Nästa morgon vaknade jag med ett leende på läpparna, för första gången på länge kände jag mig faktiskt glad.

Tänk om vi skulle träffas igen? Jag minns inte ens om jag hade lämnat mitt nummer, kommer inte ihåg om han frågade om det.

Det gick några dagar, jag försökte fylla dagarna med att läsa och lyssma på musik, som jag så ofta gjorde.

Men det kändes inte riktigt så rofyllt som jag hade tänkt mig.

Jag försökte tänka över framtiden, vad jag ville av mitt liv då jag gått ut gymnasiet, men inte ens det kunde jag tänka på, eftersom jag ändå inte fick  något svar, så var det ju lite lönt.

Sen äntligen en fredag kväll då jag satt hemma, hör och hämta med mamma. Det var ovanligt för mig att sitta hemma en fredagkväll med mamma.

MEn jag kände inte heller för att gå ut, jag ville vakta telefonen.Föt tänk om han ringde då jag inte var hemma?

 - Vad du ser ledsen ut, Åsa ? försökte mamma. Är det något särskilt som hänt?

Jag blevfaktiskt glad och uppskattade tanken att hon äntligen frågade. Men jag vågade inte berätta något om den mystiska Calle från Ursviken.

- Mamma, frågade jag, Har du varit i Ursviken någongång?

HOn lade huvudet på sned och tittade på mig med sina gröna, granskande ögon.

- Jag tror inte det, varför undrar du det?

Jag ryckte på axlarna och återgick till teven, det var fotboll. Jag låtsades vara intresserad fast jag inte var det. Det var i allafall något jag kunde skingra tankarna på.

Jag höll på att hoppa ur fåtöljen då telefonen gav i från sig en skarp signal. Mamma hoppade upp och skyndade sig att svara. Jag spetsade öronen, kunde det möjligtvis vara till mig?

Nej, naturligtvis inte. Mamma plattrade på så jag fick sår i öronen.

Jag suckade tungt och gick in till mitt rum igen och stängde dörren.

Jag tror jag somnade, för helt plötsligt var klockan nio på kvällen. Mamma knackade på dörren.

- Åsa, du har telefon .Det är en man.

Jag spratt upp ur sängen som en skållad räv och rusade mot telefonen i köket. MEn sen bromsade jag in stegen, och blev väldigt nervös. Jag vågade ju inte prata med främmande människor, kom jag på mig själv att tänka.

Med darrande händer lyfte jag upp luren  och tryckte den mot örat, svalde nervöst.

- Hallå, svarade jag med svag röst.

- Hej det är Calle, sa hans mörka lugna röst. Du glömde ett kassetband hos mig, jag hittade det i soffan då du farit.

Kassetband, tänkte jag. Vem hade tid att tänka på det nu?

Mitt glada humör sjönk i botten, och jag blev än en gång påmind om den fula tjejen jag var, det är klart att han inte ville träffa mig, varför skulle han vilja det?

Jag hade ju inget att erbjuda honom. Jag var en tråkig och tyst liten grå mus. Vi var tysta några sekunder, men det kändes som en evighet.

- Jag skulle vilja lämna tillbaka det, sa han. Skulle jag få bjuda dig på pizza ?

Jag tittade frågande mot luren, precis som om han frågat fel person, det måste han ha gjort.

- Är du kvar?

-Jodå, svarade jag. Tack det vore väldigt trevligt.

Nästa kväll träffades vi utanför en pizzeria i  Ursviken igen.  Där låg en pizzeria i närheten där han bodde. Ham gav mig ingen kram eller något den här gången, utan vi gick bara in mot pizzerian.

Egentligen var jag inte särskilt hungrig, bara nervös och det pirrade i kroppen på något sätt som jag inte kunde förklara.Han frågade vilken sort jag ville ha och sen beställde han in det.

Vi åt under tystnad, men efter maten började han prata och berätta lite om sig själv.

Om hans syskon, föräldrar och sitt jobb. Han hade en egen bilverkstad då som hette cgs bil och motor. Innan dess hade han jobbat på Rönnskär.

