Jag levde alltså ihop med mitt ex i sju år 

Jag kände tyvär att det var nåt som fattades, att jag inte var lycklig längre. Han var så väldigt snäll så jag hade väldigt svårt att få fram orden, det var ju som att jag levde med min allra bästa vän eller en bror.

Jag tror mycket berodde på mig själv också, jag var fortfarande vilsen över alla förluster i mitt liv, det är betydligt mer än man någonsin ska behöva vara med om.

Och jag önskar inte nån uppleva det jag fick göra. Men jag kände så att jag var tvungen att skilja mig. det var rätt mot honom att inte ödsla hans tid, då han kunde hitta sin kärlek på annat håll, 

Själv visste jag inte ens om jag ville ha någon mer kärlek. Jag orkade helt enkelt inte bli sårad igen, det var för jobbigt.

Vad var det för vits att öppna sitt hjärta bara för att få det trampat på? Och bli utnyttjad för min snällhet?

Men samtidigt så ville jag ju ha någon som sällskap, jag ville inte leva resten av mitt liv ensam. Att dö ensam som min mamma gjort, skrämde mig.

Mitt ex blev naturligtvis mycket ledsen, då jag sa att jag ville skilja mig, men han kunde förlåta mig och vi är idag vänner och har kontakt med varandra, och någon gång ibland så kommer han och hälsar på oss,

han vill ju träffa kisse Molly också,det är ju vår fortfarande.

Skilsmässan gick väldigt lugnt och stillsamt till.

Det är alltid sorgligt då man inser att ens hjärta längtar ut, och att det inte bara räcker med vänskap i ett äktenskap.

Den som däremot inte kunde förlåta mig var en av hans anhöriga. Han hatade mig och tyckte att allt var mitt fel och att jag var dum som sabbat alltihop.

Han valde att helt bryta kontakten med mig, och jag lät det bero, Ville han inte veta av mig så fick det vara, en som inte ens kände till alla fakta i vad som hänt.

Och inte ville låta mig förklara min situation av saken.

Jag minns då mitt ex föräldrar kom och hälsade på oss, då han fortfarande bodde kvar.

De sa till mig att de inte var arga på mig, det kändes väldigt skönt att höra tyckte jag. Även fast jag inte har någon kontakt alls med dem idag så känns det bra att veta att de inte är arga.

Jag minns så väl också en kompis till mitt ex, han var också och hälsade på efter skilsmässan. Han hettte Renny, och var lokförare, han är tyvär död nu.

Men det var en väldigt fin människa, och jag tyckte mycket om honom. Han sa till mig att inte han heller var arg på mig, han tyckte jag gjorde rätt i som följde mitt hjärta.

Han berättade att han varit på fest där några hade snackat skit om mig och skilsmässan. Han hade helt sonika spänt ögonen i personen. och sagt .

- Har du ens frågat Åsa, om hennes syn på saken?

Då blev det tyst. Han sa till mig att han alltid skulle försvara mig om han hörde någon som var dum mot mig och sa elaka kommentarer.

Jag blev så rörd att jag nästan började gråta, och tackade hoonom. Det tråkiga är att han inte längre an försvara mig då han är död,men det känns fint att det verkligen fanns någon som var beredd att stå upp för mig.

Jag hamnade i en sämre period, och söp  nästan varje helg. Det kändes på något sätt bättre då för stunden men sen nästa dag var det lika illa, då den där dumma tomheten fortsatte värka inom mig.

Så jag började söka på nätet och träffade två stycken där, men upptäckte ganska snabbt att de inte var några för mig.

Jag minns en man, han var52 år några år äldre än mig, mager och benig, inte alls min typ.

Jag har alltid gillat längre, och lite kraftigare män. Men jag tänkte att jag får väl ge honom en chans.

Jag tyckte att han vr alldeles för snål och pratade för mycket om sig själv. DÅ vi gick på date betalade vi kaffet var för sig, och han hade inte ens hunnit tvätta av sig smutsen på fingrarna efter jobbet,.

Och dessutom var han sur på mig att jag blev lite sen på vår date och han inte trodde jag skulle komma.

Jag sa att jag blivit sen på jobbet, men sanningen var den att jag hade blandat ihop var vi skulle träffas, Jag trodde vi skulle träffas På Ainas, men det var Stigs, Och då jag läst igenom våra sms och kom på det, skrev jag att jag blev lite sen, kommer strax.

Jag var ju lite dum i stället för att säga som detvar så, skyllde jag på jobbet, för jag tyckte att det kändes för pinsamt att säga som det var.

Han frågade om vi skulle träffas igen, och jag ryckte på axlarna och sa varför inte. Jag hade ju ändå inget särskilt för mig.,kom han  hämtade mig efter jobbet, vi for och handlade mat och sen lagade vi mat tillsammans hemma i hans gamla hus.

Det borde ju ha varit väldigt trevligt, men det var det inte. kändes som om vi var på helt olika nivåre i livet. Det kändes inte som om han ens lyssnade på mig då vi pratade.

Och sen frågade han på söndagen om jag ville hjälpa honom att skotta snö. Det tycker jag är ganska fräckt att fråga då man träffas hos varandra första gången. men snäll som jag är gjorde jag ju det.

Och sen efter det satt vi och såg på teve, och han babblade på om sig själv och hur mycket pengar han tjänade, och han skulle minsan reperera huset. Jag satt uttråkad och lyssnade.

- Jag går och sätter mig vid datorn. sa han sedan.

Och det gjorde han, satt där i nån timme minst då jag satt själv och såg på teve och ville bara hem. Och bestämde mig för att aldrig mer åka och hälsa på honom.

Och det gjorde jag inte heller.

Sen träffade jag kille nummer två som inte är så mycket att skriva om. han ville bara ha en sak av mig. Han bodde hos sin mamma efter en skilsmässa och pratade mycket om sina ex, och när vi körde omkring i hans bil, så kunde han peka ut nåt ställe, och säga att där bor mitt ex.'

Det blev ingenting heller som ni säkert förstår.Vi träfades några gånger och han gjorde mig mest på dåligt humör och jag kände mig ledsen.

Jag ville i allafall träffa någon som jag kunde bli glad av.

Och det gjorde jag förstås. Då jag fick kontakt med min nyvarande sambo på en plats som heter mötesplatsen.

Han frågade nästan direkt om han ville träffa mig, jag ville vänta några dagar och skriva lite först.

Oh sen bjöd han ut mig på en kinarestaurang, och jag blev både glad och häpen. ingen hade  bjudit mig så flott förut.

Då vi träffades först så sa vi hej, jag tyckte han såg väldigt trevlig och snäll ut.

Vi gick in på restaurangen och satte oss vid ett bord och beställde in mat.

Föst började vi lite försiktigt prata bara om maten. men sen föt samtalet på väldigt lätt, och vi satt och pratade i säkert två timmar. Jag tänkte inte ens på klockan . TIll slut så harklade sig en servitris och sa lite generat.

- Ursäkta mig, jag måste räkna kassan.

Vi gick småskrattande ut, och jag blevglatt överaskad då han tog min hand. Och log så gullig tmot mig

- Jag tänkte gå och handla sa jag,.

Han ville följa med mig och vi fortfsatte gå hand i hand. Då jag handlat klart så sa jag att jag måste hem för jag skulle jobba imorgon.

Han gav mig en kram och log mot mig.

- Vi ses kanske snart igen, sa han.

Jag rodnade och jag kände mig så glad då jag gick hemåt, Jag hoppades verklligen att vi skulle ses igen..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...