Tänk vad mycket man hinner med på sexton år som gifta. Calle var ett väldigt stort stöd för mig genom åren, han visade att han ställde upp för mig i vått och torrt.

Han fann sig tex i att jag kom hemdragandes med både kaniner, marsvin, små hamstrar och en gång en råtta som jag döpte til Max.

Men han blev inte särskilt långlivad, jag hade honom bara i några dagar sen insåg jag att en råtta inte är särskilt lämpliga att ha i lägenheter, och lämnade tillbaka honom till djuraffären,  helt enkelt eftersom de är gnagare och älskade att gnaga.

Jag minns en morgon jag skulle gå in och kolla till Max, jag ska erkänna att jag var lite rädd för honom faktiskt, fast han var söt.

DÅ jag kom in i Carros rum sdod buren öppen och jag tittade mig förskräckt omkring,

- Calle, ropade jag, Max är borta.

- Ja,nog förstod jag det, sa han bara.

Jag sa till Carro och hon satte sig raskt upp i sängen och då visade det sig att han låg i hennes säng, han tyckte förmodligen att det var väldigt gott och skönt där.

Jag och carro älskade att gå på djuraffärerna och titta, och varenda gång jag kom hem med något så höjde han på ögonbrynen och:

- Vad har ni med er den här gången då?

Jag sken upp som en sol och ville visa vad jag hade i kartongen.

- En liten hamster, han heter Måns, är han inte riktigt söt?

Calle bara skakade på huvudet och mumlade ett svagt, ja visst. 

Pappa kom och hälsade på någon gång per år. Men dom gick inte särskilt bra ihop.  Jag skrev en hel del på den tiden, och en gång fick pappa läsa vad jag skrivit, som jag idag inte kommer ihåg.

Pappa var mycket kritisk och sa så där kan du inte skriva, börja läs de här böckerna så ska du få se. Och så rabblade han upp några tittlar som jag inte hade en aning om vilka det var.

Calle märkte att jag blev ledsen och sen tyckte han inte att pappa skulle få läsa mer vad jag skrivit.

Efter jag fött barn gick jag upp mycket i vikt, jag har alltid sen jag blev äldre haft problem med vikten. Delvis berodde det på att jag älskade att äta och vi åt mycket onyttigheter om kvällarna. 

I allafall minns jag tydligt en kväll. Då jag pratade i telefonen med pappa, jag hörde att han var full. Då började han gnälla om hur tjock han tyckte jag var och att jag borde tänka mer på vikten och inte äta så mycket.

Jag blev ledsen och då vi lagt på luren satt jag i soffan och grät. Calle kom genast fram och frågade vad som stod på.

Då jag berättade blev han så arg på pappa att han ringde upp och skällde ut honom efter noter. Jag beundrar honom än idag faktiskt för att han verkligen vågade säga något.

Ni vet säkert hur det kan vara med en föräldrer, då de gnäller på en, vill man säga så mycket till sitt försvar, men kommer inte på ett dugg.

Utan det blir ett lamt, jaha ungefär.

Så Calle och min pappa kom inte särskilt bra överens, för han såg hur jag blev behandlad, att han försökte trycka ner mig. Jag gissar att pappa bara menade väl och så, men för mig var det ju som kritik. På mitt redan dåliga självförtroende.

Jag fick förstås också träffa Calles föräldrar, de var underbara och fina människor. Tråkigt nog dog hans pappa rätt tidigt, i cancer.

Vi var mycket ledsna för det.

Men jag minns en kväll. Calle skulle göra repmöte med lumpen och jag skulle vara ensam i vårt hus som vi bodde i då.

Jag var rädd för att sova där över natten så då var dom så gulliga och lät mig sova över där, och gav mig frukost och sen skjutsade hans pappa mig till jobbet.

Jag tyckte mycket om hans föräldrar och min dotter var där mycket med Calle som liten.

Min mamma mådde väldigt dåligt och hade börjat om med sina tabletter. HOn hamnade på psyket.

Jag var ledsen och orolig för mammas skull, och jag minns att hon ringde mig en kväll och sa att jag vill inte vara här.

Jag pratade med Calle och han tröstade mig och föreslog  att mamma kunde kanske flytta till Skelleftehamn där vi bodde så hon kom närmare oss, och även fick tillbringa mer tid med Carro.

Hon älskade då hon fick pyssla om Carro och de kunde vara ute med varandra tillsammans i flera timmar.

Mamma blev glad och hon flyttade i närheten av oss till en tvåa.

De är de sista åren jag vill minnas med min mamma. Vi kom varandra närmare än någonsin. VI åt middag hos varandra, och ibland då jag ville ha lite egentid brukade jag fara dit och käka middag, och se teve.

