Egentligen så kan nog en självbiografi bli hur lång som helst. Jag tänkte att jag var färdig vid kapitel 14, men sen kom jag på att jag faktiskt har en hel del kvar att berätta, för er som faktiskt är intresserade av att läsa.

En sak som jag tog itu med för nåt år sedan, var att faktiskt uppsöke en kurator igen. Ni som har läst min själviografi i början, minns att jag gjorde det en gång, men sen blev det inte mer.

Just för att jag tyckte att det var så förnedrande att sitta där och grina och berätta om mitt trassliga liv och om min ekonomi.

Det jag i första hand ville ha hjälp med var min svartsjuka och varför jag var som jag var, varför jag har så svårt att släppa in människor i mitt liv, och lära mig att lita helt och fullt på en ny människa för mig är väldigt jobbigt, pågrund av att jag blivit sviken så mycket i mitt liv.

Jag kände att jag ville gå till en kurator och ta itu med mina problem en gång för alla,  för min sambos, och min lyckas skull.

Jag menar, vem vill gå igenom livet och vara svartsjuk och bitter ?

Jag fick komma till en väldigt gullig kurator, jag kände att det kändes rätt ganska direkt och öppna mig för henne.

 Hon sa att vid första mötet så kommer du mest att få sitta och prata om ditt liv och jag lyssnar.

Så jag tog ett djupt andetag och berättade om allt, mina dödsfall, och att jag blivit lurad på pengar och att jag kännt mig sviken även av mina egna föräldrar.

Jag är stolt över mig själv att jag faktiskt vågade ta tag i saken och berätta utan att falla i gråt.

Den första frågan jag frågade var:

- Gjorde jag verkligen rätt som skilde mig från min första man?

Jag menar, under hela mitt liv hade jag haft såna skuldkänslor och frågat ofta om jag gjorde rätt. skulle jag ha handlat annorlunda? Eftersom jag alltid fått höra att det var jag som var dum och att allt var mitt fel, så trodde jag ju det till slut.

Hon tittade på mig och sa.

- Ja, du gjorde verkligen rätt, annars vet jag inte var du skulle ha varit idag, du hade kunnat legat på botten, men i stället har du rest dig upp och kämpat och gjort allt för att du och din dotter skulle få ett bättre liv. 

Och jag blev så lättad över att höra henne säga att jag började gråta då, men det var tårar av lättnad, och all sorg jag burit på så lång tid.

Hon sa att det är inte undra på att du har svårt att lita på människor, och hon sa också att det var väldigt starkt gjort av mig att jag inte blivit som mina föräldrar, att jag inte började med tabletter eller gick på alkohol.

Och jag sa ärligt som det var, att jag faktiskt valt min dotter, jag ville inte att hon skulle få det som jag hade haft det under min uppväxt.

Och sen berättade jag om mitt andra äktenskap, att jag tyckte synd om honom, att jag varit lite elak som skilt mig från honom och att det var bortkastade år, för honom och för mig,då vi båda hade kunnat få bättre.

Hon skakade åter på huvudet.

- Nej, sa hon det är inte bortkastade år. Var tacksam för dem i stället, han fick dig som han var kär i och du och han gjorde ju roliga saker tillsammans och hade många trevliga stunder, så det är inte bortkastat. Var i stället glad att du fick dem. men att du valde rätt som till slut bestämde dig för att följa ditt hjärta.

Det var också starkt gjort av dig, att du vågade bryta dig lös även den här gången, och göra vad som var rätt för dig.

Också det kändes som en stor lättnad att höra, då var jag inte så elak ändå.

Hon sa att jag skulle börja med att lära mig tycka om mig själv, att det var där som var min svaga sida, mitt dåliga självförtroende, att jag inte trodde på mig själv.

Det var något hon också hade förfärligt rätt i.

Så min första uppgift var att jag fick ställa mig framför spegeln varje morgon och säga att jag är bra och jag duger som jag är.

Det kändes faktiskt väldigt konstigt att stå så där framförspegeln och dessutom helst skulle jag le mot mig själv också.

Dessutom gjorde jag en annan fin grej också, Då jag kom från kuratorn.

SÅ skrev jag ett sms till min adra exman och tackade honom för dom här sju åren, och jag skrev att jag är glad att vi fortfarande är vänner. Han skrev till mig också samma sak.

Och sen kunde jag helt enkelt släppa dessa grubblerier och bara tänka på mitt nyvarande liv, och hur jag skulle få det så bra som möjligt och mig själv.

Kuratorn lärde mig att förstå saker om mig själv, varför jag gjorde som jag gjorde, att jag skulle kunna erkänna för min sambo då jag gjort eller sagt något dumt, som rätt var det var bara kunde komma från munnen.

Det kändes så bra att ha en förklaring, hon sa naturligtvis alltid att jag skulle tänka innan jag pratade, men det är inte alltid så lätt för mig.

Men då jag väl sagt något dumt så kunde jag i allafall förstå det själv och be honom om ursäkt. Det händer ibland fortfarande att det kan hoppa nån groda ur munnen på mig.

Och då brukar jag tänka efter och sen komma och be om ursäkt.

Att jobba med sig själv gör man inte på nån kafferast, det är ett helt livsverk för personer som är så pass trasiga osm jag varit. Det tar tid att läka och lära sig att lita på andra människor.

Det är något som jag fortsätter jobba på en idag, och det känns så skönt ändå att jag har redskapen nu, och glömmer jag bort dem har jag en fin vän jag kan skriva till och be om råd, vad jag ska göra i en särskild situation om jag inte lyckas reda upp det själv.

Hon ör så smart och kommer med jättefina råd, och då jag skrivit till henne känns det oftast bättre och jag kan få nya tankebanor, att så här kunde jag göra i stället eller tänka så här.

Livet är inte alltid så lätt, men jag känner mig liksom friare på nåt sätt att gå vidare och säppa det förflutna. Eller inte helt kommer jag att släppa alla personer som jag kännt i mitt liv, och som jag lärt mig nåt av och som stått mig nära kommer jag alltid att minnas.

Och vissa händelser glömmer man helt enkelt aldrig, men i stället får man försöka starta nya fina, glädjande minnen av det livet man har.

Med positiva saker som man kan minnas på dödsbädden. Jag vill inte ligga där döende och tänka, varför gjorde jag inte si eller så. Jag vill tänka, att jag är bra, jag gjorde mitt bästa för att följa mitt hjärta och bygga upp ett så bra liv som möjligt, och vara den person jag vill vara, inte bara hur man vill se ut i andras ögon.

Tänka att hon eller han gillar inte att jag har den här hatten eller den här tröjan, eller det här håret. So what, det är du som ska må bra, och vara nöjd och tycka själv att just det valet du är nöjd med är bra.

Jag fick glädjen att träffa min nyvarande sambo igen, vi träffades många gånger. Det dröjde bra länge innan det blev kärlek mellan oss, han hade sina problem att brottas med och jag hade mina egna.

Men efter några år lyckades vår kärlek komma, och nu känns det hur bra som helst. precis som det är tänkt att det ska göra, då man finner sin vad jag hoppas är livs kärlek.

Jag fick veta att han är nykter alkohlist och nu har jag också slutat dricka alkohol helt och hållet, och jag måste säga att det känns helt underbart.

Nu då jag mår så pass bra så känner jag inga som helst behov av att dricka.Nu satsar jag hellre mitt liv på träning och andra roliga saker som livet kan innehålla.

Det är så härligt att dela livet med någon man känner helt och fullt för. Och nån som jag verkligen trivs med, som jag kan känna både är min bästa vän och älskade.

