Godkväll!

Ja då tänkte jag att det är dags att skriva några rader innan jag går till sängs. Helgen har gått alldeles för fort, och det har varit en väldigt trevlig helg måste jag säga.

Vi har varit och hälsat på vänner till oss idag, och det var riktigt trevligt, vi satt och surrade ett par timmar så tiden bara flög iväg, gott fika fick vi också. 

Imorgon bär det iväg till Umeå med dottern, då vi ska träffa ortopeden och prata om operationen. 

Jag väntar ju också på min operation och ska se då den blir av, inom tre månader. Det jobbigaste är ju att jag blir sjukskriven i tre veckor, jag som tänkte att man skulle kunna börja jobba efter typ två dagar eller så, tänkte att det är ju liksom bara örat.

Men icke då. Det tråkigaste är ju att man får mindre pengar då man är sjukskriven, men tur är ju i det här fallet att vi är två stycken.

Men jag försöker att inte tänka så mycket på min egen operation och oroa mig så mycket för den, som tur är så är det ju inte någon livshotande situation.

Jag måste säga att jag blev stolt över mig själv idag.

Ni som känner mig vet ju att jag blev tvingad i mormonkyrkan i mellanstadiet av min kära mor. Och dom här missionärerna har jagat mig i flera år från och till i förhoppning av att jag ska vilja gå me, oftast har jag igonerat dem och då jag nångång träffat dem har jag sagt tydligt, nej jag är inte intresserad.

Ialla fall så ringde dom i helgen, och rkev idag ett sms till mig och frågade om jag ville att dom skulle komma förbi, och att om jag inte var intressared kunde jag skriva det.

Då skrev jag helt sonika:

Nej, jag är inte intresserad av att komma med i er kyrka igen och jag kommer aldrig att bli det heller, jag var med då jag var yngre bara för att min mamma tvingade med mig, och jag tycker inte att man ska göra så mot ett barn.

Då svarade han, okej, då vet vi, tack för att du är ärlig..

Det är faktiskt första gången som dom själva har fått höra sanningen om varför jag inte är intresserad, egentligen så skulle jag kanske sagt som det var för längesen.

SÅ vi får väl se omdet hjälper den här gången, hoppas det.

Överhuvudtaget så är det fel av föräldrar att tvinga på sitt barn deras religion mot deras vilja, det borde vara förbjudet. För ett barn har inte så mycket att försvara emot.

Jag menar att om man som barn får höra att man blir ovän med sin mor annars så har man ju inget val. Fast i och för sig hade jag kunnat gå till pappa, men det var ju ingen som jag kände större förtroende till då.

Men jag kan förstå min mamma så här i efterhand, jag menar hon var olycklig, ensam och gick på tabletter. Såna sekter som mormonerna söker sig till de ensamma och svaga, för de är ju lättast att locka till sig.

Min mamma behövde förmodligen tröst efter skilsmässan hon blev ju väldigt förändrad efter det. Men  vad jag aldrig kommer att förlåta är att hon tvingade med både mig och m in bror.

Men jag hatar inte min mamma för det, även om det låter så,.Jag väljer att minnas det som var bra, dom senaste åren min dotter föddes och då hon flyttade till oss i skellefteåhamn i sin lägenhet, och då vi började umgås mer och var och åt middag hos varann, och hon ägnade mycket tid åt sitt barn barn som hon älskade  , det är de minnerna jag väljer att bevara i mitt hjärta.

Igår var jag och min sambo duktiga, vi gick en timmes prommenad fast det var 19 minus ute. Sen blev det bara att slappa och slöa framför teven och käka gott.

Jag känner mer och mer hur mycket jag älskar min sambo, det är så underbart att känna så starkt för någon igen, samtidigt som man blir lite mer sårbar, det är ju så då man öppnar sitt hjärta för någon, då blir man ju det.

Men jag tänker njuta över att jag har en sån fin och omtänksam sambo, som skämmer bort mig med kärlek och ställer upp för mig på flera sätt. Och visar verkligen att han älskar mig.

Fast vi bråkar ju förstås som alla andra par ibland om småsaker, men det brukar ordna upp sig då vi har lätt för att prata med varandra.

Men nu ska jag sluta babbla för ikväll och susa i säng så jag inte är alldelles död imorgon

tjingeling och godnatt  

Godkväll!

Ja då är det 2018 imorgon,, tänk att ett helt år har gått. Jag tänkte försöka sammanfatta det här året. Men egentligen är det ganska svårt, Jag tycker ändå att det här har varit ett rätt bra år, har inte hänt särskilt mycket. Det känns som att livet börjar flyta på igen, jag börjar bli starkare i mig själv och må bättre.

