Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret.

Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta.

Jag inser att min berättelses tema är att förmedla hopp. att då man ligger längst ner på botten kan man alltid gräva sig upp igen.

Det jag känner att jag vill förmedla med boken, är just hopp, och förmåga att börja om, även om så krävs på ruta ett igen.

Jag vet att det ofta kan kännas väldigt hopplöst då man väl ligger där nere och kippar efter luft, och bara längtar till att livet på nåt sätt ska kännas bättre, och mindre hopplöst.

Som jag säkert har påpekat många gånger, börjar allt och slutar med en själv, och att man dessutom måste våga be om hjälp och ta emot det då det behövs.

Jag känner att efter allt jag upplevt, ni som följt med mig på min resa. Har jag kommit ut som en starkare person, och lärt mig att jag kan klara det mesta.

Jaghar förstått att det är viktigt att vara stark i sig själv, och våga lite på sitt eget omdöme, och inte gå så mycket efter vad andra tycker och tänker om en.

Det kan finnas många därute som tycker jag gör fel.

Visst har jag gjort mycket saker som jag har ångrat också, och tänkt att varför i hela friden gjorde jag sådär? Varför tänkte jag inte på ett annat sätt?

Men det man förmodligen lär sig av sina misstag, är att man förhoppningsvis tänker sig för nästa gång.

Jag tillåter mig själv att vara deppig och bara gräva ner mig ett tag bara.

Men sen tänker jag att livet är kort, och man får inget gjort att tänka bara dåliga och dystra tankar. Livet är kort,

Jag önskar många gånger att jag kunnat ställa tillbaka klockan, men det går ju inte, som jag har läst.

För varje stund man ägnar åt det förflutna, så själ man en bit av framtidn.

Men det tror jag inte riktigt på, jag tror ändå på att det är bra att komma ihåg saker man gjort i sitt liv, glädjande saker , och tänka tillbaka på personer som betytt mycket i ens liv, och ägna en tanke åt dem.

Som härom veckan så hände nåt väldigt tråkigt.

Min man gick och halkade, är väldigt halt ute nu.

Han gjorde illa sig rejält i ryggen, men verkar vara på bättringsvägen. Jag var deppig ett tag och tänkte att varför ska detta hända oss nu, då det snart är jul och allting, och vår ekonomi blir ju också drabbad.

Men sen tänkte jag på vad mycket jag har att vara tacksam för, att han lever och inte skadade sig allvarligare.

Som sagt livet är väldigt skört, det kan förändras i ett ögonblick.

Ena stunden är man glad och lycklig, och nästa stund vill man gräva ner sig i nåt dike eller så.

Men jag känner att jag har uppnåt alldelles för mycket i mitt liv. om jag bara skulle ha suttit i soffan och deppat.

Vad hade det hjälpt oss då? Hur skulle jag kunna förmedla energi och kanske lite glädje åt min man om jag bara grävde ner mig?

Jag vill finnas där för min familj då de behöver mig.

Tänk så många gånger jag själv har kännt mig så ensam och deppig, och önskat jag hade mer att ge i livet.Och nu har jag det, en kärleksfull familj. Ett fint hem, och två underbara katter, och ett jobb, och arbetskamrater jag verkligen trivs så bra med.

Och tid att tänka på mig själv, att ta hand mer om mig själv och jag hoppas verkligen att det ska få mig att leva lite längre.

Jag tänker ibland med sorg på min mamma.

Att hon inte fick bli mer än 56, just då vi fick som bäst konrakt de sista åren hon levde. Och min dotters pappa som inte heller fick tilfälle att njuta fullt av sitt liv, som också dog i tidig ålder.

Visst är det så, med livet. en del personer rycks bort alldelles för tidigt, och vi som är kvar får kämpa med sorgen och försöka samla ihop oss så gott det går.

Men jag är ju lite andlig av mig, och tror att vi alla får mötas igen, på andra sidan. Det tror jag att Gud vill.

Men också att vi på jorden ska göra vårt bästa för att leva så länge som möjligt och göra det bästa av tiden vi har, tills det är dags.

Jag har börjat ta hand mer om mig själv nu för jag hoppas få vara kvar längre, och skänka glädje åt dom jag kan. Och hjälpade som behöver hjälp. Och förhoppningsvis vara en god medmänniska

Så länge det finns liv, finns det alltid hopp. Låt aldrig glöden i dina ögon slockna, kämpa på för allt du är värd, jag lovar, det är värt det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...

Det är egentligen rätt underligt att man kan resa sig så många gånger i mitt liv som jag gjort, jag vill inte verka skrytsam eller så, Men det som inte dödar en gör en starkare, sägs det. Om min bok någonsin skulle bli klar eller utgiven så skull...