Godkväll!

Nu tyckte jag att detvar dags att andävnda datorn igen   .Det är snart dags att krypa till kojs, så man orkar hoppa upp klockan halv sex imorgon 

Jag har funderat en hel del den senaste tiden på mitt liv, hur det har förändras till det bättre. En god vän till mig föreslog eller två goda vänner till mig har föreslagit att jag borde skriva en självbiografi om det.

Delvis är det ju rätt smärtsamt att skriva om, och man minns kanske inte alla exakta händelser precis som det var, men det kan vara värt att försöka..

Jag tänkte skriva en bit av det här på bloggen och se om nån kanske tycker det är intressant, åtminstone kan kanske min historia få folk som har det svårt, att tänka att det är värt att kmpa för sitt liv, oavsett hur situationen ser ut just då.

Att alltid ta fram den inre styrkan man har inom sig och göra allt för att  ta sig igenom det.

Jag börjar min berättelse här så får jag se vad som det blir  

Kapitel 1

Jag måste tänka lite grann för att se vart jag ska börja. Jag har förtränkt större delen från mina första barndomsår. Det jag minns starkast är min pappas drickande, och att han var borta ofta på helgerna, då han kom hem var han full, och hade stökiga fester med grannarna.

Jag minns hur rädd jag kände mig, Jag visste ju inte då så särskilt mycket om alkohol som jag gör idag, vilken påverkan det kan ha på sitt liv.

Jag förstod ju att min pappa var tvungen att ligga borta i veckorna för han reste mycket i sitt jobb som takläggare och for runt hela sverige på olika jobb.

Den starkaste tryggheten jag hade var min älskade mormor, hon var som en mamma för mig, HOn bodde i stockholm, och jag minns att jag grät då vi for därifrån.

Jag minns att jag satt i baksätet i bilen, och kände tårarna komma, jag visste att det skulle dröja länge innan jag fick träffa mormor igen.

HOn bodde i Stockholm, Hon var änka, min morfar dog strax innan jag föddes, vilket var synd eftersom jag hade velat träffa honom.

Jag fick höra mycket gott om honom att han var konstnär och målade i  kyrkor, jag har sett många av hans tavlor som mormor hade i sitt hus.

Jag älskade min mormor, hon var så mjuk och snäll, och den starka länken i vår familj.

I allafall så har jag mina minnen som starkast då jag gick i sexan. eller om det var femman minns inte så noga.

Men jag minns att det var julafton, vi hade ätit julmat och öppnat julklappar och såg på teve.

Då kläckte mamma ur sig, att hon och pappa skulle skiljas, för han hade varit otrogen mot henne.

Jag och min bror som är två yngre än mig  och mamma fick flytta ifrån vårt hus. TIll en lägenhet, det kändes konstigt att helt plötsligt bo i lägenhet då man var van att bo i ett stort hus.

Men jag och min bror anpassade oss väl ganska bra, vi fortsatte våra skolor som vanligt, och fick åka och hälsa på pappa varannan helg, han hade flyttat tillsammans med en kvinna i Robertsfors. Hon hade en son också som bodde där som var några år äldre än mig,

Det kändes väldigt konstigt.

Det gick ett tag, och min mamma började bete sig allt underligare, och jag förstod inte varför. Jag förstod inte då att hon gick på tabletter, hon tog till tröst efter den svåra skilsmässan.

Jag förstår mamma, hon var väldigt ledsen, jag har aldrig varit med om att någon varit otrogen mot mig i vuxen ålder, men jag kan tänka mig in i situationen hur fruktansvärt det måste kännas

,att allt förtroende man haft för en peson plötsligt bara rasar samman och man helt plötsligt står där ensam med sina två barn.

Min mamma hade vänner i en kyrka som heter mormonkyrkan, Det värsta var att hon tvingade dit mig och min bror, jag ville inte följa med, men var tvungen.

Jag hatade kyrkan och allt vad den stod för sa mig lika med noll..Det var långa tråkiga söndagsmöten, och jag hatade mest av allt att man var tvungen att gå med kjol eller klänning.

Att klä sig som en riktig kvinna, annars blev man inte accepterad att komma som man var.

Men sådana kyrkor vänder sig till ensaamma och trasiga personer, och försöker göra allt för att locka med dem, och säga att kom hit till vår gemenskap, var en av oss, typ, så slipper du vara ensam.

Jag var så arg och bitter att jag tvingades genomlida detta, och min bror.

HOn tvingade mig till och med att döpa mig.

Och jag sa flera gånger, jag vill inte !

Men hon sa annars blir vi ovänner, du måste det här, ÅSa. Och i den åldern, vem vill bli ovän med sin mamma? Jag hade ju ingen annan än min bror och pappa ville jag inte flytta till.

Och mormor bodde ju så långt bort.

SÅ jag minns tydligt nu. Det var typ fest, alla där var glada och finklädda.

Jag och min bror satt där, jag var alldeles tyst och kall inombords, kände hur mitt hjärta frös till is.

 Då kom en missionär emot mig, prydligt klädd i mörk kostym, och tog tag i min hand och ledde mig mot bassängen. Jag kunde ju inte ens simma, jag är livrädd för vatten än idag.-

DÅ jag på skakande ben gick nerför trappan i det kalla vattnet och kände missionärens doft av parfym, tänkte jag det här kan lika gärna vara min död..

Men det var det inte. Han la händerna på mitt huvud och mumlade några ord som jag inte minns, och så tryckte han mitt huvud under vattnet, och jag kände paniken och började fläkta med armarna och sparka med benen.

Han tog bort händerna från huvudet, och hjäplte mig ståendes om, och sa, vi måste göra om det här igen, hon måste vara helt under vatten.

Min mamma protesterade inte ens hon bara satt där med händerna knäppta i knät och stirrade framför sig med tom blick, och gjorde ingenting för att säga till honom, att ser du inte,

Hon är ju rädd, sluta med det där , genast !

Då plågan var över började de klappa i händerna och sjunga, och nu var jag alltså döpt i Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga.

Jag hatar den kyrkan än idag,mår illa då jag går förbi det där rosa huset.

Ja detta var en början på min berättelse, får se om kommer någon fortsättning.Jagmärkte då jag skrev att minnerna kom tillbaka srarkare då jag skrev.

Det sägs ju att det ska vara bra att inte älta det förflutna så mycket, att det är i nuet man ska leva, och det försöker jag verkligen göra, eftersom jag idag är nöjd med mitt liv och njuter av det  .

Men samtidigt kan det vara bra att dela med sig av det som varit, tänk jag har ju levt nästan ett halvt liv 46 år, och tänk vad mycket som har hänt på den tiden.

Och vilken annan sorts människa jag är idag, starkare, gladare och ser positivt på framtiden. Det gjorde jag inte som barn, då ville jag knappt leva.

Min historia kanske kan ge hopp till andra som har det svårt.

Men nu är det dags att krypa i säng, natti natti eventuella läsare.