Detta år tog jag ju äntligen mod till mig själv och sökte hjälp hos kuratorn, det känders väldigt bra då jag pratade med henne och hon gav mig råd och tips och sånt.

Och den bästa frågan var ju som jag fick svar på om jag verkligen gjorde rätt som skilde mig från min första man, och det tyckte hon utan tvekan. Hon sa annars vet vi inte var du skulle ha varit idag.

Hon fick mig att inse mycket, att få mig att förstå varför jag beter mig som jag gör ibland, varför jag ibland kan vara så himla svartsjuk och har kännt mig värdlelös, att inte jag inte är värd att älska.

Trots att jag idag känner mig starkare i mig själv, och förstår varför så känner jag ändå att jag inte är färdigutvecklad med mig själv, det blir man kanske aldrig helt.

Men jag har i allafall blivit bättre på att säga ifrån. Jag förstår nu att man inte ska ta emot onödig skit från folk som kanske också själva mår dåligt.

Förut var jag ju så att jag mest gick undan om nån sa något, och jag vågade aldrig försvara mig själv. Jag tyckte väl inte att jag var värrd att försvaras, att stå upp för mig själv.

Så var det ju hela skolåldern folk sa ofta elaka saker till mig, och jag vågade aldrig säga emot dem. då förstår jag nu så här i efterhand att jag var ett väldigt lätt offer, sårbar och svag som inte vågade.

Och en sak till som är bra, under detta år har jag inte druckit en enda droppe alkohol, jag har kommit fram till att jag inte behöver det längre.

Förut drack jag för att jag mådde dåligt, var deprimerad,  men nu då jag själv mår bra och har en kille som inte dricker så tycker jag inte att jag behöver det.

Jag dömmer för det inte folk som tycker det är roligt att dricka då och då, jag säger inte att jag inte skulle dricka alkol om jag hamnade på någon fest i framtiden..

Förut när jag drack så kunde jag tömma en vinflaska på nån timme, jag drack ända till den var tom och så mådde jag bättre då man var i det där berusarstadiet och kunde släppa bekymren för ett tag.

Men sen kunde man ju må illa dagen efter och då fick jag ofta dåligt samvete och tänkte att nu ska jag aldrig dricka igen, men visst gjorde jag det ändå, bara för att komma bort och glömma hur livet verkligen såg ut.

Men nu förstår jag att jag inte behöver dricka för att må bra, jag har ju hittat min kärlek, och funnit min plats där jag mår bra just nu.'Sen vet man ju aldrig, jag vet att livet när som helst kan ändra sig och slå tillbaka mot en själv, men just nu så tänker jag njuta av det jag har  .

Jag har ju också haft ett väldigt fint år, lärt känna mina bonusbarn bättre, och jag och min sambo har varit på små hotellvisiter, och i Stockholm, där jag fick äran att lära känna min halvsyster, vilket jag är väldigt glad för.

Fast vi inte har så stor kontakt så vet jag att hon finns, att jag kan ringa henne om det skulle vara något och hälsa på henne då vi besöker stockholm igen om hon är hemma  .

En annan sak som jag har kommit fram till är att jag inte känner mig så bitter på min far längre. Han har sagt mycket saker för mig under min uppväxt, som säkert det också har bidragit till mitt dåliga självkänsla och självkänsla.

Men i stället för att gå och vara bitter, har jag börjat tänka så här,

Han är gammal 75 år nu, han har levt ett hårt liv det vet jag. Men han räddade faktiskt mitt liv då jag var tre år, när jag fick mitt hjärtproblem.

Då var det han som körde mig till sjukhuset i Stockholm, han har berättat att han stannade med mig på sjukhuset medans jag opererade hjärtat, och tvingade mig att äta.

Hade han inte gjort det så hade jag inte överlevt, jag minns en annan tjej som var på sjukhuset och hon dog pga att hon inte ätit. Pappa visste att jag var rädd för sprutor, han sa att varenda gång jag skulle äta så ropade han, syster  Åsa ska ha en spruta!.

Och då åt jag ju. Sen har han berättat att då vi körde hem så pajade bilen och vi var fast halvägs hem, men då bidrog farmor oss med pengar så vi kunde åka hem.

Det kanske är meningen då man blir äldre att man blir lite klokare, och börjar se saker på annat sätt. Jag har varit hård och sagt många gånger att jag inte kommer att sörja den dagen han dör i ålder.

Men det är inte sant , det kommer jag nog att göra. Istället för att gå och vara bitter över det som varit, tänker jag välja att minnas det goda han har gjort mig, och jag vet att jag idag är så pass stark att jag kan säga ifrån om han skulle säga något elakt igen.