Tänkvad mycket han varit med om, han var ju så mycket äldre än mig.

- Har du några syskon, Åsa? frågade han och tittade vänligt på mig med sina blå ögon.

Jag började trevande berätta om min bror, och rätt som det var så forsade orden ur mig. Jag vågade för en främmande människa berätta om förlusten om min bror.

Och att han flyttat till min pappa och där han blivit allt sjukarer och valt att stänga in sig själv.vJag upptäckte att jag grät då jag pratade, att tårarna ofrivilligt började rinna, jag försökte torka bort dem men det kom hela tiden nya.

Calle såg medlidsamt på mig och räckte mig en servett. Sedan betalade han maten och vi reste oss upp för att gå.

- Vi kan  ta en prommenad om du vill innan du måste hem, sa han.

Och så gick vi i sakta mak,jag blev glad då han sträckte sig efter min hand. Vi gick under tystnad och jag kände mig friare än någonsin, friare än jag gjort på bra länge.

Där började vår kärleksaga. 

Vi fortsatte träffas och jag kände att jag för första gången började bli riktigt kär. Han var så snäll, fin och omtänksam. Mjuk i sättet som jag inte var van vid.

Då vi en mörk höstkväll satt och hånglade i trappen. Så sa harn.

- Det kanske är dags att jag får träffa din mamma nu? Vi har ju träffas ett bra tag nu, och hon borde få veta om det.

- Du har rätt, svarade jag.

Men jag kände mig väldigt nervös, jag visste ju hur arg mamma blivit då hon hittade mig med en  främmande kille i sängen på mitt rum, hon hade inte pratat med mig på hela dagen.

Tänk om hon blev arg och skrämde iväg Calle ? Den tanken fick mig att frysa i kroppen. 

På darrande ben gick jag mot dörren och öppnade den. Mamma stod redan i dörröpningen, hon hade förmodligen redan hört oss i trapphuset. Hon höll en glödlampa i handen.

- Det här är Calle, svarade jag. Min...

Ja jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.

- Hennes kille, svarade han.

Calle log artigt och precsnterade sig, han tog hennes hand i sin. Mamma log tillbaka, hon verkade inte alls arg, underligt nog.

- Kan du hjälpa mig att byta en glödlampa, ? frågade hon. Det är besvärligt, lampan sitter så högt upp..

- Ja visst, svarade han artigt,

Han böjde sig ner och tog av sig skorta, jag gjorde detsamma och sen gick vi in i vardagsrummet, där det var svart, det var bara teven som gav ifrån sig talande ljud.

Calle bytte snabbt glödlampan.

- Vill ni ha en smörgås ? frågade mamma.

Calle nickade och vi gick vidare till köket, och slog oss ner. Mamma och Calle surrade på, precis som om dom kännt varandra i eveigheter.

Det här gick ju betydligt lättare än jag hade väntat mig, och föll skrattande in i samtalet. Till sist sa Calle att han var tvungen att gå.

VI stängde igen dörren och kysstes förväl i trappen. Han smekte min kind och log.

- Din mamma verkar trevlig, sa han. Jag ringer dig imorgon.

Jag svävade som på moln då jag gick och skulle borsta tänderna.

- Det där verkar vara en trevlig man, sa mamma. Han får gärna komma tillbaka.

Och det gjorde han också. Jaghängde ofta hos Calle, vi hade så mysigt. Var ute och gick prommenader, eller bara satt och myste i soffan och såg film.

Vi pratade efter några månader om att vi skulle flytta ihop. Och jag var gärna med på noterna, jag var ju ändå mest hos honom ändå, så då kunde jag ju lika gärna bo där.

Jag började packa ner mina saker i enresväska, jag hade egentligen inte så mycket grejor, så det blev inte så mycket nerpackat.

Men mina böcker, kläder och kassetband fick förstös följa med. Och möblerna tog vi senare.

Vi förlovade oss 1992 och jag var så lycklig över att äntligen ha hittat min drömman.

Jag slutade dricka alkohol också i stort sett.

I början drack vi tillsammans men då bråkade vi oftast mycket så då bestämde vi oss för att sluta med det.

