Så vi flyttade alltså utan Lusse. Det var väldigt jobbigt till en början, men jag vande mig sakta att leva med det, vi hade ju fortfarande kisse Molly kvar.

Och jag hade nytt jobb

SÅ jag borde altlså vara himla lycklig, vi fick tokrenovera lägenheten som vi flyttade in i, för den såg hemsk ut.

Fula tapeter, och vi fick även göra om köket också, och det blev inte alls särskilt billigt.

Men till sist fick vi det ändå fint som vi ville ha det.

Jag hade börjat träna och tyckte det var roligt, eftersom jag hade stora behov att gå ner i vikt, men dom som har eller har haft viktproblem vet nog hur svårt det är.

Men träningen var rolig..

Jag  minns så väl en kväll jag hade varit på gymmet och var grymt nöjd med min träning, tror jag hade kört spinning, det tyckte jag var kul.

Jag satt och väntade på bussen och längtade hem. Då ringde min mobil, och jag tänkte vem i sjutton är det som ringer vid den här tiden?

Och det visade sig vara en av Calles bröder. Och jag började tänka på att det var längesen jag hört av Calle. Inte för att vi ringde så ofta nu för tiden, bara någon gång då och då för att checka läget liksom.

Men jag tyckte att samtalen hade blivit mer onaturliga liksom, det blir nog så, det kändes mer och mer som att jag pratade med en främling, en som jag en gång kännt.

Men i allafall sa hans bror:

- Jag har något väldigt tråkigt att berätta, Calle är död.Han dog i natt i en hjärtinfarkt, de försökte verkligen göra allt de kunde och försökte göra en sprängning på honom, men det gick inte.

Jag blev alldelles tom och kall i kroppen, och visste varken vad jag skulle täka eller känna. Jag tryckte av luren och steg som i trans på bussen.

Vad skulle jag säga till min dotter? VIsserligen hade de inte haft mycket kontakt sen han flyttade, men han var ändå hennes pappa.

DÅ jag gick hemåt skakade jag i hela kroppen, jag kunde inte gråta,, kände bara en klump i halsen och att det gjorde fruktansvärt ont inom mig.

Han hade ju ändå funnits i mitt liv i 16 år och var far till  min dotter.

Då jag kom hem så såg min min dåvarande genast att något hänt, och jag berättade med darrande röst vad som hänt. Hna kramade om mig och då jag gick in till min dotters rum satte jag mig ner på sängen och berättade vad som hänt. HOn blev ju också naturligtvis väldigt ledsen och chockad..

Så jag fick alltså ordna med begravning nummer tre.

Eftersom jag inte ville att min dotter skulle sköta det själv. Jag kunde gott säga att vi är skilda nu och jag behöver inte ha med saken att göra, men jag gjorde ju naturligtvis inte det, eftersom jag älskar  min dotter och ville göra allt för henne, och jag hade ju också älskat hennes pappa en gång i tiden också.

Då vi var lyckliga och kära i varanndra,

Det blev svårare att ordna det med begravningen den här gången eftersom han bodde i Åtvidaberga, det är utanför Stockholm någonstans,

Jag fick  kontakt med em kvinna på en  begravningsbyrån där, och hon sa att det skulle vara väldigt dyrt att frakta hans kropp hit till Skellefteå, det skulle kosta typ 10000, och så mycket pengar hade jag naturligtvis inte.

Så hon berättade att hans sambo hemskt gärna ville ordna med begravningen. Och det fick hon också, jag tyckte att det var det bästa att göra.

Vi fick välja salmer och sånt

Och jag skrev faktiskt ett tal till Calle som jag ville att prästen skulle läsa upp på begravningen, för jag hoppades så att han skulle kunna höra det. därupifrån sin himmel.

Jag ska tänka om jag kommer ihåg mitt tal, jag tror det var ungefär så här.

Älskade Calle, då vi gifte oss trodde vi att det skulle vara livet ut,

men tyvär blir det inte alltid så.

Därför blev jag glad då du fann din kärlek, och du valde att bosätta

dig i Åtvidaberga, därför ska du också  få begravas där,

Där du valde att bo.

Du kommer alltid att finnas i våra tankar, och jag ska

ta hand om vår dotter.

Älskad, saknad aldrig glömd <3

Typ något sånt, det var i allafall ett väldigt fint tal, och jag hoppas att han tyckte om det, tror jag bad honom att beskydda vår dotter också.

Jag ordnade så att jag och hans syskon och Carro kunde vara i församlingshemmet och se begravningen typ via  skype, det gick bra, men kvaliten var väl sådär,.

Men jag ville också att min dotter skulle få vara med på begravningen, så hon verkligen skulle förstå att hennes pappa aldrig mer skulle komma tillbaka, hur sorgligt det än var.

Jag var väldigt ledsen, och då jag ville prata om Calle sa mitt ex att jag tycker inte om att du pratar om honom, det är jobbigt för mig,

Och jag kan förstå det.

