En jobbig tid följde.Det är ju så mycket som man måste ordna då någon har dött. Jag var ju själv om allting eftersom min bror inte kJnde hjälpa mig då han är sjuk.

Hans gode man som ringde en gång och hörde om pengarna, men det fanns ju inte mycket pengar att tillgå där.

Det första jag fick ta tag i var att tömma hennes lägenhet.

Det var jobbigt att vara där och bli påmind om henne hela tiden.

Och veta att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.

Att aldrig få sitta vid köksbordet och spela kort eller äta mat. Och aldrig mer få höra hennes glada skratt.

Jag minns att jag satt i fåtöljen med en av hennes klädesplagg som jag hårt kramade, och, jag blundade och kunde se henne framför mig.

Hennes mörka korta hår, och rundlagda kropp, hon var ungefär lika lång som mig 1,62.. Hennes gröna ögon som oftast lyste av glädje då Jträffade henne.

Jag önskade att mamma skulle kliva in genom dörren och ropa hej, och sen skulle hon pladdra på om sin dag och fråga hur min varit och hur det var med Carro..

Men det gjorde hon naturligtvis inte.

Mamma hade en snäll granne som kom och hjälpte mig att packa ihop resten av hennes saker och städa lägenheten, och det uppskattade jag verkligen, det var ju jobbigt att göra allt ensam.

Och så skulle jag dessutom fixa begravningen.

Jag fick välja en kista, och då valde jag en vit. Eftersom jag kände att hon skulle ha tyckt om just den färgen, för jag tyckte att den symboliserade hennes glädje och godhet.

Och gravstenen blev den minsta dom hade, eftersom jag inte hade råd med någon större. 

Mamma samlade på änglar, så det blev en ängel som symbol. Jag blev nöjd, men hade förstås velat ha något vräkigare.

Begravningen blev väldigt fin.  och det kom mycket folk, hon kände ju så många. Kistan var prydd med vackra blommor som visade hur älskad hon var.

Jag satt längst fram med Calle och Carro, min bror var också med och en assistent till honom.

Calle satt och höll min hand, han var ju också välditg ledsen eftersom han tyckte så bra om min mamma.

Den som tog mammas död hårdast var min mormor. Mamma var hennes enda barn och  de hade förstås väldigt bra kontakt,

Hon brukade alltid fira jul hos mormor. Jag blev lite ledsen ibland för jag ville ju att hon skulle fira jul hos oss.

Samtidigt förstod jag ju, för mormor var ju ensam och jag var glad för mormors skull att de två fick vara tillsammans, jag hade ju en familj att fira jul med så jag behövde inte vara ensam.

Jag minns då jag ringde mormor och berättade för henne att mamma var död.

Det var som om hon inte riktigt förstod det, hon pratade om mamma som hon fortfarande levde., som att hon inte ville delta i detta sorgliga besked.

Jag tyckte så synd om mormor och förstod hennes sorg så väl och att det var svårt att ta in det, hon hade ju inte som jag varit där på plats. Och sett att det verkligen var så.

Själv hade jag svårt för att gråta, och tog mig inte riktigt tid att sörja. Jag hade Carro att tänka på och så mycket annat runt omkring.

En kväll då jag ringde för att höra hur det var med mormor så svarade hon inte.

Men jag blev inte så orolig den gången, klockan var ändå rätt sent och hon var gammal, hela 86 år. OCh jag hade hört att gamla människor ofta brukade lägga sig tidigt om kvällarma och stiga upp tidigt på morognen i stället.

Jag tänkte tillbaka på den senaste gången jag träffade henne, det var ungefär ett år sedan. Jag var med i en kör då, och vi skulle fara till Stockholm och sjunga i globen med en massa andra körsångare.

Det tyckte jag skulle bli väldigt roligt. Kjell Lönnå var körledare då, och han var väldigt skicklig och bra på att få alla att lyssna och lära in låtarna, hur det skulle låta.

Jag besökte min mormor, jag ville så gärna träffa henne för det var så längesen sist.

Mormor bodde då i en tvåa. Då Allan, hennes senaste man hon träffade dog, så tyckte hon att det blev för mycket att ha hus, och hon började bli gammal så då orkade hon inte ha huset längre då ingen kunde hjälpa henne med de tyngsta sakerna, och det förstod jag.

Jag skulle ändå alltid minnas det gula huset hon bott i, ett hem där jag hade haft min största trygghet och glädje som barn, en sån plats glömmer man aldrig.

En plats där man var som lyckligast.

