Godkväll!

Ja nu sitter jag framför datorn igen, och tänkte skriva några rader. Har bara en vecka nu kvar av semestern, och den tänker jag njuta av, hoppas bara på bättre väder  .

Idag har det varit väldigt skönt väder, så vi har passat på att fara till boviken och badat med barnen, och det tyckte dom var roligt.

Jag passad på att sola. Fast egentligen är det inte så stor ide för mig, eftersom jag har rosasias.

Ansiktet är i allafall ingen ide att sola, då blir jag bara rödare.

Jag funderar på att uppsöka läkare och se om det kan finnas nån bra behandling för det, nån bra salva eller så. Jag brukar ju ha fondaition och täcka över rödfärgen, tur att det finns åtminstone. men tyvär så håller ju inte det i sig hur länge som helst innan man måste bättra på det igen.

Vi ska till umeå på fredag och mysa på hotell. Vi firar vår ettårsdag i efterhand  .

Jag tänker på det här med att fira årsdagar och sånt. I mitt första äktenskap så brydde vi inte oss om att fira sånt, jag var ju så oerfaren då vad gällde förhållanden och visste knappt hur det skulle vara.

Vi firade jul och födelsedagar, inte ens alla hjärtansdag som jag vill minnas.

Men i mitt andra äktenskap så var han mer noga med sådant, och jag tyckte faktiskt att det var rätt gulligt. Att fira kärleken tillsammans att ha en speciell dag på året då man firar och hittar på något extra för varandra.

Nu känner jag att det känns rätt viktigt för mig. Det är på något sätt liksom att visa att man fortfarande älskar varandra och vill komma ihåg den där speciella dagen då man träffades just det datumet  Att göra lite mer extra för varandra just då.

Vi kan ju inte fira nån bröllopsdag eftersom vi ju inte är gifta, men då tycker jag att förlovningsdag kan passa lika bra  .

Vi har inte ens kunnat enats om vilket datum vi blev ihop ifrån början, eftersom vår början ju var som den var.

Men med förlovning vet man ju exakt vilket datum som står inristat i ringarna.

Jag tänker på människor som stannar i dåliga förhållanden som dom inte trivs i. Bara för att det är bekvämt, och man tänker kanske, jag vet vad jag har, men inte vad jag får.

Så tänkte ju jag också och hade faktiskt mina funderingar på att gå i kloster, hahá. Men det var inte riktigt någon som tog mig på allvar då jag sa det, och det är helt förståligt.

De som känner mig väl vet ju, att jag inte är den typen som skulle passa till nunna.

Jag gillar att prata tillexempel, och skratta mycket.

Jag läste på om hur det skulle vara i ett kloster. Nunnor har ju liksom bara en de älskar och det är gud, himlarns vad jobbigt han måste ha det som har så många som älskar honom  ..

Man måste ju också vara tyst mestedels om dagen, och det skulle jag ha väldigt svårt att klara av liksom.  Och utråkad skulle jag också bli.

Jag fick egentligen nog av gud då min mamma tvingade med mig i mormonkyrkan när jag var elva tolv typ.

MEn visst jag hoppas ju att han finns, det skulle ju verkligen underlätta om man verkligen kom till en underbar himmel och fick träffa sina släktningar och nära och kära som dött.

Jag minns så väl då jag började tro på ett liv efter döden.

Jag var så bedrövad och ledsen då Calle dog, jag hade så svårt att tänka mig att han bara skulle ligga där i ett svart hål i kistan och sen ingenting mer,och ligga och ruttna bort.

Då när jag pratade med en gammal kompis så sa hon till mig.

Du det är inte så, det finns faktiskt ett liv efter döden.

Då vi dör är det bara skalet som ligger i kistan, själen lever fortfarande, vi blir andar som vakar över våra nära.

Han finns och vakar över dig.

Och då började jag forska i det, och tyckte faktiskt att det var underbart att ha något att tro på.Jag visste att han hade det bra att han fick vara hos sina föräldrar, och släktingar, att han inte var ensam.

Jag som aldrig tidigare trott på något övernaturligt förut, utan alltid har sagt att är man död så är man.

Det gjorde att jag kunde klara av hans död mycket lättare och även faktiskt veta att min mamma och mormor också har det bra  .

Jag ser livet som en gåva, det finns och man ska göra det bästa av det. Som tex att stanna i dåliga förhållanden gör bara ont för sig själv och den andra.

Man måste välja hur man vill leva sitt liv. Vill man verkligen bli bitter och tänka varför gjorde jag inte si, eller så? Allt man kan påverka själv, som man känner det här trivs jag inte med, hur kan jag ändra på det som gör att det blir så mycket bättre för mig själv?

Det låter säkert själviskt men ibland måste man vara självisk för att kunna ändra sitt liv till det bättre.

Vissa saker kan man ju inte påverka som sjukdommar och krig och annat elände.

Men sitter man i ett dåligt förhållande och bara beklagar sig att man vill ut men inte vågar. Den enda som kan ändra på det är du själv..

Det är ju bra mycket svårare om man har barn och hus och så tillsammans, men det går också.

I längden mår barnen bättre.

Som min bonuson sa igår till mig. Nu har jag fått två mammor,en bonusmamma och min mamma, och två pappor, bonuspappa, och bonusmormor och morfar.

Och jag sa att du har ju även min pappa fast han har du inte träffat ännu, han bor ju långt bort, så det blir ju svårare att träffa honom.

Men han blev nyfiken på att träffa honom en dag också  .

Jag tror faktiskt att barnen också blir lyckliga i slutändan om dom känner att föräldrarna är lyckliga och mår bättre.

MEn nu kanske det är dags att sluta babbla för ikväll, natti natti om nu någon orkar läsa vad jag skrivit, tjingeling  .

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...