Jag lärde mig att laga mat, det blev ett rätt stort inresse. Jag började praktisera på Ursvikskolan, där trivdes jag bra.

Det var n´ågra gulliga tanter som jobbade där i matsalen, och jag kände mig nästan genast hemma där. Jag kikade bland recepten dom hade där, och satt då jag hade lediga stunder och skrev av recept så pennan glödde.

Sen valde jag vissa rätter åt mig och Calle, han blev glad och tyckte det var väldigt gott. Ibland bjöd vi hem mamma också på middag och det var trevliga stunder.

Jag funderaade mycket över vad jag skulle göra med mitt liv, jag hade ju egentligen ingen riktig utbildning. SOm jag kände att jag ville jobba med och dessutom var ju mina betyg värdelösa.

- Men du, sa Calle. Du kanske skulle pröva med att gå någon köksutbildning, du gillar ju att laga mat.

Ja tänkte jag, det kanske vore något.

1993 gifte vi oss, Det var ett borgeligt bröllop.  OCh vi var så kära, det var bara några kompisar som var närvarande på  bröllioet min mamma , Calles föräldrar kunde tyvär inte komma.

Sen gick vi hem och firade själva åt god mat och hade mysigt.

Jag kom in på en restaurangutbildning som varade ett år. Jag blev förvånad då jag gick ut där med hyfsade godkända betyg. Treor i snitt och en fyra.

Sen gick jag en fortsättning på det, med samma lärare och ungefär samma elever.

Jag kände mig stolt och glad och så överaskad över hurväl mitt liv artade sig.

Att jag blivit kär och funnit mannen i mitt liv.Jag hade mina rosabågade glasögon på och såg bara det glada och positiva i livet, att jag äntligen hittat hem.

Vi pratade om att skaffa barn. Och jag som sagt tidigare i mitt liv att jag aldrig skulle gifta mig, eller skaffa barn någonsin i mitt liv, och nu var jag helt plötsligt på väg att göra båda sakerna.

Jag ville gärna ha barn med Calle, det kändes så otroligt rätt.

Lycken var som gjord då jag äntligen blev med barn, jag gick till barnmorskan och beskedet var positivt.

Både jag och Calle blev så glada..

Men sen hände en sorglig sak.

Min mamma skulle hälsa på mig. Vi hade kaniner då.

Jag blev så glad att jag rusade nerför trappen, jag hade en kanin i handen. Men den blev rädd och hoppade ur famnen, och jag tappade greppet om ledstången och kanade på rygg merför trappan.

Och kände en knivig smärta i ryggen. DÅ jag öppnade dörren var jag blek i ansiktet och mamma såg orolig ut.

Hon hade naturligtvis hört dunsen.

- HUr gick det ? frågade hon ängsligt..

- Det ä rnog ingen fara, svarade jag.

Jag var mer orolig att se hur det gått för lille kaninis, jag kollade uppför trappen men såg inte till den någonstans. Då vi började gå up för trappan så kände jag att jag fick så fruktansvärt ont i magen.

- Vi måste nog ringa ambulansen, sa mamma.

Calle kom hem alldelles förskräckt och följde med mig i ambulansen. Jag hade så ont att jag bara grät, men han höll mig hela tiden i handen och fanns vid min sida.

Jag förlorade tyvär barnet, en pojk skulle det ha blivit.

Vi var förstås väldigt ledsna båda två. Jag fick bli kvar på sjukhuset över natten innan jag fick åka hem. Han satt vid min sida och tröstade mig då jag var ledsen och grät, över vår älskade pojke som skulle ha blivit.

Men vi gav inte upp.

Efter några månader blev jag med barn igen,  och 1996 var mitt livs lyckligaste dag då vår dotter föddes. Och allt hade gått bra, och vi hade äntligen vår bebis och vår lycka visste inga gränser.

Jag hade redan tidigt bestämt vad hon skulle heta. Om det lev en pojk skulle han heta Tom och blev det en liten tjej Caroline. Det blev alltså en liten Caroline, som jag alltid har älskat över allt annat, den bästa precent livet någonsin har gett  mig.