Jag älskade att spela kort och lärde henne spela femhundra, det tyckte hon var jätteroligt.

Min mamma hade soreasis  och utslag över hela kroppen. Hon blev sämre, men jag vet inte riktigt säkert vad det berodde på om hon hade soreasis artrit som ligger i min släkt. 

Jag är nästan säker på det för senaste året skaffade hon en rullator eftersom hon tyckte det var jobbigare att gå.

Iallafall så var jag på jobbet, jag kände en väldigt stark obehagskänsla i kroppen, jag visste inte varför, jag försökte mota bort känslan, men den pockade bara på mig.

Då jag kom hem prövade jag ringa till min mamma, men hon svarade inte. Jag tänkte att hon var väl hos någon kompis. Men jag kände fortfarande den där konstiga känslan i kroppen.

Jag prövade någon timme senare, men hon svarade inte. Då ringde en kompis till mamma och hon undrade om jag hade hört av henne.. det sa jag att jag inte hade.

KLockan var tio på kvällen. Calle sa att

- Du borde nog fara till henne och se vad som har hänt, och kolla hur hon måt.

- Men hon kanske blir arg om jag kommer så här sent?

Calle gav mig en lugnande kram och lade en hand på min axel.

- Nej, det tror jag inte att hon blir, svarade han lugnt.

Jag hade ju egen nyckel till mammas lägenhet och jag cyklade med andan i halsen, och oroskänslornaväxte sig allt starkare inom mig. Varför svarade inte mamma ?

Jag låste cykeln utanför porten och öppnade den och tände lyset, trappupgången ekade tyst och tom. Det kändes som om jag hade knäck i benen och jag ville verkligen inte gå dit upp, hon bodde på nästan högsta våningen.

Jag svalde hårt och ringde på dörren. Ingen öppnade.

Jag väntade någon minut och sen satt jag med darrande hand nyckeln iåset och vred om med ett klick, och stirrade in mót den mörka hallen.

Jag ropade på mamma, men hon svarade inte.

Jag tände med gråten i halsen lyset, och började på darrande ben gå mot köket.

Jag tände lampan och där mitt på golvet låg min älskade mamma blek och blodig. Jag ropade mamma, flera gånger i panik. Men hon svarade naturligtvis inte.

Någon minut senare ringde min mobil.

- Vad har hänt? frågade Calle.

Jag började snyfta och skaka i hela kroppen.

- Mamma ligger på golvet.

- Ta det lugnt nu, sa Calle. Jag ringer ambulansen min syster kan sköta Carro så kommer jag direkt till dig.

Sen mins jag inte så mycket mer, jag rörde mamma för att se om hon andades, men det gjorde hon inte, hon var blek som ett lakan och kall som is.

- Mamma! Snyftade jag. Vakna.

Men hon vaknade naturligtvis inte. Calle och ambulansen kom ungefär samtidigt.Och dom konstaterade snabbt att hon var död. Calle kramade om mig.

- Titta inte nu, sa han.

Jag knep ihop ögonen och ville inte titta, hörde ett dunsande och bogserande,och oj,  vad tung hon är.

Jag ville bara försvinna i ett hål i marken. Min mamma var död.

Då jag åkte i ambulansen fick jag sitta med ambulansmännen, Calle for hem igen och tog hand om Carro.'

- Jag skulle ha kommit tidigare, sa jag om och om igen.

- Det skulle inte ha hjällpt, det gick väldigt fort, det var troligen en hjärtinfarkt.

Jag kände tårarna komma och jag tänkte tillbaka på jag och mammas sista samtal igår kväll.

Hon berättade om en underlig dröm hon haft och ville nästan inte sluta prata.

Jag berättade om en novell jag skrivit på skrivskolan jag gick. Hon sa att hon ville gärna att jag skulle läsa upp den.

Jag var trött och sa att jag kan läsa den sen,  till helgen när vi träffas.

Men vi träffades inte mer.

Jag grämde mig så över det där samtalet, och tänkte att om jag bara hade läst novellen för mamma så hon åtminstone hade fått höra den innan hon dog.

Det är lätt att man säger till dem man bryr sig om, då vi träffas ska vi göra det och det. Men en dag kan det vara försent.

Min mamma,  är en liten ängel på jorden är  nu en älskad ängel i himlen,.

Älskad, saknad och aldrig glömd.

Jag kommer alltid att minnas min snälla glada mamma, som hade lätt att prata med folk och hade nästan alltid något positivt att säga.

Och var hon ledsen så kunde hon gräma sig en stund och sen sa hon, det ordnar sig.

Men inte denna gång ordnade sig, min älskade mor blev en ängel  år 2002, ett år jag aldrig kommer att glömma.