För några år sedan hittade jag en knöl på magen. Jag visste inte vaddetvar, men det såg väldigt konstigt ut och jag skämdes oerhört mycket då jag skulle visa mig utan kläder.

Jag försökte faktiskt lära mig att simma i just den vevan eftersom jag alltid har varit livrädd för vatten, men det gick väldigt dåligt, och då jag fick bråcket på magen gav jag helt enkelt upp.

Jag kände också att det intevar min grej det där med att simma, jag menar jag har klarat mig hela mitt liv utan det och jag lever fortfarande.

Iallafall så gick jag till slut till doktorn då inte knölen gick bort.

Det var en utländsk läkare jag fick, och jag frågade vad det var.Det kändes som att han skrattade åt mig då jag sa att jag skämdes för det, och han sa att de är utifrån betraktarens öga typ.

Och en syster som var med föreslog att jag skulle ha en gördel eller vad det nu var.

Beviskiken och lite ledsen gick jag därifrån och tänkte, jaha då får jag väl leva med det där eländet.

Och des slutade inte där,bråcket växte och började bubbla och leva om.

Jag minns så väl första gången jag skulle klä av mig förmin sambo, jag var så blyg ochvände mig bort då jag skulle ta av mig tröjan, jag tänkte först att jag minsann skulle sova med tshirt,

Men då sa han att det behöver du minsann inte göra, det blir ju så varmt.

Det började rinna vätska från bråcket, och då ringde jag vårdcentralen igen, och fick tid hos en annan doktor.

Han sa att jag skulel få en remiss till kirurgen och att det här eventuellt skulle opereras bort.

Någon månad senare gick jag dit.Och han tyckte också det skulle opereras och frågade om jag ville det.

Men det tog än väldans lång tid innan jag fick göra det. Bråcket hann växa och bubbla ytterligare och jag fick ont. Jag fick ringa till kirurgen flera gånger.

Till slut erkände dom att minn fall hade hamnat mellan stolarna. alltså att dom hade glömt mig. Mycket klantigt och rent förjävligt måste jag säga.

SÅ jag fick en ny tid för kirurgen och sen fick jag fylla i papper och massa frågor att jag godkände operationen.

Till slut kom då äntligen den dagen då jag skulle opereras, det var med blandade känslor.

Tanken var att jag bara skulle ligga för observation under natten på sjukhuset.

Läkaren sa till mig innan jag skulle sövas att det var en himla tur att jag fick opereras nu för bråcket var väldigt infekterat och hade jag väntat ännu längre hade jag kunnat dö.

Jag blev rädd av tankten att jag kudne ha dött och tänk om jag inte hade varit så envis som jag var ock manat på om operationen.

Sen blev jag  nedsövd och minns inget mer förrän jag vaknade upp av en fruktansvärd smärta efter operationen.

Jag kunde knappt prata, men jag lyckades få en sjuksköterska att förstå att jag behövde hjälp.

Sen låg jag på sjukhuset i nästan en vecka, pågrund av en massa komplikationer. Jag kunde nämligen inte kissa och gp på toa själv, bara att resa mig upp ur sängen gjorde fruktansvärt ont.

Jag minns min sambo var så gullig mot mig, han kom och hälsade på mig varenda dag, och sov över hos mig för att jag ville han skulle finnas hos min dotter.. så hon inte skulle vara helt ensam och orolig.

Jag kom så väl ihåg, jag bara låg i sängen och blundade och tänkte att gud så skönt det var att bara ligga där och inte behöva bry sig om någonting. jag fick ju massa smärtstillande tabletter typ morfin.

Jag hörde sköterskorna prata i luften, dom sa.

- NEj, det här går inte nu måste vi få upp henne.

Och jag tänkte, nej varför då, jag har det ju så himla bra här i sängen, jag kan lika gärna fortsäfta ligga här. Jag hatade var gång sjukgymnasten kom och skulle hjälpa mig upp, så jag skulle få träna mig att komma ur sängen.

Den enda gång jag var glad att stiga upp var då min fina vän kom och hälsade på mig, jag glömmer det aldrig. Jag blev så glad över att se henne att jag kände att nu måste jag bara upp.

Men efter typ två dagar började jag bli bättre och kunde gå själv med hjälp av rullator till matsalen och äta. Jag tyckte det var rätt trevligt och prata med dom som var där och åt.

Jag minns jag träffade en karl som liksom jag älskade att skriva. Han försökte få mig att börja skriva igen. då jag berättade att jag förut hade tyckt om att skriva.

- Jo jag tycker du ska börja om igen. sa han. Själv skriver jag på en fantasy berättelse.

Jag blev glad den dagen jag fick lämna sjukhuset, men jag var fortfarande väldigt svag och hade ont. Och fick med mig en bunt tabletter. Jag tror jag var sjukskriven i  typ två månader.

Jag saknade jobbet, och ville inget annat än tillbaka då jag väl orkade göra något annat än att gå mellan sängen och soffan, och köket.

Min sambo ställde upp så mycket för mig och hjllpte mig. Med allt möjligt då han var hemma hos mig.Den enda gång han var borta var då han skötte barnen varannan helg och varje onsdag, annars bodde han praktiskt taget hos mig.

Jag var glad då jag äntligen kunde leva ett normalt liv, men lite bittert  tycker jag det var av sjukvården att inte ta mig på allvar direkt, och kolla upp vad bråcket var.

MEn jag är förstås väldigt tacksam också att jag till slut fick hjälp och kunde börja leva som vanligt igen, utan att skämas och ha besvär över bråcket mer.

Jag fick glädjen att träffa min nyvarande sambo igen, vi träffades många gånger. Det dröjde bra länge innan det blev kärlek mellan oss, han hade sina problem att brottas med och jag hade mina egna.

Men efter några år lyckades vår kärlek komma, och nu känns det hur bra som helst. precis som det är tänkt att det ska göra, då man finner sin vad jag hoppas är livs kärlek.

Jag fick veta att han är nykter alkohlist och nu har jag också slutat dricka alkohol helt och hållet, och jag måste säga att det känns helt underbart.

Nu då jag mår så pass bra så känner jag inga som helst behov av att dricka.Nu satsar jag hellre mitt liv på träning och andra roliga saker som livet kan innehålla.

Det är så härligt att dela livet med någon man känner helt och fullt för. Och nån som jag verkligen trivs med, som jag kan känna både är min bästa vän och älskade.

För några år sedan hittade jag en knöl på magen. Jag visste inte vaddetvar, men det såg väldigt konstigt ut och jag skämdes oerhört mycket då jag skulle visa mig utan kläder.

Jag försökte faktiskt lära mig att simma i just den vevan eftersom jag alltid har varit livrädd för vatten, men det gick väldigt dåligt, och då jag fick bråcket på magen gav jag helt enkelt upp.

Jag kände också att det intevar min grej det där med att simma, jag menar jag har klarat mig hela mitt liv utan det och jag lever fortfarande.

Iallafall så gick jag till slut till doktorn då inte knölen gick bort.

Det var en utländsk läkare jag fick, och jag frågade vad det var.Det kändes som att han skrattade åt mig då jag sa att jag skämdes för det, och han sa att de är utifrån betraktarens öga typ.

Och en syster som var med föreslog att jag skulle ha en gördel eller vad det nu var.

Beviskiken och lite ledsen gick jag därifrån och tänkte, jaha då får jag väl leva med det där eländet.

Och des slutade inte där,bråcket växte och började bubbla och leva om.

