Ja då var det dags att skriva några rader igen tänkte jag  .

Passar på att skriva nu då jag är ensam en stund. Då hinner man verkligen tänka igenom livet.

<Tänk vad tiden går fort, nu är jag redan 45, det har gått snart halva livet och man vet ju aldrig hur länge man lever heller. Det händer ju så mycket nu i världen, naturkatastrofer, krig, självmordsbombare och allt annat elände man kan tänka sig.

Vi har bara ett liv och det gäller verkligen att försöka ta vara på det så gått man kan.

Tänk jag trodde förut att jag trivdes med dem stunder jag fick vara ensam, jag tänkte så många gånger att å nu äntligen får jag vara ensam och njuta och göra precis vad jag vill.

Men nu då jag är helt ensam så tänker jag att det är rätt tråkigt, jag saknar min sambo och mina bonusbarn. För dom för in liv i huset och glädje.

Och det gör ju också min sambo., som jag känner mig trygg och glad med, för det mesta då jag inte blir sur, men så är det ju i alla förhållanden, det är nog svårt och bo under samma tak och tänka att vi blir aldrig ovänner vi har det hur bra som helst  .

Det viktigaste är ändå att man har kärleken och tilltron till varandra.

Stackars min sambo han har verkligen fått kämpa för den, och det f¨år han fortfarande göra ibland, för ibland kommer mina tankar fortfarande, att jag inte är värd att älskas, att han skulle hitta någon vackrare någon som har mer pengar än jag osv.

Men han är så fin, han säger ofta då att han älskar mig, bara mig och att det är mig han vill ha,. Och då blir jag så glad.

Jag tror om jag ska vara hård mot mig själv att det är egentligen det jag vill höra,för jag vill så gärna höra dom där orden jag älskar bara dig, och ingen annan.

Jag tror det beror på vår start också som vi fick, jag kan känna mig lite sorgsen ibland då jag ser filmer eller hör om andra par, Hur dom upplevde den där blixtförälskälsen direkt och passionen och uppvaktningen dom gav varandra.

Jag önskade så att vi också hade det så från början.

Men som min sambo säger så är det nuet som räknas hur vi känner nu för varandra, att vår kärlek tillslut kom.

För det är ju så att vissa behöver mer tid innan de hittar den där känslan och blir kär direkt medan andra måste lära känna varandra bättre innan den känslan kommer.

Själv så hade jag ingen vidare tilltro på kärleken innan jag träffade min nyvarande. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon som jag kunde älska, någon som passade mig.

Efter att ha träffat två idioter efter mitt andra äktenskap så tänkte jag att nu ska jag vänta ett tag och ta det lugnt, jag hade ju tänkt att lägga ner mötesplatsen.

Men då dök min kärlek upp, jag läste på hans sida att han befann sig i en jobbig situation, skilsmässa och arbetslös. Och jag ville vara gullig och skriva något uppmuntrande till honom, bara för att jag tyckte synd om honom.

Så jag skrev helt enkelt bara, att du ska få se att det kommer att bli bättre. fast han inte hade någon bild eller nåt.

Och sen svarade han och då började vår historia, vi skrev och jag blev glad då han ganska snabbt ville träffa mig.

sen var vi på en oförglömlig date,då han bjöd mig på restaurang och vi satt och pratade i flera timmar till restairamgem skulle stänga, kassörskan fick säga till oss att nu måste vi snart stänga tyvär måste jag räkna kassan nu  .

Jag märkte ganska snabbt att han var deprimerad och att han behövde någon, jag kände bara att jag ville göra honom glad. Och han har sagt nu efteråt att han inte kunde eller ville släppa mig heller.

Så till slut kom kärleken till oss, jag kände att jag inte heller kunde släppa honom, jag ville se vad som skulle hända mellan oss, och till slut blev det ju vi på riktigt,

Och så kom den dagen till slut då han sa att han ville flytta hit och jag fick träffa hans fina barn, som jag ganska snabbt tog till mtt hjärta.

Och nu två år senare typ sitter jag alltså här, med min dotter, två underbara katter,en man jag älskar och två bonusbarn, så man vet aldrig vad livet för med sig, det är verkligen toppen, att livet kan innehålla så många överaskningar.

Dessutom så har jag ju fått kontakt med min syster oxå igen och träffat henne två gånger, och har dessutom ork och energi att ägna mig mer åt min bror, då man mår dåligt så orkar man inte ägna så mycket energi åt andra, då är man inne i sig själv och sina problem.

Jag vill bara säga till alla som har det jobbigt, Jag vet hur det är att vara riktigt i botten, ge inte upp livet kan få så mycket man inte anar, livet är väl värt att kämpa för.

Men nu ska jag sluta babbla för idag, önskar eventuella läsare som fortfarande ids läsa min blogg en god fortsatt mysig helg    .

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...