han log och höjde handen till en vinkning.

- Vi kanske ses, sa han. 

Jag satte mig på bussen längst fam och såg efter honom tills han blev bara en lite prick,,skulle vi någonsin ses igen.? Skulle den här främlingen kunna förändra mitt liv till det bättre, och kanske fylla den tomhet och sorg jag kände inom mig.

Det jag minns var att han hette Calle, och bodde i Ursviken. 

Sen slocknade jag på bussen och vankade upp i stan. Jag gick av bussen med ett leende, och kände att den här främlingen skulle komma att betyda mycket i mitt liv, jag visste inte hur eller varför, men jag bara visste att våra vägar en dag skulle träffas igen.

Jag måste tänka nu få se vad jag kommer på. Jag skulle vilja komma på något mer glädjande att skriva om, men det är lite svårt känner jag då jag minns mest i mitt liv faktiskt är de tråkiga sakerna.

En glädjens dag var då jag gick ut nian, jag kände riktigt lättnaden då jag visste att jag skulle slippa de värsta av mina plågoandar.

Jag minns att många var så ledsna då vi stod utanför kyrkan finklädda och skulle ta adjö, jag bara log inom mig och kände ingen saknad eller någonting.

Det var lite bittert då jag höll de usla betyget i handen som mest bestod av 1 och 2or.

Men trots det hade jag ändå lyckas komma in på ett gymnasium, det var en speciell linje för dom som inte kom in på så mycket annat, tror jag. Den hette varuhantering och kontorservice.

Men först fick jag njuta av sommarlovet, och ha kul med mina kompisar, vilket innebar en hel del festande.

Jag var väldigt glad över en ny bästa kompis jag hittade, vi blev snabbt kompisar och det kändes som en trygghet att ha henne i klassen, en jag kunde skratta och ha roligt med ttillsammans.

I gymnasiet träffade jag min första kille, han gick i min klass och jag blev väldigt förtjust i honom. Men jag visste så lite om kärlek, jag visste inte hur man skulle göra eller någonting.

SÅ det tog slut väldigt snabbt, typ två veckor. Han tyckte nog jag var så tråkig eftersom jag fortfarande var väldigt blyg och pratade inte så mycket med folk jag inte kände.

Men han var väldigt söt tyckte jag, hade mörkt, långt hår och mörka ögon. Han var ganska liten till växten typ som mig fast lite längre.

Men det var inte s lätt för mig då jag inte hade fått lära mig någonting om kärlek eller ens hur ett riktigt förhållande ska vara, det vet nog förresten inte många alls i den åldern.

Jag mådde fruktansvärt dåligt även i gymnasiet. Jag började hitta på ett sätt som var väldigt dumt, jag rekomenderar ingen någonsin att göra det.

Jag började skära mig i handlederna, men som tur var så skar jag mig aldrig i pulsådern,

Det var nog inte det att jag ville dö, jag ville på något sätt dämpa smärtan jag kände inombords. Som att straffa mig själv.

Det var kanske också ett litet rop på hjälp att jag ville att någon skulle se det och fråga mig hur jag mådde, och varför jag gjorde det.

Men ingen frågade, vad jag minns.

Jag var bra på att dölja ärren inte ens mamma märkte något, eller pappa då jag var där så var jag noga med att ha långärmade tröjor.

En gång råkade min bror se mina ärr, han frågade mig , vad det var?

Jag bara drog ner ärmarna igen stirrade rakt fram och sa, ingenting jag har bara gjort illa mig.

En gång var jag väldigt dum. jag fattar fortfarande än idag vad jag tänkte på.

Vi satt några stycken i klassrummet och pratade, jag sa som vanligt inte så mycket. Och helt utan att jag tänkte så mycket så hittade jag en sax, och började förstiktigt skära i handleden.

Det dröjde inte länge förrän en klasskamrat tittade upp och blev alldeles förskräckt,

- Åsa, vad gör du? ropade hon.

Jag slutade tvärt och lade undan saxen, sen fick jag gå till en kurator eller om det var en skolpsykolog, jag minns inte så noga.

Jag fick sitta där och hon frågade, varför gör du så här ? MEn jag hade inget svar, jag kunde inte svara.

Det var som att min mun blivit förseglad och orden stockade sig i halsen.

Jag ville berätta om mitt meningslösa liv, men jag vågade och ville inte säga nåt.

DÅ jag suttit där tyst sa hon att du får lova att inte göra om det,. annars måste jag gå vidare med det här.