Jag minns så väl första gången jag skulle klä av mig förmin sambo, jag var så blyg ochvände mig bort då jag skulle ta av mig tröjan, jag tänkte först att jag minsann skulle sova med tshirt,

Men då sa han att det behöver du minsann inte göra, det blir ju så varmt.

Det började rinna vätska från bråcket, och då ringde jag vårdcentralen igen, och fick tid hos en annan doktor.

Han sa att jag skulel få en remiss till kirurgen och att det här eventuellt skulle opereras bort.

Någon månad senare gick jag dit.Och han tyckte också det skulle opereras och frågade om jag ville det.

Men det tog än väldans lång tid innan jag fick göra det. Bråcket hann växa och bubbla ytterligare och jag fick ont. Jag fick ringa till kirurgen flera gånger.

Till slut erkände dom att minn fall hade hamnat mellan stolarna. alltså att dom hade glömt mig. Mycket klantigt och rent förjävligt måste jag säga.

SÅ jag fick en ny tid för kirurgen och sen fick jag fylla i papper och massa frågor att jag godkände operationen.

Till slut kom då äntligen den dagen då jag skulle opereras, det var med blandade känslor.

Tanken var att jag bara skulle ligga för observation under natten på sjukhuset.

Läkaren sa till mig innan jag skulle sövas att det var en himla tur att jag fick opereras nu för bråcket var väldigt infekterat och hade jag väntat ännu längre hade jag kunnat dö.

Jag blev rädd av tankten att jag kudne ha dött och tänk om jag inte hade varit så envis som jag var ock manat på om operationen.

Sen blev jag  nedsövd och minns inget mer förrän jag vaknade upp av en fruktansvärd smärta efter operationen.

Jag kunde knappt prata, men jag lyckades få en sjuksköterska att förstå att jag behövde hjälp.

Sen låg jag på sjukhuset i nästan en vecka, pågrund av en massa komplikationer. Jag kunde nämligen inte kissa och gp på toa själv, bara att resa mig upp ur sängen gjorde fruktansvärt ont.

Jag minns min sambo var så gullig mot mig, han kom och hälsade på mig varenda dag, och sov över hos mig för att jag ville han skulle finnas hos min dotter.. så hon inte skulle vara helt ensam och orolig.

Jag kom så väl ihåg, jag bara låg i sängen och blundade och tänkte att gud så skönt det var att bara ligga där och inte behöva bry sig om någonting. jag fick ju massa smärtstillande tabletter typ morfin.

Jag hörde sköterskorna prata i luften, dom sa.

- NEj, det här går inte nu måste vi få upp henne.

Och jag tänkte, nej varför då, jag har det ju så himla bra här i sängen, jag kan lika gärna fortsäfta ligga här. Jag hatade var gång sjukgymnasten kom och skulle hjälpa mig upp, så jag skulle få träna mig att komma ur sängen.

Den enda gång jag var glad att stiga upp var då min fina vän kom och hälsade på mig, jag glömmer det aldrig. Jag blev så glad över att se henne att jag kände att nu måste jag bara upp.

Men efter typ två dagar började jag bli bättre och kunde gå själv med hjälp av rullator till matsalen och äta. Jag tyckte det var rätt trevligt och prata med dom som var där och åt.

Jag minns jag träffade en karl som liksom jag älskade att skriva. Han försökte få mig att börja skriva igen. då jag berättade att jag förut hade tyckt om att skriva.

- Jo jag tycker du ska börja om igen. sa han. Själv skriver jag på en fantasy berättelse.

Jag blev glad den dagen jag fick lämna sjukhuset, men jag var fortfarande väldigt svag och hade ont. Och fick med mig en bunt tabletter. Jag tror jag var sjukskriven i  typ två månader.

Jag saknade jobbet, och ville inget annat än tillbaka då jag väl orkade göra något annat än att gå mellan sängen och soffan, och köket.

Min sambo ställde upp så mycket för mig och hjllpte mig. Med allt möjligt då han var hemma hos mig.Den enda gång han var borta var då han skötte barnen varannan helg och varje onsdag, annars bodde han praktiskt taget hos mig.

Jag var glad då jag äntligen kunde leva ett normalt liv, men lite bittert  tycker jag det var av sjukvården att inte ta mig på allvar direkt, och kolla upp vad bråcket var.

MEn jag är förstås väldigt tacksam också att jag till slut fick hjälp och kunde börja leva som vanligt igen, utan att skämas och ha besvär över bråcket mer.

Nu tänker jag avsluta detta i ett kapitel 14. Att skriva om mitt liv har varit, en bra resa även för mig, att skriva av sig och bearbeta det förflutna.

Och att få dela med mig med er som faktiskt har tagit er tid att läsa det jag skrivit..

Jag är verkligen tacksam mot er, som gett gillamarkeringar och kommit med varma och snälla kommentarer, och även ni som bara läst.

Jag har en hel del matreal att jobba på och sen får jag se vad det blir av det, i framtiden hoppas jag naturligtvis att jag ska lyckas göra en bok av det hela.

En bok om mig och mitt liv.

Det jag vill säga med min berättelse är inte bara åh vad synd det varit om Åsa. Utan att jag har haft styrkan och kraften att resa mig upp vid varje motgång,

Jag hoppas att min berättelse kanske kan få mod i någon annan som har det svårt, att hitta livsviljan och kämparglöden man har djupt inom sig, och försöka göra det man kan göra för att må så bra själv som möjligt.

Jag är stolt över mig själv, att jag lyckades tro på den sanna kärleken, man ska aldrig sluta tro på vad man söker efter, äveen om jag inte ville ha någon sann kärlek igen, så fick jag det ändå.

Och idag är jag mycket nöjd med mit liv, och trivs med mitt jobb, och min sambo, Vi ska ju gifta oss på midsommar, och flytta snart till ett större boende.

Jag har så mycket att vara tacksam överm och är idag så väldigt glad att jag inte gav upp mitt liv, utan fortsatte kämpa för mig och min dotter.

Och då stunderna varit som svårast har jag fått hjälp då jag minnst anat det,

Och var inte rädd att söka och ta emot hjälp om det behövs. Man är inte sämre för det även om stoltheten kan få en törn, men i slutändan är det värt att ta emot hjälp om man kan få det och behöver.

Jag är också tacksam för våra katter och mina fina vänner jag har.

 Några fina avslutningsord. 

Gråt ej över det förflutna som redan har varit,

vad kan just du göra i din situation nu som är

jobbig och svår?

Vad har jag att vara tacksam för just idag? Alla har vi

nåt att vara tacksam för varje dag som man kanske inte tänker på,

just då när livet är som mörkast.

Men om jag, en trasig, mobbad och ensam tjej som var tanig, blek och tyst,

kan förändra sitt liv till det bättre.

Jag som inte ens hade några framtidsplaner över huvudtaget. 

Så kan vem som helst, som har viljan och modet lyckas.

Jag kommer inte att sluta med bloggen, ni få som följer den kan nog vänta er ett och annat inlägg från mig då och då.

Så tack alla för er tid, att ni finns, alla är vi värda guld. 

Jag levde alltså ihop med mitt ex i sju år 

Jag kände tyvär att det var nåt som fattades, att jag inte var lycklig längre. Han var så väldigt snäll så jag hade väldigt svårt att få fram orden, det var ju som att jag levde med min allra bästa vän eller en bror.

Jag tror mycket berodde på mig själv också, jag var fortfarande vilsen över alla förluster i mitt liv, det är betydligt mer än man någonsin ska behöva vara med om.

