Jag måste tänka nu få se vad jag kommer på. Jag skulle vilja komma på något mer glädjande att skriva om, men det är lite svårt känner jag då jag minns mest i mitt liv faktiskt är de tråkiga sakerna.

En glädjens dag var då jag gick ut nian, jag kände riktigt lättnaden då jag visste att jag skulle slippa de värsta av mina plågoandar.

Jag minns att många var så ledsna då vi stod utanför kyrkan finklädda och skulle ta adjö, jag bara log inom mig och kände ingen saknad eller någonting.

Det var lite bittert då jag höll de usla betyget i handen som mest bestod av 1 och 2or.

Men trots det hade jag ändå lyckas komma in på ett gymnasium, det var en speciell linje för dom som inte kom in på så mycket annat, tror jag. Den hette varuhantering och kontorservice.

Men först fick jag njuta av sommarlovet, och ha kul med mina kompisar, vilket innebar en hel del festande.

Jag var väldigt glad över en ny bästa kompis jag hittade, vi blev snabbt kompisar och det kändes som en trygghet att ha henne i klassen, en jag kunde skratta och ha roligt med ttillsammans.

I gymnasiet träffade jag min första kille, han gick i min klass och jag blev väldigt förtjust i honom. Men jag visste så lite om kärlek, jag visste inte hur man skulle göra eller någonting.

SÅ det tog slut väldigt snabbt, typ två veckor. Han tyckte nog jag var så tråkig eftersom jag fortfarande var väldigt blyg och pratade inte så mycket med folk jag inte kände.

Men han var väldigt söt tyckte jag, hade mörkt, långt hår och mörka ögon. Han var ganska liten till växten typ som mig fast lite längre.

Men det var inte s lätt för mig då jag inte hade fått lära mig någonting om kärlek eller ens hur ett riktigt förhållande ska vara, det vet nog förresten inte många alls i den åldern.

Jag mådde fruktansvärt dåligt även i gymnasiet. Jag började hitta på ett sätt som var väldigt dumt, jag rekomenderar ingen någonsin att göra det.

Jag började skära mig i handlederna, men som tur var så skar jag mig aldrig i pulsådern,

Det var nog inte det att jag ville dö, jag ville på något sätt dämpa smärtan jag kände inombords. Som att straffa mig själv.

Det var kanske också ett litet rop på hjälp att jag ville att någon skulle se det och fråga mig hur jag mådde, och varför jag gjorde det.

Men ingen frågade, vad jag minns.

Jag var bra på att dölja ärren inte ens mamma märkte något, eller pappa då jag var där så var jag noga med att ha långärmade tröjor.

En gång råkade min bror se mina ärr, han frågade mig , vad det var?

Jag bara drog ner ärmarna igen stirrade rakt fram och sa, ingenting jag har bara gjort illa mig.

En gång var jag väldigt dum. jag fattar fortfarande än idag vad jag tänkte på.

Vi satt några stycken i klassrummet och pratade, jag sa som vanligt inte så mycket. Och helt utan att jag tänkte så mycket så hittade jag en sax, och började förstiktigt skära i handleden.

Det dröjde inte länge förrän en klasskamrat tittade upp och blev alldeles förskräckt,

- Åsa, vad gör du? ropade hon.

Jag slutade tvärt och lade undan saxen, sen fick jag gå till en kurator eller om det var en skolpsykolog, jag minns inte så noga.

Jag fick sitta där och hon frågade, varför gör du så här ? MEn jag hade inget svar, jag kunde inte svara.

Det var som att min mun blivit förseglad och orden stockade sig i halsen.

Jag ville berätta om mitt meningslösa liv, men jag vågade och ville inte säga nåt.

DÅ jag suttit där tyst sa hon att du får lova att inte göra om det,. annars måste jag gå vidare med det här.

Jag lovade, och sen slutade jag med det.

Jag insåg att detta var en väldigt dum ide då jag egentligen inte alls ville dö, fast jag fortfarande inte visste vad mitt liv hade för mening.

Sen träffade jag min andra pojkvän, jag kan nog inte säga att jag var så kär i honom, Jag tyckte mest att det var roligt att någon såg den fula, osynliga  Åsa.

V började träffas och var tillsammans med våra kompisar och festade.

Han bodde en bra bit bort, men han hade en student lägenhet i stan där han bodde under veckorna.

I allafall så fick jag lite erfaranhet med honom, men kände ändå ingen glädje eller lycka, Jag kanske trodde att det skulle vara så då man var ihop.

Att det skulle vara mer som en kompis, som man hade sex med.

Inte ens det tyckte jag var särskilt märkvärdigt.