Jag lovade, och sen slutade jag med det.

Jag insåg att detta var en väldigt dum ide då jag egentligen inte alls ville dö, fast jag fortfarande inte visste vad mitt liv hade för mening.

Sen träffade jag min andra pojkvän, jag kan nog inte säga att jag var så kär i honom, Jag tyckte mest att det var roligt att någon såg den fula, osynliga  Åsa.

V började träffas och var tillsammans med våra kompisar och festade.

Han bodde en bra bit bort, men han hade en student lägenhet i stan där han bodde under veckorna.

I allafall så fick jag lite erfaranhet med honom, men kände ändå ingen glädje eller lycka, Jag kanske trodde att det skulle vara så då man var ihop.

Att det skulle vara mer som en kompis, som man hade sex med.

Inte ens det tyckte jag var särskilt märkvärdigt.

Han gjorde i allafall slut med mig för han tyckte jag festade för mycket och han sa att han inte var kär i mig. Jag fattar inte varför jag blev så ledsen trots att jag inte kände nåt för snubben..

Det var nog snarare min självkänsla som fick mig en törn, att jag en än gång hade fått bevisat för mig att jag inte dög som människa, att ingen ville ha mig för den person jag var.

Sen på en fest sa han att han ville ha tillbaka mig, och jag blev glad över att duga igen för någon så jag tog naturligtvis tillbaka honom.

Vi for hem till mig. och hade mysigt men det kändes ändå inte rätt.

Sen for han tillbaka till sin stad.

 Sen fick jag ett samtal nästa dag. Han berättade att han inte alls ville ha mig, utan han var kär i min bästis. Jag blev helt chockad, jag bad honom dra åt helvete och sen la jag på luren.

Och då jag lade på luren satt jag och stirrade rakt fram till tårarna kom och jag var så arg på honom, att jag ritkigt hatade honom.

Men jag var inte arg på min kompis för jag visste att hon aldrig skulle ta en kille ifrån mig, att hon aldrig skulle göra så mot mig. Sp jag for till henne och berättade allt..

Hon tröstade mig, och jag beslöt mig för att aldrig mer prata med honom igen. Han hade gjort mig illa.

Och jag höll löftet, han försökte hälsa till mig genom våra kompisar och bad om förlåt, men jag kunde inte någonsin förlåta honom,

I vuxen ålder fick jag kontakt med honom genom fb. Vi skrev om det där som hänt mellan oss och han berättade att han också hade varit väldigt ledsen den dagen, och ångrat det som hände.

Men nu har jag ingen annan kontakt med honom det behöver jag inte heller ha känner jag, han har sitt liv och jag har mitt, men jag är inte arg på honom längre.

Vi var båda unga och vilsna på den tiden, Och då kan mycket bli tokigt.

Men jag tyckte att det var skönt att byta skola, och trivdes ändå bättre i den här klassen. Jag kände mig inte mobbad längre, jag visste att jag hade mina vänner.

Men några av plågoandarna gick fortfarande kvar på skolan och brukade ropa öknamn efter mig, men jag bara fortsatte gå igenom korridoren, Jag tittade  inte ens på dem, även om det skar i hjärtat på mig då de ropade mitt gamla öknamn jag fick i skolan, Saftfrasse..

Vad jag hatade det namnet. Det är så elakt av mobbare och hitta på öknamn på folk, man har ett namn och det vill man bli kallad.

Om man inte väljer att bli kallad nåt annat själv, men ingen ska någonsin säga något annat namn för att vara elak och nedvärdera en person, det är lågt.

Jag gick ut gymnasiet också det med dåliga betyg, och pappa var orolig för mig, hur ska du nu klara dig, Åsa ? Med dina betyg och du som är så lat och slarvig, vad ska, det bli av dg? 

Mamma sa inte så mycket om mina betyg, hon gnällde sällan på mig, och det hedrar jag henne för.

Även om hon hade sina egna problem så accepterade hon i allafall mig som jag var, och gnällde inte på mig i onödan.

Bara då jag kom hem full och en gång hade jag en okänd kille i sängen. Då blev hon arg och pratade inte med mig på ett bra tag.

Då tyckte jag hon var dum,men så här i efterhand förstår jag,

jag som mamma själv skulle nog inte uppskatta om jag hittade min dotter med en okänd kille i sängen.