Och jag önskar inte nån uppleva det jag fick göra. Men jag kände så att jag var tvungen att skilja mig. det var rätt mot honom att inte ödsla hans tid, då han kunde hitta sin kärlek på annat håll, 

Själv visste jag inte ens om jag ville ha någon mer kärlek. Jag orkade helt enkelt inte bli sårad igen, det var för jobbigt.

Vad var det för vits att öppna sitt hjärta bara för att få det trampat på? Och bli utnyttjad för min snällhet?

Men samtidigt så ville jag ju ha någon som sällskap, jag ville inte leva resten av mitt liv ensam. Att dö ensam som min mamma gjort, skrämde mig.

Mitt ex blev naturligtvis mycket ledsen, då jag sa att jag ville skilja mig, men han kunde förlåta mig och vi är idag vänner och har kontakt med varandra, och någon gång ibland så kommer han och hälsar på oss,

han vill ju träffa kisse Molly också,det är ju vår fortfarande.

Skilsmässan gick väldigt lugnt och stillsamt till.

Det är alltid sorgligt då man inser att ens hjärta längtar ut, och att det inte bara räcker med vänskap i ett äktenskap.

Den som däremot inte kunde förlåta mig var en av hans anhöriga. Han hatade mig och tyckte att allt var mitt fel och att jag var dum som sabbat alltihop.

Han valde att helt bryta kontakten med mig, och jag lät det bero, Ville han inte veta av mig så fick det vara, en som inte ens kände till alla fakta i vad som hänt.

Och inte ville låta mig förklara min situation av saken.

Jag minns då mitt ex föräldrar kom och hälsade på oss, då han fortfarande bodde kvar.

De sa till mig att de inte var arga på mig, det kändes väldigt skönt att höra tyckte jag. Även fast jag inte har någon kontakt alls med dem idag så känns det bra att veta att de inte är arga.

Jag minns så väl också en kompis till mitt ex, han var också och hälsade på efter skilsmässan. Han hettte Renny, och var lokförare, han är tyvär död nu.

Men det var en väldigt fin människa, och jag tyckte mycket om honom. Han sa till mig att inte han heller var arg på mig, han tyckte jag gjorde rätt i som följde mitt hjärta.

Han berättade att han varit på fest där några hade snackat skit om mig och skilsmässan. Han hade helt sonika spänt ögonen i personen. och sagt .

- Har du ens frågat Åsa, om hennes syn på saken?

Då blev det tyst. Han sa till mig att han alltid skulle försvara mig om han hörde någon som var dum mot mig och sa elaka kommentarer.

Jag blev så rörd att jag nästan började gråta, och tackade hoonom. Det tråkiga är att han inte längre an försvara mig då han är död,men det känns fint att det verkligen fanns någon som var beredd att stå upp för mig.

Jag hamnade i en sämre period, och söp  nästan varje helg. Det kändes på något sätt bättre då för stunden men sen nästa dag var det lika illa, då den där dumma tomheten fortsatte värka inom mig.

Så jag började söka på nätet och träffade två stycken där, men upptäckte ganska snabbt att de inte var några för mig.

Jag minns en man, han var52 år några år äldre än mig, mager och benig, inte alls min typ.

Jag har alltid gillat längre, och lite kraftigare män. Men jag tänkte att jag får väl ge honom en chans.

Jag tyckte att han vr alldeles för snål och pratade för mycket om sig själv. DÅ vi gick på date betalade vi kaffet var för sig, och han hade inte ens hunnit tvätta av sig smutsen på fingrarna efter jobbet,.

Och dessutom var han sur på mig att jag blev lite sen på vår date och han inte trodde jag skulle komma.

Jag sa att jag blivit sen på jobbet, men sanningen var den att jag hade blandat ihop var vi skulle träffas, Jag trodde vi skulle träffas På Ainas, men det var Stigs, Och då jag läst igenom våra sms och kom på det, skrev jag att jag blev lite sen, kommer strax.

Jag var ju lite dum i stället för att säga som detvar så, skyllde jag på jobbet, för jag tyckte att det kändes för pinsamt att säga som det var.

Han frågade om vi skulle träffas igen, och jag ryckte på axlarna och sa varför inte. Jag hade ju ändå inget särskilt för mig.,kom han  hämtade mig efter jobbet, vi for och handlade mat och sen lagade vi mat tillsammans hemma i hans gamla hus.

Det borde ju ha varit väldigt trevligt, men det var det inte. kändes som om vi var på helt olika nivåre i livet. Det kändes inte som om han ens lyssnade på mig då vi pratade.

Och sen frågade han på söndagen om jag ville hjälpa honom att skotta snö. Det tycker jag är ganska fräckt att fråga då man träffas hos varandra första gången. men snäll som jag är gjorde jag ju det.

Och sen efter det satt vi och såg på teve, och han babblade på om sig själv och hur mycket pengar han tjänade, och han skulle minsan reperera huset. Jag satt uttråkad och lyssnade.

- Jag går och sätter mig vid datorn. sa han sedan.

Och det gjorde han, satt där i nån timme minst då jag satt själv och såg på teve och ville bara hem. Och bestämde mig för att aldrig mer åka och hälsa på honom.

Och det gjorde jag inte heller.

Sen träffade jag kille nummer två som inte är så mycket att skriva om. han ville bara ha en sak av mig. Han bodde hos sin mamma efter en skilsmässa och pratade mycket om sina ex, och när vi körde omkring i hans bil, så kunde han peka ut nåt ställe, och säga att där bor mitt ex.'

Det blev ingenting heller som ni säkert förstår.Vi träfades några gånger och han gjorde mig mest på dåligt humör och jag kände mig ledsen.

Jag ville i allafall träffa någon som jag kunde bli glad av.

Och det gjorde jag förstås. Då jag fick kontakt med min nyvarande sambo på en plats som heter mötesplatsen.

Han frågade nästan direkt om han ville träffa mig, jag ville vänta några dagar och skriva lite först.

Oh sen bjöd han ut mig på en kinarestaurang, och jag blev både glad och häpen. ingen hade  bjudit mig så flott förut.

Då vi träffades först så sa vi hej, jag tyckte han såg väldigt trevlig och snäll ut.

Vi gick in på restaurangen och satte oss vid ett bord och beställde in mat.

Föst började vi lite försiktigt prata bara om maten. men sen föt samtalet på väldigt lätt, och vi satt och pratade i säkert två timmar. Jag tänkte inte ens på klockan . TIll slut så harklade sig en servitris och sa lite generat.

- Ursäkta mig, jag måste räkna kassan.

Vi gick småskrattande ut, och jag blevglatt överaskad då han tog min hand. Och log så gullig tmot mig

- Jag tänkte gå och handla sa jag,.

Han ville följa med mig och vi fortfsatte gå hand i hand. Då jag handlat klart så sa jag att jag måste hem för jag skulle jobba imorgon.

Han gav mig en kram och log mot mig.

- Vi ses kanske snart igen, sa han.

Jag rodnade och jag kände mig så glad då jag gick hemåt, Jag hoppades verklligen att vi skulle ses igen..

Så vi flyttade alltså utan Lusse. Det var väldigt jobbigt till en början, men jag vande mig sakta att leva med det, vi hade ju fortfarande kisse Molly kvar.

Och jag hade nytt jobb

SÅ jag borde altlså vara himla lycklig, vi fick tokrenovera lägenheten som vi flyttade in i, för den såg hemsk ut.

Fula tapeter, och vi fick även göra om köket också, och det blev inte alls särskilt billigt.

Men till sist fick vi det ändå fint som vi ville ha det.