Mitt nya motto inför 2018 ska vara, ta ingen skit   .'

Vad jag däremot tänker ta tag i mer detta året är min vikt och träning jag känner att jag måste gå ner i vikt igen, då jag vet att kilorna nu lksom har smugit sig på.

Nu måste jag verkligen på allvar bestämma mig för att ta tag i saken igen.Jag vet också att jag har stöd från min sambo och min dotter och det är väldigt värdefullt.

Och en annan underbar sak som hänt i år, är ju att vi fick tillbaka vår älskade kisse Lusse. Det var en underbar julklapp, det känns som att det var meningen att han skulle komma tillbaka till oss, och få leva sina sista år med oss, han är ju trots allt nio år nu.

Men nu är det som sagt var 2018 och jag önskar mina vänner och om nån ids läsa det här inlägget ett gott slut och ett underbart år 2018   .

Godkväll!

Då var snart lördagen slut då, den har varit lugn och rätt stillsam. På dagen var vi och hälsade på en rar tant som är släkt med min sambo. Hon är 86 år och rätt pigg för sin ålder.

Vi fick en massa gofika där, och jag skulle inte ha ätit någon lunch före. Hon sa nu är det bara ni doppar, jag tog den sista pepparkakan bara för att vara snäll, men jag tycker hon är jättetrevlig och det var kul och hälsa på henne  .

Sen for vi och handlade på coop, det är verkligen ett av stans inneställen, är alltid så mycket folk där. Men jag gillar coop, det finns ju så mycket att välja på där.

Sen såg vi hockey, naturligtis. Och min bästa käraste dotter bjöd oss på pizza från tre kronor, hon är bara bäst..  

tyvär så gick det inre riktigt som jag hoppades. Vi förlorade med 4-2, nu är det dubbelmöte mot Luleå nästa vecka,d et ska bli intressant.

I veckan har jag varit till en läkare i umeå. Jag har problem med höger öra, jag hör ju dåligt på det.

Jag trodde ju att det var en vaxpropp som jag brukar ha problem med, men det var värre en så. Och jag har nu alltså en öroninfektion så jag har fått örondroppar som jag ska droppa i tio dagar, och sen ska jag få en kallelse till röngen, om jag ska operera örat, och det blir troligast så, har typ nån extra hud som växer mot trumhinanan.

Min sambo är världens gullligaste, han skjutsade mig o torsdags, det var skönt att slippa fara dit ensam.

Jag blev dessutom lite skrämd av den där läkaren, det var en utländsk kvinna. HOn sa direkt då jag kom hej, och lägg dig där på britsen, och så var det typ tre fyra andra personer i rummet också.

Hon sa nu ska du ligga stilla och du får absolut inte vrida huvudet nu då jag ska blåsa ut vätska och så var det nåt mer hon skulle göra. Men det gjorde ju ont och jag som skulle ligga stilla kunde inte låta bli att röra på huvudet av smärta.

Då blev hon irriterad och sa, att nu, måste du samarbeta annars går inte det här.

Hon kunde ju ha varit lite mer förstående och gullig då hon såg att jag var rädd och hade ont. Jag sa som det var, jag har ju ont.

Hon svarade att jag förstår det men vi måste göra det här.

Till slut blev kärringen äntligen klar och jag kunde gå upp, hon bad mig sitta ner.

Där förklarade hon för mig om örat och sa att  min doktor hade blivit orolig då han sett mitt öra, och jag med sa hon. Hon tänkte just ge mig broschyrer om öron, men då sa hon sen, att det är nog lika bra jag ger dig dem senare så du inte oroar dig i förvväg.

Vadå, jag är redan orolig, några broscyrer hade nog egentligen inte spelat någon roll, men samtidigt så var det väl lika så bra.

När jag gick och skulle möta min sambo som satt i cafeterian så fick jag nog någon slags chock tror jag. Jag började skaka och frysa i hela kroppen då jag gick.

Och så då jag fann min sambo, som satt och drack kaffe, så satte jag mig ner och försökte börja berätta. Jag frågade honom om det var kallt här, och han svarade inte så värst.

Jag har nog fått en chock, sa jag, och jag försökte lugna ner mig, och tog några djupa andetag och han höll mig i handen en liten stund, då kändes det bättre.

Men jag får väl försöka att inte oroa mig för mycket, jag måste ta en dag i taget och tänka på att det finns dom som har betydligt värre problem än jag, och skulle det nu vara så att jag förlorar hörseln på det örat så har jag ju ett fullt fungerande vänsteröra  .

Nä så illa ska det inte gå.