Han hade följt mig hem en kväll, vi var fulla båda två och han ville ha någonstans att sova. Jag tyckte han var söt och sa du får sova hos mig om du vill.

Han ville ha sex med mig och försökte flera gånger men jag sa hela tiden nej och ville inte. Det blev som väl var aldrig någonting mer  sen mellan oss.

Jag tycker så här i efterhand synd om min mamma. Hon var säkert många gånger orolig för mig, på den tiden fanns ju inga mobiler så man kunde höra av sig,

Och jag kunde vara borta hela nätter ibland och sen komma hem halvfull. Ibland frågade faktiskt mamma mig om vad som hänt och hur jag mådde, men jag ville som vanligt inte prata.

Jag stängde in mig i mitt rum, och la mig på sängen. Och lyssnade på musik i min freestyle, och läste någon bra bok.

Jag älskade att lära böcker det var mitt sätt att fly, läsa böcker och lyssna på musik.

Då var jag i en värld jag trivdes i, en värld utan smärta där inget ont kunde nå mig. Men jag förstod ju att man inte kunde leva i den bubblan i all evighet. Förr eller senare måste jag ta itu med mitt liv och luska ut vad jag ville göra med det.

Jag märker ju att det ändå finns några intressedae läsare som gillar det jag skriver, det värmer att veta. Så då fortsätter jag alltså på kapitel tre, livet om mitt liv. Jag kommer senare att gå in och ändra och pyssla ihop det jag skrivit, men nu skriver jag i grova drag, för att få ner det jag vill ha med.

Så jag har nåt att gå på liksm, sen får vi ju se hur det blir i slutändan, det är säkert mycket som både kan läggas till och ta bort, så är det ju ofta då man skriver .

Kapitel 3

Det var historien om min bror, ni som kände honom undrar kanske vad som hände med honom. Jag kan idag i vuxen ålder känna mig bitter över att jag blev snuvad på min bror.

Tänk er själv att ha något värdefullt i några år som man tycker riktigt mycket om och sen bara puts väck så försvinner det nästan mitt framför en.

Jag kan tänka mig att min bror hade väldigt jobbigt hos min pappa. Först och främst pappas drickande och sen en jobbig och tjatig farmor.

Jag har aldrig haft nån särskilt bra kontakt med min farmor eller farfar. Det jag minns mest från min farfar är hans drickande, och att han älskade att snickra.

I huset där min pappa bor finns en verkstad nere i källaren, han var duktig på att snickra möbler och sånt.

Min farmor, jag vet egentligen ingenting om henne,annat än att hon var från Norge.Jag har ju släkt där som jag träffade några gånger då jag var liten då jag följde med pappa.

Min farfar måste ha varit en hård man. DÅ min pappa var femton år så skickade han iväg honom till sjöss, och sa att han inte fick komma tillbaka på ett par år.

Jag fattar inte hur man kan göra så mot en som bara är femton år och vet så lite hur det fungerar ute i det riktiga livet.

Min pappa blev sjöman och jobbade på olika båtar och reste världen runt.

Det var i Afrika han träffade min halvsysters mamma.

Min pappa hade tre syskon, en som tog livet av sig i ung ålder, jag minns att jag träffade honom några gånger, han hette Sten. Jag tror att han hade problem med droger och sånt, jag vet att han gasade ihjäl sig i garaget.

så fruktansvärt öde, och han lämnade sin tjej, jag kan bara tänka tanken hur hemskt det måste ha kännts för henne, och även för min pappa.

Att bara förlora en bror sådär.

Sen hade han en annnan bror som hette Erling.Han dog för några år sedan.

Jag tyckte aldrig om honom, han var väldigt farlig på spriten, och jag visste då jag var i Norberg hos pappa och hälsade på så drack dom i massorr

jag vet inte exakt vad han dog av. Han har en syster också hon lever fortfarande men är väldigt dålig, och har svårt att gå och klara sig själv, det är nån sjukdom som hon har.

Jag har en massa sjukdom och elände i släkten, diabetes, soreasis artrit, cancer, och hjärtproblem.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Idag tränar jag och försöker hålla mig igång för att jag förhoppningsvis ska få fortsätta leva ett par år till.

Min mamma fortsatte vara en frånvarande person, och då jag gick i högstadiet började jag få smak för alkoholen, och tänkte att det skulle vara en väldigt bra flykt från min hårda skolgång och livet därhemma, att försöka glömma smärtan jag bar på inombords, en smärta som jag inte kunde förklara.

