Jag märker ju att det ändå finns några intressedae läsare som gillar det jag skriver, det värmer att veta. Så då fortsätter jag alltså på kapitel tre, livet om mitt liv. Jag kommer senare att gå in och ändra och pyssla ihop det jag skrivit, men nu skriver jag i grova drag, för att få ner det jag vill ha med.

Så jag har nåt att gå på liksm, sen får vi ju se hur det blir i slutändan, det är säkert mycket som både kan läggas till och ta bort, så är det ju ofta då man skriver .

Kapitel 3

Det var historien om min bror, ni som kände honom undrar kanske vad som hände med honom. Jag kan idag i vuxen ålder känna mig bitter över att jag blev snuvad på min bror.

Tänk er själv att ha något värdefullt i några år som man tycker riktigt mycket om och sen bara puts väck så försvinner det nästan mitt framför en.

Jag kan tänka mig att min bror hade väldigt jobbigt hos min pappa. Först och främst pappas drickande och sen en jobbig och tjatig farmor.

Jag har aldrig haft nån särskilt bra kontakt med min farmor eller farfar. Det jag minns mest från min farfar är hans drickande, och att han älskade att snickra.

I huset där min pappa bor finns en verkstad nere i källaren, han var duktig på att snickra möbler och sånt.

Min farmor, jag vet egentligen ingenting om henne,annat än att hon var från Norge.Jag har ju släkt där som jag träffade några gånger då jag var liten då jag följde med pappa.

Min farfar måste ha varit en hård man. DÅ min pappa var femton år så skickade han iväg honom till sjöss, och sa att han inte fick komma tillbaka på ett par år.

Jag fattar inte hur man kan göra så mot en som bara är femton år och vet så lite hur det fungerar ute i det riktiga livet.

Min pappa blev sjöman och jobbade på olika båtar och reste världen runt.

Det var i Afrika han träffade min halvsysters mamma.

Min pappa hade tre syskon, en som tog livet av sig i ung ålder, jag minns att jag träffade honom några gånger, han hette Sten. Jag tror att han hade problem med droger och sånt, jag vet att han gasade ihjäl sig i garaget.

så fruktansvärt öde, och han lämnade sin tjej, jag kan bara tänka tanken hur hemskt det måste ha kännts för henne, och även för min pappa.

Att bara förlora en bror sådär.

Sen hade han en annnan bror som hette Erling.Han dog för några år sedan.

Jag tyckte aldrig om honom, han var väldigt farlig på spriten, och jag visste då jag var i Norberg hos pappa och hälsade på så drack dom i massorr

jag vet inte exakt vad han dog av. Han har en syster också hon lever fortfarande men är väldigt dålig, och har svårt att gå och klara sig själv, det är nån sjukdom som hon har.

Jag har en massa sjukdom och elände i släkten, diabetes, soreasis artrit, cancer, och hjärtproblem.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Idag tränar jag och försöker hålla mig igång för att jag förhoppningsvis ska få fortsätta leva ett par år till.

Min mamma fortsatte vara en frånvarande person, och då jag gick i högstadiet började jag få smak för alkoholen, och tänkte att det skulle vara en väldigt bra flykt från min hårda skolgång och livet därhemma, att försöka glömma smärtan jag bar på inombords, en smärta som jag inte kunde förklara.

Jag mådde dåligt utan att jag kunde förklara det, och jag var för stolt för att be om hjälp.

Jag kände mig ensam fast jag hade några kompisar, och jag var vilsen visste inte vad jag ville med mitt liv.

Om någon skulle fråga mig, då, Åsa vad vill du med ditt liv, vad har du för framtidsplaner?

Det svaret skulle ha varit enkelt för mig då, jag hade inget svar.

Jag ville bara ha roligt med mina kompisar, vi var ute och festade på helgerna och for ut och dansade. Fast jag fick nästan aldrig dansa med någon.

Jag var ju den där fula, taniga tjejen som killar tyckte om att reta. Och då jag var så blyg så hade jag sällan nåt att säga till mitt försvar, jag kunde inte försvara mig.

Det var som att magen knöt ihop sig och jag kände orden stockade sig i halsen.

Jag minns så väl en rast då jag och min enda kompis jag hade i klassen satt i uppehållsrummet och några killar kom till oss.'

Det var en kille som frågade mig något, som jag inte ens minns.

Men det jag minns var hans hånfulla kommentar och råa skratt,

- Du kan ju inte ens prata !

TÄnk vad en sån kommentar kan svida i hjärtat. Från den dagen beslöt jag mig för att säga så lite som möjligt, okända människor kunde jag ju bara inte prata med, dom gjorde mig illa.

Jag minns också en annan händelse i mellanstadiet. Jag tyckte det var roligt att sjunga, det tycker jag ju en idag.

Jag klämde i  och sjöng allt jag kunde.

Då tittade en kille på mig, och brast i skratt. Och han sa åt mig att du kan ju inte sjunga, och så började han härma mig som han tyckte att jag lät, nasalt, och det var ju så.

Och barnen omkring tittade hånfullt på mig, tyckte jag då. Och jag ville bara sjunka ner genom golvet, röd i ansiktet av förudmjukelse, och tårarna brände i ögonlocken, men jag var för stolt för att gråta inför dom.

Sen slutade jag sjunga.  Och fick underkänt i musiken.

Jag blev förresten underkänd i de flesta ämnen. Delvis för att jag skolkade mycket, och för att jag hade väldigt svårt för mig i skolan, och kände mig rädd och nervös på nästan alla lektioner jag var på.

Jag var rädd att klasskompisarna skulle skratta åt mig då jag var så dum i huvudet.

Nu i vuxen ålder har jag fått veta att jag lider av inlärningsvårigheter, hade jag vetat det då jag gick i skolan så hade jag kanske fått bättre hjälp, jag vet inte.

Men jag känner nu att det känns skönt att veta att jag har det, så kan jag säga det, det känns skönt att äntligen kunna sätta ord på mitt handikapp, jag ser det som ett handikapp.

Eftersom det är sånt som aldrig kommer att gå bort, jag kommer alltid att ha svårt att lära mig nya saker.

Men i skolan då man inte förstår varför då är det svårt, då man inte kan förklara sig själv, och då fick jag ju höra, att Åsa, hon är dum i huvudet, hon fattar ju ingenting..

TÄnk er att få höra dom orden ofta, då tror man ju på det själv också till slut.

Jag önskar att barn som mobbas idag skulle förstå hur mycket onda ord kan såra en annan människa rakt i hjärtat. Att det faktiskt kan påverka en resten av livet.

Men nu vet jag att det är mobbare som är svaga människor, det är såna människor som inte förstår bättre. Som hänger med gänget för att vara coola, och tror att de ska få mer popularitet om det är någon som är dum mot någon.

Det kan också vara människor som precis som jag och många andra har haft en mycket svår barndom, som måste utmärka sig själva, för att liksiom ge igen på en oskyldig människa som i deras ögon verkar svagare och som jag inte har förmågan att kunna försvara sig.

Jag avslutar detta med att säga. att jag hoppas att mobbningan för barn, och även vuxna ska ta slut en dag. Att en dag människor ska fatta att alla människors liv är olika, och att alla har olika förutsättningar.

Det är helt galet att reta nån för utseeendet eller hur man pratar. Alla människor är lika mycket värda. Alla har rätt till sin plats i livet och ingen förtjänar att tryckas ner.

Som barn förstår man inte såna saker, men jag tycker det är upp till både föräldrar och lärare att berätta för våra barn om mobbning och hur vi tillsammans kan stoppa det, för att göra världen lite bättre för en medmänniska.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...