Jag skrev mycket med en gammal mailvän på den tiden, och jag skrev till henne att jag tycker det är så hemskt att Calle bara är död och ligger i en kista, ska det verkligen vara så?

Hon var andlig av sig, och då började hon berätta saker för mig, att då vi dör kommer vi till himlen, och blir andar. De döda vakar över oss från deras himmel.

Det är bara kroppen som ligger i kistan, själva själen lämnar kroppen. 

Det tyckte jag lät väldigt fint, och jag tackade henne och började läsa på mer om andar och spöken.

Förut har jag alltid tänkt att allt har sin naturliga förklaring, men nu är jag inte så säker på det längre.

Jag kunde på nåt sätt ibland känna att han var hos mig, i bland kunde jag få upp en tanke eller ett budskap, eller att en speciell låt spelades, och nångång hände det att teven bytte kanal utan att jag gjort det.

Jag minns så väl en gång då jag cyklade en sommar från skellefteåhamn till stan.

Jag fick för mig att jag skulle cykla en annan väg som jag minns att jag och Calle brukade gå, eftersom vi alltid älskat att gå tillsammans.

Men jag kände mig väldigt osäker eftersom det var längesen jag cyklat just den vägen, och jag har typ världens sämsta lokalsinne.

Jag började tänka på Calle och bad honom om hjälp.

Och utan att jag tänkte vidare cyklade jag bara på, jag hörde kör rakt fram, fortsaätt den vägen och sväng höger. Det var som att det ploppade upp budskap inom mig hur jag skulle cykla.

Det kan ju också ha varit så att jag helt enkelt minns vägen, men det vet jag inte, det lär jag nog heller aldrig få veta.

Men till slut var jag framme vid huset, jag stannade cykeln, och tittade upp mot himlen, och mumlade för mig själv.

- Tack Calle.

Sen var det som att han bara försvann och allt var som vanligt igen. Jag var alldelles darrig på benen och då jag gick trapporna till lägenheten, men jag varockså lugn.

Jag tror fortfarande på andar, jag tror att både min mormor, och mamma och Calle vakar över oss varje dag, och ser till att vi klarar livet och alla dess svårigheter det kan innebära.

Jag minns också en annan gång då vi var till Stockholm jag och min dotter.

Vi var på skansen och det är ganska jobbigt att hitta där tycker jag, det var kväll och jag och min dotter satt och vilade,vi var trötta av värmen och att ha gått så mycket.

Jag tänkte helt plötsligt på att min kära mormor fullkomligt hade älskat skansen och hon hade till och med årskort där. Så jag bad helt enkelt henne om hjälp att hitta vägen, hur konstigt och knäppt det än låter.

Jag sa t ill min dotter, att nu går vi. Vi gick och jag bara fortsatte automatiskt att gå rakt fram, det var allsång på skansen då, och jag hörde musiken i bakrunden, ganska långt bort.

Något sa mig att följa musiken och jag gick bara utan att känna mig orolig, och till slut var vi framme.

Det här är ju något som jag inte vill säga att alla behöver tro på, jag vet att många tycker sånt här är rena tramset, och andra tror på det helt och fullt.

Jag tycker att det känns skönt att ha något att tro på, att veta att då man dör så blir det inte bara ett tomt, svart hål.

Jag kan också berätta om en händelse för typ tre år sen.

Min nyvarande sambos föräldrar och hans bror är döda, han hade berättat för mig att de ligger på samma  kyrkogård som min mamma gör.

I allafall en kväll hade jag varit på kyrkogården och sett till mammas grav.

Och kände mig rätt ledsen, tycker det känns lite jobbigt att gå dit, önskar att jag hade kunnat besöka henne hemma i stället, i hennes lägenhet och höra hennes glada skratt.

Men jag gick hemåt i sakta mak, då såg jag en större gravsten skymta i mörkret, jag visste inte ens var deras grav var.

Men i allafall så fick den stenen mig att stanna till, just den stenen. Och alla vet ju hur många gravstenar det är på en kyrkogård,  stora som små,

Men just den drogs jag till,  och gick närmare och läste på den, Och där stod hans föräldrars namn och hans bror, av alla gravstenar så träffade jag just den.

Jag kände det som att dom ville visa mig att de låg just där och säga hej. Jag stannade en stund vid gravstenen och sen gick jag lätt chockad vidare, men samtidigt rötd över att jast jag fått se den, att de liksom ville visa mig den.

Jag berättade för min sambo senare, han lät rätt förvånad, men han tror inte på något sånt utan trodde nog att det var en ren slump jag hittade den.

Och det kan också så vara, det är inget heller som går att bevisa..

Men sorgen över mina anhöriga är lättare att bära nu, även om det visst kan komma stunder då jag kan känna sorg över det som varit och att min mamma och min dotters pappa inte fick se min dotter växa upp i riktiga  livet.

Men jag vet att de får se oss varje dag,så ofta de vill från deras himmel.

Och dom som tycker jag är lite småtokig och har livlig fantasi får tycka det, alla har ju rätt att tycka vad det vill. Huvudsaken är att man är nöjd med sina val och sin egen tro

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...