Jag hade börjat träna och tyckte det var roligt, eftersom jag hade stora behov att gå ner i vikt, men dom som har eller har haft viktproblem vet nog hur svårt det är.

Men träningen var rolig..

Jag  minns så väl en kväll jag hade varit på gymmet och var grymt nöjd med min träning, tror jag hade kört spinning, det tyckte jag var kul.

Jag satt och väntade på bussen och längtade hem. Då ringde min mobil, och jag tänkte vem i sjutton är det som ringer vid den här tiden?

Och det visade sig vara en av Calles bröder. Och jag började tänka på att det var längesen jag hört av Calle. Inte för att vi ringde så ofta nu för tiden, bara någon gång då och då för att checka läget liksom.

Men jag tyckte att samtalen hade blivit mer onaturliga liksom, det blir nog så, det kändes mer och mer som att jag pratade med en främling, en som jag en gång kännt.

Men i allafall sa hans bror:

- Jag har något väldigt tråkigt att berätta, Calle är död.Han dog i natt i en hjärtinfarkt, de försökte verkligen göra allt de kunde och försökte göra en sprängning på honom, men det gick inte.

Jag blev alldelles tom och kall i kroppen, och visste varken vad jag skulle täka eller känna. Jag tryckte av luren och steg som i trans på bussen.

Vad skulle jag säga till min dotter? VIsserligen hade de inte haft mycket kontakt sen han flyttade, men han var ändå hennes pappa.

DÅ jag gick hemåt skakade jag i hela kroppen, jag kunde inte gråta,, kände bara en klump i halsen och att det gjorde fruktansvärt ont inom mig.

Han hade ju ändå funnits i mitt liv i 16 år och var far till  min dotter.

Då jag kom hem så såg min min dåvarande genast att något hänt, och jag berättade med darrande röst vad som hänt. Hna kramade om mig och då jag gick in till min dotters rum satte jag mig ner på sängen och berättade vad som hänt. HOn blev ju också naturligtvis väldigt ledsen och chockad..

Så jag fick alltså ordna med begravning nummer tre.

Eftersom jag inte ville att min dotter skulle sköta det själv. Jag kunde gott säga att vi är skilda nu och jag behöver inte ha med saken att göra, men jag gjorde ju naturligtvis inte det, eftersom jag älskar  min dotter och ville göra allt för henne, och jag hade ju också älskat hennes pappa en gång i tiden också.

Då vi var lyckliga och kära i varanndra,

Det blev svårare att ordna det med begravningen den här gången eftersom han bodde i Åtvidaberga, det är utanför Stockholm någonstans,

Jag fick  kontakt med em kvinna på en  begravningsbyrån där, och hon sa att det skulle vara väldigt dyrt att frakta hans kropp hit till Skellefteå, det skulle kosta typ 10000, och så mycket pengar hade jag naturligtvis inte.

Så hon berättade att hans sambo hemskt gärna ville ordna med begravningen. Och det fick hon också, jag tyckte att det var det bästa att göra.

Vi fick välja salmer och sånt

Och jag skrev faktiskt ett tal till Calle som jag ville att prästen skulle läsa upp på begravningen, för jag hoppades så att han skulle kunna höra det. därupifrån sin himmel.

Jag ska tänka om jag kommer ihåg mitt tal, jag tror det var ungefär så här.

Älskade Calle, då vi gifte oss trodde vi att det skulle vara livet ut,

men tyvär blir det inte alltid så.

Därför blev jag glad då du fann din kärlek, och du valde att bosätta

dig i Åtvidaberga, därför ska du också  få begravas där,

Där du valde att bo.

Du kommer alltid att finnas i våra tankar, och jag ska

ta hand om vår dotter.

Älskad, saknad aldrig glömd <3

Typ något sånt, det var i allafall ett väldigt fint tal, och jag hoppas att han tyckte om det, tror jag bad honom att beskydda vår dotter också.

Jag ordnade så att jag och hans syskon och Carro kunde vara i församlingshemmet och se begravningen typ via  skype, det gick bra, men kvaliten var väl sådär,.

Men jag ville också att min dotter skulle få vara med på begravningen, så hon verkligen skulle förstå att hennes pappa aldrig mer skulle komma tillbaka, hur sorgligt det än var.

Jag var väldigt ledsen, och då jag ville prata om Calle sa mitt ex att jag tycker inte om att du pratar om honom, det är jobbigt för mig,

Och jag kan förstå det.

Jag skrev mycket med en gammal mailvän på den tiden, och jag skrev till henne att jag tycker det är så hemskt att Calle bara är död och ligger i en kista, ska det verkligen vara så?

Hon var andlig av sig, och då började hon berätta saker för mig, att då vi dör kommer vi till himlen, och blir andar. De döda vakar över oss från deras himmel.

Det är bara kroppen som ligger i kistan, själva själen lämnar kroppen. 

Det tyckte jag lät väldigt fint, och jag tackade henne och började läsa på mer om andar och spöken.

Förut har jag alltid tänkt att allt har sin naturliga förklaring, men nu är jag inte så säker på det längre.

Jag kunde på nåt sätt ibland känna att han var hos mig, i bland kunde jag få upp en tanke eller ett budskap, eller att en speciell låt spelades, och nångång hände det att teven bytte kanal utan att jag gjort det.

Jag minns så väl en gång då jag cyklade en sommar från skellefteåhamn till stan.

Jag fick för mig att jag skulle cykla en annan väg som jag minns att jag och Calle brukade gå, eftersom vi alltid älskat att gå tillsammans.

Men jag kände mig väldigt osäker eftersom det var längesen jag cyklat just den vägen, och jag har typ världens sämsta lokalsinne.

Jag började tänka på Calle och bad honom om hjälp.

Och utan att jag tänkte vidare cyklade jag bara på, jag hörde kör rakt fram, fortsaätt den vägen och sväng höger. Det var som att det ploppade upp budskap inom mig hur jag skulle cykla.

Det kan ju också ha varit så att jag helt enkelt minns vägen, men det vet jag inte, det lär jag nog heller aldrig få veta.

Men till slut var jag framme vid huset, jag stannade cykeln, och tittade upp mot himlen, och mumlade för mig själv.

- Tack Calle.

Sen var det som att han bara försvann och allt var som vanligt igen. Jag var alldelles darrig på benen och då jag gick trapporna till lägenheten, men jag varockså lugn.

Jag tror fortfarande på andar, jag tror att både min mormor, och mamma och Calle vakar över oss varje dag, och ser till att vi klarar livet och alla dess svårigheter det kan innebära.

Jag minns också en annan gång då vi var till Stockholm jag och min dotter.

Vi var på skansen och det är ganska jobbigt att hitta där tycker jag, det var kväll och jag och min dotter satt och vilade,vi var trötta av värmen och att ha gått så mycket.

Jag tänkte helt plötsligt på att min kära mormor fullkomligt hade älskat skansen och hon hade till och med årskort där. Så jag bad helt enkelt henne om hjälp att hitta vägen, hur konstigt och knäppt det än låter.

Jag sa t ill min dotter, att nu går vi. Vi gick och jag bara fortsatte automatiskt att gå rakt fram, det var allsång på skansen då, och jag hörde musiken i bakrunden, ganska långt bort.

Något sa mig att följa musiken och jag gick bara utan att känna mig orolig, och till slut var vi framme.

Det här är ju något som jag inte vill säga att alla behöver tro på, jag vet att många tycker sånt här är rena tramset, och andra tror på det helt och fullt.

Jag tycker att det känns skönt att ha något att tro på, att veta att då man dör så blir det inte bara ett tomt, svart hål.