I allafall så träffade jag mormor och blev väldigt förskräckt då jag såg hur mycket hon magrat det senaste året. Benen var smala som pinnar och hon såg väldigt trött och härjad ut, som om hon inte sovit på mycket länge.

Men hon sken upp som en sol då hon såg mig, och vi pratade som vanligt och jag berättade om Calle och om hur stor Carro blivit, att hon börjat förskolan.

Hon som alltid brukade ha massa mat i kylen, hade nu bara en gammal liter mjölk, smör och en torr limpa.

- Jag har glömt att handla,sa hon.

- Jag kan följa dig att handla, sa jag och sedan kan vi gå och äta pizza.

Vi bestömde oss för en pizzeria där vi brukade äta som låg i närheten.

Då vi kom hem igen, tittade hon allvarligt på mig och sa_

- Åsa, jag har alltid tyckt om digprecis somdu är,vad som än händer i livet så fortsätt att vara dig själv.

Jag blev glad och rörd över hennes ord. Jag skulle så gärna velat säga att jag älskade henne och att hon alltid varit som en mamma för mig,,men jag vågade naturligtvis inte det.

Och det var sista gången jag träffade henne i hennes lägenhet,

Jag prövade ringa mormor redan nästa dag, hela dagen på jobbet, men hon svarade inte.

Jag ringde Calle och pratade med honom.

- Jag är säker på att något har hänt henne, sa han allvarligt. Du måste ringa polisen så de kan gå in och bara se så att allt är okej.

Jag blev kall om hjärtat, och kände klumpen i strupen, skulle jag verkligen mista min moromor också?

Jag ringde polisen och jag fick dom att gå med på att titta till henne.

De ringde mig tillbaka och sa att hon låg på sängen. Hon hade tänkt självdö och hade inte ätit på flera dagar. Och var helt utorkad. Så de hade ringt ambulansen och sa vilket sjukhus det var, som jag inte kommer ihåg nu.

De ringde från sjukhuset några timmar senare och sa att mormor hade fått i sig vätska och låg med dropp. De sa att de ville att jag skulle komma dit och hälsa på henne och försllka prata med henne så hon verkligen skulle förstå att mamma var död.

Med gråten i halsen ringde jag till pappa, han gick med på att betala en resa för mig, det var väldigt snällt av honom.

Nästa dag befann jag mig på sjukhuset. Jag kunde inte tro det var min mormor, hon låg där, blek och slapp, och sa ingenting, men hon lyste upp då hon såg mig.

Jag var länge där, satt och läste tidningar för henne. Inte för att jag vet om hon förstod något vad jag läste, men ibland läste jag upp ett recept och sa :

- Det där låter väl gott mormor? Jag ska ska testa det nångång.

Då nickade hon.

När jag skulle vara iväg så fick jag äntligen modet, som jag velat säga så länge men inte vågad. Jag tog hennes hand och tiitade på henne.

- Jag älskar dig, mormor, sa jag med darrande röst.

Då öppnade hon ögonen igen och log svagt mot mig och svarade:

- Och jag älskar dig också, Åsa.

Det var sista gången jag såg min mormor. Senare ringde dom från sjukhuset och sa att hon hade dött. Och det kändes som om en del av mig också hade dött. En dubbel sorg och nu hade himlen fått två fina änglar, 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godkväll!   Tänkte det var dags att skriva några rader nu, inte för att jag vet om jag har något särkilt intressant att berätta, men nåt ska jag säkert komma på antar jag  . Idag har det inte blivit särskilt mycket gjort härhemma, gick bara en ...

Hej och välkommna hit, ni som vill !   Nu blir detta mer som en vanlig blogg igen, jag känner att jag har redan ganska mycket matreal på min bok, så jag behöver inte så mycket just nu, har tillräckligt mycket att jobba med redan. Men man vet al...

Nu har jag verkligen bestämt mig för att slutföra den här boken. Det kommer att ta tid, och jag kommer säkert då och då att vilja kasta ut datorn genom fönstret. Men klar ska den bli, oavsett hur lång tid det än må ta. Jag inser att min berättels...

Ja, men då kör vi på ett kapitel 19 tycker jag, för er som orkar läsa. Då man landar i en  viss plats i livet, som jag nu känner att jag har gjort, så kommer man till instinkt en hel del saker. Förhoppningsvis så stämmer det att man blir lite kloka...

  Ja då kommer fortsättningen. Hade egentligen inte tänkt skriva några fler kapitel, men sen började jag tänka på att livet man lever är precis som en bok, Man börjar med tomma sidor och sen fyller man på eftersom. Det här känns som en början p...