DÅ kommer fortsättningen på min självbiografi, vet inte riktigt hur jag ska fortsätta, men det kommer väl  

Senast skrev jag alltså om då min mamma beslöt sig för att gå med i  mormonkyrkan och att jag och min bror tvingades döpas där.

Det var som ni alla förstår en väldigt tuff tid. Jag trivdes inte i skolan och kände mig allmänt som en oönskad liten tjej.

Min mamma var borta väldigt mycket, och jag fick ta hand om min bror, och se till så han fick mat efter skolan.

Och jag kan säga att min talang för matlagning var då väldigt begr'nsad, men jag klarade i allafall av att värma konservburkar och koka makaroner och spaghetti, det är ju alltid nåt.

Vi blevmätta i allafall och min bror klagade heller aldrig, hanv var som barn en glad och livilig kille, vi lekte och bråkade som andra syskon.

Senare i livet fick jag veta att j ag hade en halvsyster som min pappa adopterade bort när hon var bebis.

Han var tillsammans med en kvinna men då hon blev gravid så fick hon panik och drog iväg och lämnade min pappa där med en ensam baby, och jag kan visst förstå hans panik.

Då var han ju rätt ung och visste nog inte så mycket om hur man uppfostrade barn, och på den tiden var det säkert svårare att ha hand om ett barn ensam,

I allafall efter nåt år så flyttade brorsan till pappa i Robertsfors. Det var ett hårt slag att förlora min bror. Men jag besökte ju honom varannan helg fortfarande, Roberrtsfors var ju inte så långr borta.

Men sen då min farmor blev sämre så kände han sig tvungen eller om han ville det själv, vet jag inte riktigt, ta över hennes hus och naturligtvis tog han min bror med sig.

Det kändes väldigt konstigt, att helt plötsligt inte kunna besöka honom så ofta längre. Nu var det bara under loven.

Jag ville ju inte flytta till pappa för jag hade kompisar här, och kände mig tryggare där jag bodde, även fast jag hade en mamma som var allmänt förvirrad och.

Och för att inte tala om skolan.

Där trivdes jag inte alls. Jag var en udda typ, jag klädde mig inte i det senaste, jag hade ganska trista kläder.

Men det värsta av allt var att jag blev retad för mitt tal. Jag opererade gommen som liten, hade gomspalt, och det gjorde att jag pratade nasalt.

Dårför blev jag en väldigt tystlåten tjej, jag hatade i klassen då vi hade redovisningar,eller när vi skulle läsa högt, det kändes som att alla stirrade på mig.

Och killar sa till mig att jag var ful, det var inte många som ville vara i närheten av mig.

Dessutom opererade jag hjärtat då jag var två år, och det har jag fortfarande kvar, ett  ärr mellan brösten, men nu har det bleknat och jag tänker inte så mycket på det längre, det känns nästan som en del av mig, som det jag har varit med om.

Jag var så sjuk att jag höll på dö när jag var liten typtvå år.

Pappa räddade livet på mig.

Det är jag faktiskt honom evigr tacksam för. Han har berättat att han låg med mig på sjukhuset och tvingade mig att äta.

Han visste att jag var rädd för sprutor, och varenda gång som jag inte ville äta låsades han ropa på doktorn och sa att kom och ge Åsa en spruta.

Och det verkar ju uppenbarligen ha fungerat.

Jag vet att det låg en spä liten tjej i min ålder på sjukhuset, i salen bredvid.

Vi brukade leka tillsammans. Och en dag då jag skulle gå in till henne var rummet alldelles tomt och sterilt och en sjuksköterska höll på att bädda sängen med sorgsen mig.

Jag frågade var hon var, jag minns inte vad hon hette. Då berättade hon för mig att hon hade dött, hon hade samma fel som jag och jag blev ledsen över att inte längre ha någon att leka med.

I allafall om vi ska återgå til där min bror flyttade till Norberg, Som sagt var så besökte jag honom så gott som varje helg. Jag trodde att vi skulle prata och skoja som vanligt, men jag märkte att han drog sig mer och mer in i sitt skal, och stängde under långa stunder in sig på sitt rum.

Och jag blev ängslig och frågade pappa vad som hänt med min bror, men han visste inte riktigt heller då.

Och där kände jag att han var förlorad för mig, jag var mycket ledsen och sorgen att ha förlorat den som jag fäst mig vid gjorde fruktansvärt ont.

Han kändes inte längre som min bror, han var som ett skal och visade knappt nån vilja , glädjen i hans ögon hade för länge sedan slocknat.

Och jag var helt hjälplös och kunde inte göra ett smack.

Det slutade med att han fick komma till ett hem, för pappa kunde inte längre ta hand om honom.

Det var i Stockholm, långt bort.

Ham trivdes inte där, utan försökte rymma därifrån många gånger, mamma åkte då och då och hälsade på honom, och jag följde oftast med.

Men jag tyckte det kändes konstigt att träffa honom samtidigt som jag ville träffa honom och se hur det var med honom.

Senare har jag fått veta att han fått schizofreni, och en väldigt djup psykos.

Han slutade att prata med folk helt och levde i sin egen värld, så gör han än idag, och jag tvivlar på att han någonsin kommer att bli bättre.

Nu kan han svara på tilltal men det är knappt man förstår vad han säger.. Men på hemmet där han bor är väldigt bra och tar bra hand om honom.

Jag och min sambo brukar ibland hälsa på honom, och personalen säger att han blir glad och lyser upp då vi ska komma. Han vet vad jag heter och kan säga mitt namn, och han vet att jag är hans syster.

Vad jag skulle vilja fråga honom är vad som hände att det blev så. Jag har läst att man kan ha anlag för hans sjukdom, men att den bryter ut vid en allvarlig och jobbig händelse.

Och jag skulle önska att han bara en enda gång, kunde se mig i ögonen och berätta, om han minns vad som hände.

Det känns som att jag har så många frågor inom mig jag skulle vilja fråga honom, men som det känns nu kommer jag tyvär aldrig att få svar på detta.

Han har valt att leva i sin värld och verkar ändå nöjd med det, och det måste jag som syster acceptera.

Men vi kommer för att jag vill visa att vi finns, att han inte är ensam, och hur det än har blivit så älskar jag honom fortfarande som min bror.

Jag väljer att minnas den goda tiden vi hade tillsammans då vi bråkade och levde som vanliga syskon, det är ju bara två år mellan oss och jag såg honom som en trevlig och glad kompis.