Annars har det inte hänt så mycket spännande här. Jag köpte förresten en bok då jag och min dotter var på stan i Umeå, det är en bok av Lucy Duillon, den heter, När livet börjar om, tror jag den heter-

Har bara läst några sidor ännu, men den verkar väldigt bra, handlar om en tjej som är med i en trafikolycka, och så tappar hon minnet och kommer inte ihåg vem hon är.

Nu har jag också stickat färdigt mitt andra bnusbarns halsduk, den blev fin. Jag har också börjat att sticka en tröja åt henne, men just nu ligger det projektet på is, jag menar en tröja...HUr kunde jag ens komma på tanken ?Det är lite krångligare än att sticka en halsduk,

Jag har insett att jag måste börja om att läsa Tomas Gunnarssons bok också igen, träna din inre kondision.Jag känner att just nu så har den inte hjälpt så mycket, men det handlar ju mest om mig själv, att jag verkligen ska följa övningarna som finns i boken och börja tro på mig själv igen.

Det känns som att jag är i en liten svacka just nu. Men det blir bättre, jag har så mycket fint i mitt liv som är värt att kämpa för.

Det är inte så att jag känner mig deprimerad eller så, men just att jag behöver börja om och verkligen ge mig den på att stärka min självkänsla igen.

Men nu ska jag sluta babbla på för ikväll.

En god natts sömn önskar jag eventuella läsare  En 

Ja då var det dags att skriva några rader igen tänkte jag  .

Passar på att skriva nu då jag är ensam en stund. Då hinner man verkligen tänka igenom livet.

<Tänk vad tiden går fort, nu är jag redan 45, det har gått snart halva livet och man vet ju aldrig hur länge man lever heller. Det händer ju så mycket nu i världen, naturkatastrofer, krig, självmordsbombare och allt annat elände man kan tänka sig.

Vi har bara ett liv och det gäller verkligen att försöka ta vara på det så gått man kan.

Tänk jag trodde förut att jag trivdes med dem stunder jag fick vara ensam, jag tänkte så många gånger att å nu äntligen får jag vara ensam och njuta och göra precis vad jag vill.

Men nu då jag är helt ensam så tänker jag att det är rätt tråkigt, jag saknar min sambo och mina bonusbarn. För dom för in liv i huset och glädje.

Och det gör ju också min sambo., som jag känner mig trygg och glad med, för det mesta då jag inte blir sur, men så är det ju i alla förhållanden, det är nog svårt och bo under samma tak och tänka att vi blir aldrig ovänner vi har det hur bra som helst  .

Det viktigaste är ändå att man har kärleken och tilltron till varandra.

Stackars min sambo han har verkligen fått kämpa för den, och det f¨år han fortfarande göra ibland, för ibland kommer mina tankar fortfarande, att jag inte är värd att älskas, att han skulle hitta någon vackrare någon som har mer pengar än jag osv.

Men han är så fin, han säger ofta då att han älskar mig, bara mig och att det är mig han vill ha,. Och då blir jag så glad.

Jag tror om jag ska vara hård mot mig själv att det är egentligen det jag vill höra,för jag vill så gärna höra dom där orden jag älskar bara dig, och ingen annan.

Jag tror det beror på vår start också som vi fick, jag kan känna mig lite sorgsen ibland då jag ser filmer eller hör om andra par, Hur dom upplevde den där blixtförälskälsen direkt och passionen och uppvaktningen dom gav varandra.

Jag önskade så att vi också hade det så från början.

Men som min sambo säger så är det nuet som räknas hur vi känner nu för varandra, att vår kärlek tillslut kom.

För det är ju så att vissa behöver mer tid innan de hittar den där känslan och blir kär direkt medan andra måste lära känna varandra bättre innan den känslan kommer.

Själv så hade jag ingen vidare tilltro på kärleken innan jag träffade min nyvarande. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon som jag kunde älska, någon som passade mig.

Efter att ha träffat två idioter efter mitt andra äktenskap så tänkte jag att nu ska jag vänta ett tag och ta det lugnt, jag hade ju tänkt att lägga ner mötesplatsen.

Men då dök min kärlek upp, jag läste på hans sida att han befann sig i en jobbig situation, skilsmässa och arbetslös. Och jag ville vara gullig och skriva något uppmuntrande till honom, bara för att jag tyckte synd om honom.

Så jag skrev helt enkelt bara, att du ska få se att det kommer att bli bättre. fast han inte hade någon bild eller nåt.