Jag kan också berätta om en händelse för typ tre år sen.

Min nyvarande sambos föräldrar och hans bror är döda, han hade berättat för mig att de ligger på samma  kyrkogård som min mamma gör.

I allafall en kväll hade jag varit på kyrkogården och sett till mammas grav.

Och kände mig rätt ledsen, tycker det känns lite jobbigt att gå dit, önskar att jag hade kunnat besöka henne hemma i stället, i hennes lägenhet och höra hennes glada skratt.

Men jag gick hemåt i sakta mak, då såg jag en större gravsten skymta i mörkret, jag visste inte ens var deras grav var.

Men i allafall så fick den stenen mig att stanna till, just den stenen. Och alla vet ju hur många gravstenar det är på en kyrkogård,  stora som små,

Men just den drogs jag till,  och gick närmare och läste på den, Och där stod hans föräldrars namn och hans bror, av alla gravstenar så träffade jag just den.

Jag kände det som att dom ville visa mig att de låg just där och säga hej. Jag stannade en stund vid gravstenen och sen gick jag lätt chockad vidare, men samtidigt rötd över att jast jag fått se den, att de liksom ville visa mig den.

Jag berättade för min sambo senare, han lät rätt förvånad, men han tror inte på något sånt utan trodde nog att det var en ren slump jag hittade den.

Och det kan också så vara, det är inget heller som går att bevisa..

Men sorgen över mina anhöriga är lättare att bära nu, även om det visst kan komma stunder då jag kan känna sorg över det som varit och att min mamma och min dotters pappa inte fick se min dotter växa upp i riktiga  livet.

Men jag vet att de får se oss varje dag,så ofta de vill från deras himmel.

Och dom som tycker jag är lite småtokig och har livlig fantasi får tycka det, alla har ju rätt att tycka vad det vill. Huvudsaken är att man är nöjd med sina val och sin egen tro

Mitt liv var ganska lugnt nu sen jag gifte mig andra gången, kändes rätt stabilt både ekonomiskt och att få vara med en trygg och snäll man.

Men det var ändå något som saknades, fast jag inte kunde komma på vad.

VI hade helt enkelt trevligt tillsammans, och en hel del gemensamma intressen, som blandannat hockey och spela kort och spel, som jag ju fortfarande gillar.

Jag jobbade och slet fortfarande på kummunen, tänk i hela 16 år var jag där, och trivdes helt okej men att jobba varannan helg och komma hem slutkörd på kvällen, var inte riktigt min melodi.

Men jag trivdes ändå på det lilla stället jag var, det var på ett servicehus i köket där.

I allafall så en dag kom min chef och sa till mig¨¨öss att vårt kök skulle stänga tyvär. Personalen tyckte att det var mer praktiskt att ha matsalar på varje våning, och det kan jag faktiskt förstå.

Problemet var bara, vad skulle hända med mig då? Jag pratade med min chef som sa att hon för närvarande inte visste var hon skulle placera mig eftersom jag hade vissa svårigheter.

Så hon föreslog att jag skulle få fara till Piteå och göra ett test, jag fattade inte riktigt vad det var för test. Jag trodde att det var något jobbtest av något slag..

Hon sa att det säkert skulle hjälpa mig, fast jag inte riktigt kunde förstå hur i hela friden det skulle kunna det, men skulle det komma fram till nåt bra så varför inte?

Jag åkte dit, och fick träffa en kvinna, jag fick svara på en massa konstiga frågor och göra flera olika iq tester. Jag fattade ingenting, jag förstod inte att det var så här det skulle gå till.

Hon sa att egentligen skulle man behöva två dagar på sig, men jag kände mig så stressad och mådde dåligt, och sa at tjag vill bara ha en dag , sen ville jag aldrig mer träffa den där kvinnan, fast det sa jag naturligtvis inte till henne.

Sen var det bara att vänta på resultatet och då jag fick hem det i brevlådan, förstod jag att det här inte skulle hjälpa mig för fem öre, i stället tvärtom.

Det stod en hel massa saker som jag inte ens kommer ihåg idag, som jag valt att förtränga.

Men en sak som framstod speciellt tydligt var att jag hade fått en stämpel på mig som heter inlärningsvårigheter.Och jag var så arg och bitter och tänkte, hur kan dom göra så här mot mig?

Jag som har jobbat här i 16 år, och sen blev jag så här värdlelöst behandlad, som om jag inte kunde någonting. Och inte var värd någonting.

Jag ringde till facket som jag är med i, och fick prata med en väldigt gullig tjej, hon sa som jag att det här ser inte bra ut. Hon tyckte som jag att det här var helt fel, att dom inte hade någon riktig grund att göra så här då jag jobbat där i 16 år,och att dom skulle ha tänkt på det tidigare, och sett.

Men så här i efterhand förstod jag ju att min chef ville se ut den svagaste länken, det var ju en till tjej också som fick sparken i samma veva och göra liknande tester som jag fick.

Jag fick pröva jobba sen på en mindre skola, och där kanske jag hade klarat det, där var dom trevliga och hjälpsamma, men tyvär så behövde dom ingen personal där just då, sa hom.

Sen satte kärringen mig på den största skolan i skellefteå och jag fick en vecka på mig att laga mat och göra allt.

Jag som aldrig ens jobbat så mycket med matlagning och hade aldrig sett så stora maskiner.

Jag tror min dåvarande chef förstod att jag inte skulle klara det.

Det gick ju bra då jag gick med någon som visade mig, men sen då jag skulle vara själv, så gick det inte.

Jag bröt fullständigt ihop, ringde till min chef och grät i luren och sa, jag klarar det inte.

Vi hade massor med möten, min fackliga repentant sa att vi kan fortsätta länge med det här.

Men jag orkade inte, jag kände att varför ska jag vara på ett jobb där dom inte vill ha kvar mig?

Även om jag skulle få rättigheten i att vara kvar så skulle jag ändå känna att dom egentligen inte ville ha mig.

Men hon från facket tyckte att jag skulle få skadestånd, och anmäla min chef för särbehandling av kränkning.

Det gjorde jag också, och jag njöt faktiskt då hon höll det i handen på vårt sista möte och läste papperet. Sen fick jag skria på pappere om att jag fått sluta, och fick hela sju månadslöner.

Facket försökte driva igenom  12 månader men det gick inte.

Sen frågade kärringen om jag ville ha ett möte och prata med henne efteråt, men jag sa bara nej, det vill jag inte, har inget mer att säga dig.

Efteråt så köpte jag en blomma åt hon på facket, jag var så glad att hon funnits vid min sida under hela den jobbiga processen och stöttat mig, och verkligen gjort allt för mig, jag gav henne ett kort också där jag skrev tack.

Hon blev glad och vi kramade om varandra innan vi skildes.

Sen fick jag börja på ett ställe som hette mullberget, jag trivdes inte så bra där, Fick städa, något som inte var min grej, det var tråkigt.

Samma rum att städa varje dag och samma äckliga toaletter. Men det var i allafall trevligt folk där och jag var glad att jag fick ha någonstans att vara.

Jag blev utsatt för ytterligare ett test.

En tant som ville se hur jag jobbade och hon gick efter mig hela tiden, och jag blev nervös av att ha henne hängande i hasorna hela tiden, så det testet gick också åt skogen.

Sen föreslog nån att det fanns något som hette spira som kunde hjälpa mig, på en skola som hette Medlefors. Och jag tänkte jag har ju inget att förlora på att vara där.

Så jag var där några månader tills jag hittade en praktik, och mitt nuvarande jobb. Där trivs jag väldigt bra och har fantasktist bra jobbarkompisar.

