Vad svårt det ändå är att skriva en självbiografi. Jag får nog göra så att jag får hoppa lite i tiden och sen se hur det blir, och pyssla ihop det senare, kanske om några år eller så, jag har ju lång tid på mig  .

I gymnasiet hände inga större förödeleser, förutom mitt supande om helgerna.

Jag ska berätta om då jag träffade min dotters pappa, som tyvär är död nu. Han dog i en hjärtinfarkt för ciruks fyra år sedan. Men då var vi skilda, vi skildes 2007..

Men man brukar ju börja med att skriva om då man träffas.

I allafall så skulle jag och mina kompisar fira med fest, vi gick ut och dansade.

Och för en gångs skull så fick jag dansa. MEn den där killen gillade jag inte att dansa med, han var full och försökte ta mig på brösten.

Och dom var inte alls särskilt mycket att skryta om, ganska små och obetydliga.

Men för det hade inte en okänd kille rätt att tafsa på mig, och fast jag var i ett berusat tillstånd och ville ha uppmärksamhet, så förstod jag åtminstone det,

Klockan var rätt sent och vi beslöt oss för att gå på max och käka lite nattamat, det brukade vi ofta göra. Inte för att jag hade så mycket pengar men till en pommfrittlåda skulle det säkert räcka,

Då vi var nästan påväg in upptäckte jag att jag hade borta min ryggsäck, jag trodde att jag hade glömt den hos en kompis, så jag vände om.

Och när jag var på väg mot stan igen, så stannade en lång, ljus kille framför mig,

Han såg ut att vara lite äldre än mig, men han såg väldigt snäll ut tyckte jag och hade , snälla blå ögon.

. Hej, sa han vänligt. Vart är du på väg  ?

Jag som inte hade förvana att prata med främlingar,började berätta. Och han lyssnade utan att avbryta. Sen stod vi och pratade en bra stund, och jag minns inte ens vad vi pratade om.

Eftersom min mamma inte hade lärt mig så mycket om att man inte skulle följa med okända män hem, för det kan ju vara farligt. Och det är ingenting som jag idag skulle rekomendera.

Han frågade helt sonika om jag ville följa med honom hem, och jag hade ju inte särskilt mycket för mig just då, tyckte jag så jag svarade lamt,

- Okej.

Vi började gå ifrån max och han berättade att han och några vänner skulle dela på en taxi hem. Och jag bara, hängde på.

Jag minns att vi åkte ganska långt i taxin men till slut så stannade den och jag vinglade lätt ur taxin. Och han tog artigt tag i min arm.

Sen gick vi och jag minns inte ens vad vi pratade om på vägen hem till honom.

Han bodde  i en liten etta med sovalkov, jag kunde notera att det var en rätt mysig lägenhet, och jag kände att jag trivdes där.

Sen ska jag helt ärligt säga att jag inte minns ett dugg förrän vi vankanade upp på golvet, han hade bäddat varsin madrass åt oss med kudde och täcke.

Han sa att jag vägrat ligga bredvid honom i sängen.

Jag minns vilken huvudvärk jag hade, det riktigt bultade i huvudet och då jag tittade mig i spegeln stod håret på ända och jag var blek i ansiktet.

Han såg att jag mådde dåligt och han frågade om jag ville ha en huvudvärkstablett.

 - Jag måste hem, sa jag förvirrad. Men jag vet inte ens var jag är någonstans.

Han tittade medlidsamt på mig och sträckte fram sin hand mot mig och presenterade sig.

- Jag heter Calle, sa han med mörk och behaglig röst. Du är i Ursviken. Jag ska först bjuda dig på palt och sen ska jag följa dig till bussen.

Palt. det var det sista jag tänkte på just då. Jag mådde illa och mitt huvud sprängdes,

Jag slog mig ner i den svarta skinnsoffan som fanns där och jag högg tag i en fjärrkontroll och slog på teven, bara för att få något annat att distrahera tankarna på.

Jag hörde att han pysslade i köket med kastruller. Jag såg mot en vit bokhylla full med videofilmer, där fanns en telefon.

- FÅr jag låna din telefon? frågade jag blygt.

Han kikade fram från köket och log vänligt, Hela hans ansikte lystes upp . Nu såg jag att han hade en liten mustach, men inget skägg som väl var.

Jag gillade inte karlar med skägg, tyckte det såg buskigt och ovårdat ut.

MEn nu dömmer jag för det inte ut ni som har skägg, så tänkte jag då jag var ung, och i min ålder var det ju inte särskilt vanligt med killar i gymnasiet som hade skägg.

Jag slog med darrande hand numret till min kompis, och blev lättad då hon svarade efter några signaler.

- GUd, sa hon, Var tog du vägen igår kväll? Du bara försvann me någon kille och vi blev oroliga.

- Jag vet, sa jag. Jag är tydligen i Ursviken, han verkar snäll.

- Var försiktig bara, varnade hon. 

Han ropade att maten var klar och jag var tvungen att lägga på luren. Han hade dukat det lilla träfärgade köksbordet och till och med tänt två värmeljus.

- Slå dig ner sa han.

Vi åt under tystnat, nu då jag var nykter kändes det återigen som att min talförmåga stannat och jag blev åter den där blyga tysta tjejen, som inte ville prata med främlingar.

- Vad heter du? försökte han.

- Åsa, svarade jag och tittade ner på den nu tomma tallriken.

Till slut vågade jag fråga honom, hur gammal han var och om han hade några syskon. Han var sju år äldre än mig och hade tre syskon.

Oj tänkte jag, sju år. Det kändes rätt spännande med en äldre man,. Han kändes trygg, varm och omtänksam. Jag trodde faktiskt inte att han skulle göra mig illa, i så fall hade han säkert redan gjort det.

- Vi kan se en film om du vill ?

Jag nickadde, då slapp jag prata åtminstone, så det var bra. Jag hade inte sett så mycket film annat än på teve, men aldrig på en video. Jag tittade fascinerat på då han valde bland filmerna och satte in en i  videon.

Sen slog han sig ner bredvid mig, utan att röra, mig och vi satt under tystnad, jag vågade inte säga något.

Han verkade också lite blyg men jag märkte att han tittade på mig då och då i smyg, då han inte trodde jag såg det.

Efter filmen följde han mig till bussen som han lovat, gav mig en hastig kram.

Jag kände doften av hans milda rakvatten och drog in lukten genom näsborrarna, Det här kändes mysigt på något sätt och jag kände mig lugn och avslappnad.

Han log och höjde handen till en vinkning.

- Vi kanske ses, sa han. 

Jag satte mig på bussen längst fam och såg efter honom tills han blev bara en lite prick,,skulle vi någonsin ses igen.? Skulle den här främlingen kunna förändra mitt liv till det bättre, och kanske fylla den tomhet och sorg jag kände inom mig.

Det jag minns var att han hette Calle, och bodde i Ursviken. 

Sen slocknade jag på bussen och vankade upp i stan. Jag gick av bussen med ett leende, och kände att den här främlingen skulle komma att betyda mycket i mitt liv, jag visste inte hur eller varför, men jag bara visste att våra vägar en dag skulle träffas igen.