Jag mådde dåligt utan att jag kunde förklara det, och jag var för stolt för att be om hjälp.

Jag kände mig ensam fast jag hade några kompisar, och jag var vilsen visste inte vad jag ville med mitt liv.

Om någon skulle fråga mig, då, Åsa vad vill du med ditt liv, vad har du för framtidsplaner?

Det svaret skulle ha varit enkelt för mig då, jag hade inget svar.

Jag ville bara ha roligt med mina kompisar, vi var ute och festade på helgerna och for ut och dansade. Fast jag fick nästan aldrig dansa med någon.

Jag var ju den där fula, taniga tjejen som killar tyckte om att reta. Och då jag var så blyg så hade jag sällan nåt att säga till mitt försvar, jag kunde inte försvara mig.

Det var som att magen knöt ihop sig och jag kände orden stockade sig i halsen.

Jag minns så väl en rast då jag och min enda kompis jag hade i klassen satt i uppehållsrummet och några killar kom till oss.'

Det var en kille som frågade mig något, som jag inte ens minns.

Men det jag minns var hans hånfulla kommentar och råa skratt,

- Du kan ju inte ens prata !

TÄnk vad en sån kommentar kan svida i hjärtat. Från den dagen beslöt jag mig för att säga så lite som möjligt, okända människor kunde jag ju bara inte prata med, dom gjorde mig illa.

Jag minns också en annan händelse i mellanstadiet. Jag tyckte det var roligt att sjunga, det tycker jag ju en idag.

Jag klämde i  och sjöng allt jag kunde.

Då tittade en kille på mig, och brast i skratt. Och han sa åt mig att du kan ju inte sjunga, och så började han härma mig som han tyckte att jag lät, nasalt, och det var ju så.

Och barnen omkring tittade hånfullt på mig, tyckte jag då. Och jag ville bara sjunka ner genom golvet, röd i ansiktet av förudmjukelse, och tårarna brände i ögonlocken, men jag var för stolt för att gråta inför dom.

Sen slutade jag sjunga.  Och fick underkänt i musiken.

Jag blev förresten underkänd i de flesta ämnen. Delvis för att jag skolkade mycket, och för att jag hade väldigt svårt för mig i skolan, och kände mig rädd och nervös på nästan alla lektioner jag var på.

Jag var rädd att klasskompisarna skulle skratta åt mig då jag var så dum i huvudet.

Nu i vuxen ålder har jag fått veta att jag lider av inlärningsvårigheter, hade jag vetat det då jag gick i skolan så hade jag kanske fått bättre hjälp, jag vet inte.

Men jag känner nu att det känns skönt att veta att jag har det, så kan jag säga det, det känns skönt att äntligen kunna sätta ord på mitt handikapp, jag ser det som ett handikapp.

Eftersom det är sånt som aldrig kommer att gå bort, jag kommer alltid att ha svårt att lära mig nya saker.

Men i skolan då man inte förstår varför då är det svårt, då man inte kan förklara sig själv, och då fick jag ju höra, att Åsa, hon är dum i huvudet, hon fattar ju ingenting..

TÄnk er att få höra dom orden ofta, då tror man ju på det själv också till slut.

Jag önskar att barn som mobbas idag skulle förstå hur mycket onda ord kan såra en annan människa rakt i hjärtat. Att det faktiskt kan påverka en resten av livet.

Men nu vet jag att det är mobbare som är svaga människor, det är såna människor som inte förstår bättre. Som hänger med gänget för att vara coola, och tror att de ska få mer popularitet om det är någon som är dum mot någon.

Det kan också vara människor som precis som jag och många andra har haft en mycket svår barndom, som måste utmärka sig själva, för att liksiom ge igen på en oskyldig människa som i deras ögon verkar svagare och som jag inte har förmågan att kunna försvara sig.

Jag avslutar detta med att säga. att jag hoppas att mobbningan för barn, och även vuxna ska ta slut en dag. Att en dag människor ska fatta att alla människors liv är olika, och att alla har olika förutsättningar.

Det är helt galet att reta nån för utseeendet eller hur man pratar. Alla människor är lika mycket värda. Alla har rätt till sin plats i livet och ingen förtjänar att tryckas ner.

Som barn förstår man inte såna saker, men jag tycker det är upp till både föräldrar och lärare att berätta för våra barn om mobbning och hur vi tillsammans kan stoppa det, för att göra världen lite bättre för en medmänniska.