Jag minns så väl då jag skulle börja praktiken, Och jag kände mig så nedtryckt av kommunens behandling, att jag inte kunde någonting. Jag sa att jag möjligtvis kunde hjälpa till att plocka disk, nåt annat kunde jag inte.

Men sen utvecklades mer och mer och hamnade på mitt nyvarande ställe. Där jag till min lycka har fått en anställning med lönebidrag.

Jag kan så här i efterhand nu förstå, jag har fortfarande inget trevligt öga för kommunen, främst min gamla chef, men samtidigt nu så har jag fått en förklaring,

Att jag förstår nu varför jag hade såna problem i skolan, och varför jag har svårt att lära mig nya saker och nya maskiner. Att jag måste få förklarat för mig några gånger innan jag förstår hur en ny sak fungerar.

Och jag gillar att ha samma rutiner ungefär så jag vet mer vad jag ska göra.

Jag gissar att min gamla chef mådde bra då hon lyckades bli av med två stycken,  på nöstan samma gång,, då hon lyckades se ut dom som var svagast och fundera ut hur hon skulle bli av med dem.

I normala fall så heter det ju sist in och först ut,men så var det inte i det här fallet.

Men idag är jag inte bitter, idag har jag ju så mycket att glädjas över mitt liv.

Mitt stora glädjeännet i livet just då var kissarna. Lusse och Molly,

Många som inte är djurvänner tänker säkert, att katter och hundar är bara djur. MEn efter ett tag blir dom som familjemedlemmar. Och man kan inte vara utan dom.

Det allra jobbigaste var då vi var tvungna att göra oss av med Lusse.

Det är en sån fin katt, Då älskade han att vara ute, det var liksom min katt. Han följde med oss ut då vi gick prommenader, och några gånger följde han till och med då jag gick i skogen.

Jag var jätterädd att han skulle försvinna men på något sätt kom han alltid tillbaka.

Molly och Lusse gick fantastiskt bra ihop, dom kunde ligga och sova på samma säng. Och på kvällarna låg jag och Lusse ofta och tittade på teve tillsammans, när han inte ville vara ute.

En dag bestämde jag och min man att vi tyvär måste flytta. Hyran var så hög och dessutom hade vi mögel i badrummet.

Hyresvärden hade lovat mig två år att fixa till det men för var gång sa han att det tyvär inte fanns pengar.

Till slut hittade min dåvarande man en lägenhet i sävenäs, och hyresvärden sa att tyvär får man inte ha utekatter där,'Och jag förstod att jag var tvungen att göra mig av med Lussa.

Jag var så ledsen.

Jag pratade med en granne ovanför och han sa att han kunde ta hand om Lusse, och jag tyckte det var bra att han åtminstone fick vara med i samma ställe där han kände till omgivningarna.

Vi flyttade och tömde lägenheten, innan det var dags att lämna Lusse.

Mitt hjärta brast då vi lämnade honom där, och han ville ju inte vara kvar där utan följa med oss. Jag grät och sa, '- Nej, Lusse du måste tyvär stanna här.

Och när jag slog igen dörren och hörde hans jamande så brast det inom mig, det kändes precis som att någon hade dött för mig.

Jag ska avsluta detta kapitel med något bra.

En kväll för något år sedan satt jag och slötittade på fb, då såg jag en katt som var upphittad, en mager stackars katt.

Jag tänkte inte så mycket på det, utan bläddrade vidare.

Men sen klack det på något sätt till i mig, och jag bläddrade tillbaka igen, då ploppade tanken upp att det där ser ju ut som Lusse.

Fast i betydligt magrare version, den här katten såg nästan halvdöd ut.

Jag pratade med min dotter och min exman och alla vi tyckte att det var väldigt likt Lusse.

Så jag ringde till hon som hade hand om honom just då, och vi fick komma och se honom.

Och det var ju honom, och jag var så glad att få tillbaka vår Lusse.

Jag frågade min nyvarande sambo om han verkligen ville ha två katter, och han sa men det har ju varit er. Och det är klart vi tar tillbaka honom.

Han förstod ju hur mycket Lusse betyder för mig. Och var också glad att få tillbaka honom till vårt nya hem.

Och min lycka var himmelsk då vi fick hem honom.

Han var mager och då man klappade honom kände man revbenen, men nu är han sig lik igen, har gått upp i vikt och älskar mat, både burkmat och torrfoder.

Så han har gått upp i vikt nu men vill inte vara ute.

Det känns tråkigt att jag har missat flera år med honom, men gud ville tydligen att vi skulle återförenas igen, att han skulle få tillbrainga sin sista tid i ett tryggt och bra hem, hos oss.

Då jag lagt ifrån mig kniven snurrade mina tankar runt i huvudet, och jag undrade verkligen hur jag skulle bära mig åt för att ordna upp  denna röra, som blivit som resultat av mitt trasiga liv, 16 år åt skogen.

En sak hade jag i allafall ett bra jobb.-

Det första jag gjorde var att sätta mig ner med mina räkningar både från kronofogden och inkasso, jag gick igenom dom. Och fällde en och annan tår och bannade mig själv över hur fan det kunde ha gått så här illa, hur jag hade kunnat gå så här ångt utan att göra något.

Men samtitidgt så visste jag att jag inte hade kunnat göra så mycket, med bara en inkomst.

Det första jag gjorde var att ringa till inkasso och fråga exakt hur mycket hyrorna låg på, och det var cirka tjugorusen.

Jag sa som det var att jag inte har så mycket pengar men att jag gärna ville försöka om det gick att få en avbetalningsplan, och dom var så snälla att jag fick det. Jag skulle få betala 500 kr varje månad till det var klart, de skulle de inte skicka de vidare till kronofogden.

Sen ville jag ta tag i mitt andra orosmoln och det var mitt studielån som låg hos kronofogden, jag fick brev på brev, och nya skulder som hela tiden tickade in som jag inte hade råd att betala.

Jag ringde helt enkelt till dom och frågade och sa vad är det för ide att jag betalar om det bara kommer nya brev hela tiden, om mer jag ska betala?

Då förklarade den jag pratade med att jag kunde ansöka om ett sk omstartslån. Det betydde att dom drog tillbaka det som fanns hos kronofogden därifrån, och räknade ut hur mycket jag kunde ha råd att betala varje månad.

Jag blev så glad att jag grät av lättnad, när jag fick göra om lånet.

Men jag hade fortfarande gamla skulder kvar hos kronofogden, så jag gick helt enkelt dit och pratade med dem, och det var en betydligt mindre summa där nu.

Dom räknade ut hur mycket dom kunde dra på min lön. dom tog ju hänsyn till att jag hade ett barn och försörja, att vi skulle ha råd till mat och hyra och lite annat.

Det blev en väldigt tajt buget jag fick leva med, men jag var så glad ändå att jag åtminstone hade kunnat göra något, att jag lyckades få stopp så att skulderna inte blev värre, utan mindre med tiden.

Detta gjorde att jag kunde sbörja slappna av mer, Att jag inte längre gick och gruvade mig varje gång posten kom eller då det ringde på dörren, och det varen kvinna eller man från krono som kom och ville jag skulle skriva på ytterligare brev, på räkningar jag inte hade en chans att betala.

Och en annan sak jag var tvungen att sluta säga till med vad då Callle kom och ville låna pengar. Jag var ju så snäll jag ville verkligen hjälpa honom, eftersom jag hade sån skuldkänsla och fått inpräntat att allt var mitt fel.