Han gjorde i allafall slut med mig för han tyckte jag festade för mycket och han sa att han inte var kär i mig. Jag fattar inte varför jag blev så ledsen trots att jag inte kände nåt för snubben..

Det var nog snarare min självkänsla som fick mig en törn, att jag en än gång hade fått bevisat för mig att jag inte dög som människa, att ingen ville ha mig för den person jag var.

Sen på en fest sa han att han ville ha tillbaka mig, och jag blev glad över att duga igen för någon så jag tog naturligtvis tillbaka honom.

Vi for hem till mig. och hade mysigt men det kändes ändå inte rätt.

Sen for han tillbaka till sin stad.

 Sen fick jag ett samtal nästa dag. Han berättade att han inte alls ville ha mig, utan han var kär i min bästis. Jag blev helt chockad, jag bad honom dra åt helvete och sen la jag på luren.

Och då jag lade på luren satt jag och stirrade rakt fram till tårarna kom och jag var så arg på honom, att jag ritkigt hatade honom.

Men jag var inte arg på min kompis för jag visste att hon aldrig skulle ta en kille ifrån mig, att hon aldrig skulle göra så mot mig. Sp jag for till henne och berättade allt..

Hon tröstade mig, och jag beslöt mig för att aldrig mer prata med honom igen. Han hade gjort mig illa.

Och jag höll löftet, han försökte hälsa till mig genom våra kompisar och bad om förlåt, men jag kunde inte någonsin förlåta honom,

I vuxen ålder fick jag kontakt med honom genom fb. Vi skrev om det där som hänt mellan oss och han berättade att han också hade varit väldigt ledsen den dagen, och ångrat det som hände.

Men nu har jag ingen annan kontakt med honom det behöver jag inte heller ha känner jag, han har sitt liv och jag har mitt, men jag är inte arg på honom längre.

Vi var båda unga och vilsna på den tiden, Och då kan mycket bli tokigt.

Men jag tyckte att det var skönt att byta skola, och trivdes ändå bättre i den här klassen. Jag kände mig inte mobbad längre, jag visste att jag hade mina vänner.

Men några av plågoandarna gick fortfarande kvar på skolan och brukade ropa öknamn efter mig, men jag bara fortsatte gå igenom korridoren, Jag tittade  inte ens på dem, även om det skar i hjärtat på mig då de ropade mitt gamla öknamn jag fick i skolan, Saftfrasse..

Vad jag hatade det namnet. Det är så elakt av mobbare och hitta på öknamn på folk, man har ett namn och det vill man bli kallad.

Om man inte väljer att bli kallad nåt annat själv, men ingen ska någonsin säga något annat namn för att vara elak och nedvärdera en person, det är lågt.

Jag gick ut gymnasiet också det med dåliga betyg, och pappa var orolig för mig, hur ska du nu klara dig, Åsa ? Med dina betyg och du som är så lat och slarvig, vad ska, det bli av dg? 

Mamma sa inte så mycket om mina betyg, hon gnällde sällan på mig, och det hedrar jag henne för.

Även om hon hade sina egna problem så accepterade hon i allafall mig som jag var, och gnällde inte på mig i onödan.

Bara då jag kom hem full och en gång hade jag en okänd kille i sängen. Då blev hon arg och pratade inte med mig på ett bra tag.

Då tyckte jag hon var dum,men så här i efterhand förstår jag,

jag som mamma själv skulle nog inte uppskatta om jag hittade min dotter med en okänd kille i sängen.

Han hade följt mig hem en kväll, vi var fulla båda två och han ville ha någonstans att sova. Jag tyckte han var söt och sa du får sova hos mig om du vill.

Han ville ha sex med mig och försökte flera gånger men jag sa hela tiden nej och ville inte. Det blev som väl var aldrig någonting mer  sen mellan oss.

Jag tycker så här i efterhand synd om min mamma. Hon var säkert många gånger orolig för mig, på den tiden fanns ju inga mobiler så man kunde höra av sig,

Och jag kunde vara borta hela nätter ibland och sen komma hem halvfull. Ibland frågade faktiskt mamma mig om vad som hänt och hur jag mådde, men jag ville som vanligt inte prata.

Jag stängde in mig i mitt rum, och la mig på sängen. Och lyssnade på musik i min freestyle, och läste någon bra bok.

Jag älskade att lära böcker det var mitt sätt att fly, läsa böcker och lyssna på musik.

Då var jag i en värld jag trivdes i, en värld utan smärta där inget ont kunde nå mig. Men jag förstod ju att man inte kunde leva i den bubblan i all evighet. Förr eller senare måste jag ta itu med mitt liv och luska ut vad jag ville göra med det.