Men nu började jag att säga att jag kan tyvär inte, jag måste klara mig själv och ha råd att betala mina räkningar... Så han slutade att fråga om pengar, och sen flyttade han till Stockholm tillsammans med en tjej.

Vi ringde någongång åt varandra bara för att höra hur det var.

Jag var faktiskt uppriktigt glad för hans skull att han hade hittat sin kärlek,och kunnat börja om.

Men jag hade ingen kärlek,kände liksom ingen riktig tilltro på kärlek.

Den gjorde ju ont och jag hade blivit lurad på pengar och min godhet.

Jag har alltid satt andra framför mig själv, och tänkt mer på att andra ska ha det bra, men struntat i mig både då det gällde smink, kläder och utseende.

Jag bara fanns där liksom, och tog ingen större plats i livet.

Jag jobbade, kom hem tog hand om min dotter och så satt vi och såg teve på kvällarna och sen till sängs bara.

Jag började känna att jag saknade sällskap, och kände mig ganska ensam.

Så jag började kika runt lite på nätet,men hade ingen större förhoppning att hitta någon, i allafall en kompis som man kunde ha trevligt tillsammans med, några större förhoppningar hade jag inte.

Mitt hjärta var för evingt stängt och jag ville inte ha kärlek.

Jag fick kontakt med en man från Husum som jag tyckte verkade trevlig, han frågade ganska snabbt om vi ville träffas.

Jag tänkte varrför inte, jag hade ändå ingenting annat för mig.

Så en helg reste jag dit.

Han var då snäll och bjöd på mat och vi spelade kort och såg på teve, han hade en äldre son också .

Jag kände ingenting särskilt för honom, men han ville nästan direkt ha sex med mig, redan första kvällen försökte han tvinga mig, och jag sa flera gånger, nej jag vill  inte, jag ville bara pussas och mysa lite, ingenting annat.

Sen for jag iväg, vi träffades flera gånger senare, och jag kände mig inte lika ensam längre.

Men han var väldigt dum miot mig, och försökte ofta tvinga mig till saker jag inte ville. En gång fick han mig att gå med på en annorlunda grej, och jag tyckte inte alls om det.

Då jag var på toa upptäckte jag att jag blödde, och då jag sa  det åt honom så ryckte han bara på axlarna och sa jaha.

Han blev inte orolig eller visade några som helst känslor för mig.

Jag mådde fortfarande väldigt dåligt och tyckte synd om mig själv, jag tänkte jag är inte värd bättre, det här är det enda jag kan få en som leker med mig och kan göra precis som han vill med mig.

Han kom aldrig till mig, utan jag fick komma och betala resor som jag inte hade råd med. Han bara ryckte på axlarna, bara han fick sitt så var han nöjd,

Men han fick mig bara att må sämre, en riktigt elak och självisk man var vad han var.

Till slut fick jag nog, och sa att nu kommer jag inte mer.

Då låtsades han bli så ledsen och sa att han blivit kär i mig, men jag trodde honom inte.

Jag lurade han en gång, det var väldigt fult av mig, men jag ville kolla hur han skulle reagera.

Jag skapade en hemlig sida på nätet, med falskt namn och så skrev jag till han, jag skrev att jag var intressead och undrade o han ville träffas.

Han nappade naturligtvis direkt och började skriva sex meddelande till mig, och sen avslöjade jag att det var jag, och jag sa att du menar då ingenting som du säger.

Då blev han skitsur, men  ville han ändå ha mig, Men jag slutade att höra av mig och tänkte för mig själv att aldrig mer vill jag träffa den där känslogkalla idioten,

Jag menar, fast jag låg och grät på nätterna då jag sov hos honom så brydde han sig inte. Han bara låg med ryggen mot mig, jag ville egentligen ha tröst och värme, men det fick jag inte bara, bara kyla.

En helg då jag for hem från honom tyckte jag att vi hade haft rätt mysigt, och jag frågade om han inte skulle sakna mig lite i allafall.

Då sa han till mig.

- Inte dig, men din fitta får du gärna lämna kvar.

Och så flinade han som om han hade sagt världens roligaste skämt, men jag blev arg, och så då vi skulle skiljas, ville han ha en kram och undrade varför han inte fick det.

I den vevan träffade jag en jättefin kompis jag började umgås med, det var faktiskt en manlig kompis, och han visade direkt att han bara ville ha en vän och inget mer, och jag var genast med på noterna och tog emot hans vänskap med öppna armar.

VI träffades då och då, åt middag ihop och spelade kort och såg film.

Jag var glad över att jag hittat en riktig vän, som inte utnyttjade mig.

Jag och min dotter skaffade katt, Lucifer hette han, en jättesöt svart och vit katt som var ett år då vi tog honom, Jag fick med både bur och allt.

Och jag sa till min kompis,

- Vem behöver en man då man har en katt som sällskap?

Han skrattade bara åt mig och trodde nog inte riktigt på mig.

Ödet ville bli lite annorlunda än jag tänkt mig, jag träffade faktiskt ännu en man. Som jag kände att jag hade roligt med.

Vi träffades på nätet.

Jag och min dotter och Lucifer flyttade tillbaka till Skelleftehamn för min dotter ville inte bo kvar i Ursviken, hon gick ju skola i skelleftehamn. 

Jag lyckades få tag i en lägenhet, jag hade skrivit kontrakt och allting.

Jag minns så väl en kväll då min dotter satt vid datorn så utrbrast hon:

- Mamma vårt hus brinner !

Jag bara.

- Vad sjutton?

Då hon visade mig bilderna stod huset i lågor. Jag ringde och pratade med min hyresvvärd och jag sa att jag har ju liksom redan sagt upp den här lägenheten, och har ingen annanstans att bo.

Då lovade han mig att hitta en annan l'ägenhet åt mig så länge tills dom hade fixat upp den här.

Så vi flyttade och min kille som jag träffade då hade en kompis som hjälpte oss med flytten.

Det var en gammal men rätt mysig lägenhet, och vi trivdes rätt bra. Trots att grannarna där under var riktigt hemska och spelade musik så vi knappt hörde teven, och hade fester varje helg.

Jag klagade både hos hyresvärden och sa till grannarna själva, och till slut tog jag beslutet själv att flytta, då hade dom fixat upp lägenheten där tanken först var att vi skulle bo.

Jag hade först tänkt bo  kvar där. Så det blev att flytta en andra gån.

Det var en riktigt fin lägenhet, ett fel bara. Ovanför oss bodde en karl som hade psykiska problem.

Han kunde skrika hela helger och nätter, och han hade föräldrarna som bodde bredvid oss, så han sprang upp och ner för trappan och jag höll på att bli galen.

Men till slut fick han flytta och det blev rätt lugnt i huset trots att grannen uppöver hade lite fest ibland, men han var trevlig ändå, jag tror han hade rätt mycket problem med alkohol.

Men  han var snäll i allafall och vi samarbetade faktiskt med att f¨å bort psykkillen, båda vi tyckte det var jobbigt att ha nån skrikande galning uppöver oss.

OCh nu kände jag mig ändå hyfsat nöjd med mitt liv, att jag lyckades ordna ett bättre hem åt mig och min dotter, och fått bättre ekonomi.

Men trots det kände jag att något fattades hos mig, men jag kunde inte riktigt förstå vad, det var som att en del av mig var låst, och jag hade tappat nyckeln till mitt hjärta och kunde inte öppna det igen.

Men just nu nöjde jag mig , jag slapp i allafall vara orolig varje dag, och kunde slappna av mer och mer, utan att ha någon som gjorde mig illa, och jag var inte så ensam längre.