Och sen svarade han och då började vår historia, vi skrev och jag blev glad då han ganska snabbt ville träffa mig.

sen var vi på en oförglömlig date,då han bjöd mig på restaurang och vi satt och pratade i flera timmar till restairamgem skulle stänga, kassörskan fick säga till oss att nu måste vi snart stänga tyvär måste jag räkna kassan nu  .

Jag märkte ganska snabbt att han var deprimerad och att han behövde någon, jag kände bara att jag ville göra honom glad. Och han har sagt nu efteråt att han inte kunde eller ville släppa mig heller.

Så till slut kom kärleken till oss, jag kände att jag inte heller kunde släppa honom, jag ville se vad som skulle hända mellan oss, och till slut blev det ju vi på riktigt,

Och så kom den dagen till slut då han sa att han ville flytta hit och jag fick träffa hans fina barn, som jag ganska snabbt tog till mtt hjärta.

Och nu två år senare typ sitter jag alltså här, med min dotter, två underbara katter,en man jag älskar och två bonusbarn, så man vet aldrig vad livet för med sig, det är verkligen toppen, att livet kan innehålla så många överaskningar.

Dessutom så har jag ju fått kontakt med min syster oxå igen och träffat henne två gånger, och har dessutom ork och energi att ägna mig mer åt min bror, då man mår dåligt så orkar man inte ägna så mycket energi åt andra, då är man inne i sig själv och sina problem.

Jag vill bara säga till alla som har det jobbigt, Jag vet hur det är att vara riktigt i botten, ge inte upp livet kan få så mycket man inte anar, livet är väl värt att kämpa för.

Men nu ska jag sluta babbla för idag, önskar eventuella läsare som fortfarande ids läsa min blogg en god fortsatt mysig helg    .

Hej på er!

Ja då är det dags att skriva några rader igen, och den här gången tänkte jag skriva några rader om en viss resturang som jag och min kompis besökte i fredag kväll.

Den heter alltså  Sizzling Wok, det var första besöket vi gjorde och jag ska även tillägga att det också var det sista.

Det första intrycket av resturangen tyckte jag var riktigt trevlig, jag måste säga att första intrycket av den var riktigt mysig, och romantisk omgivning,, och då man kikade på menyn så såg den väldigt trevlig ut med de rätter som erbjöds och till humana priser också.

Så kom alltså servitrisen fram och frågade vad vi skulle beställa, Hon var väldigt otålig och ville att vi skulle bestämma så snabbt som möjligt, och då jag till slut bestämt mig så sa hon till min kompis och vad ska du ha då? Så där lite lagom trevligt, eller..

Vi bestämde oss för att testa en pasta alfredo.

Maten kom in ganska fort. Då vi kollade på tallriken såg det inte alls särsklilt aptitligt ut. Som en grynig massa typ med pasta.

Då vi började äta så smakade det hyfsat tyckte jag men större delen av pastan var hård och seg.

Jag sa till min kompis det här ska jag klaga på, jag tyckte absolut inte att denna mat var värd sitt pris. Dessutom om man har känsliga tänder så är det inte att rekomendera sådär seg pasta.

Jag gick helt sonika fram till disken, och vfick vänta ett bra tag innan någon kom.

Då hon kom och frågade vad jag ville, sa jag att pastan var för hård.

Hon frågade typ vill ni att vi ska göra en annan maträtt?

Nä, sa jag vi vill ha samma mat. '

Sen gick jag och satte mig igen och vi surrade en stund. Och sen då hon efter en stund kom tillbaka sa hon bara.

- Ni får något annat i stället !

Och det såg inte gott ut heller, var en vattning bandpasta med några torra och smaklösa kycklingbitar.

Jag satt och petade i lite i maten och åt, inte heller denna pastan var godkänd. Jag tittade på min kompis och frågade henne vad hon tyckte, och hon var inte heller stormförtjust.

Jag sa åt henne att jag tycker inte vi accepterar sån här mat, vi betalar bara och sen går vi och äter någonannanstans, egentligen tycker jag inte att vi borde ha behövt betalat alls nämligen. Eftersom hon inte ens hade frågat oss om vi ville ha det där skräpet.

Hon kunde ha frågat oss, tycvärr kan jag inte göra nån pasta alfredo, önskar ni nåt annat? I stället för att bara komma och severa nåt vi inte ens beställt.

Sen bestämde vi oss för att gå ifrån maten och äta någonannanstans.

Då jag  kom fram till disken igen sa jag precis som jag tyckte, att vi var väldigt missnöjda med maten, och att vi inte skulle komma tillbaka hit igen.

Hon var som ett frågetecken och sa lite smått förvirrat att folk brukar ju tycka att det här är gott.' Jag sa bara men det tycker inte vi och så gick vi därifrån då vi betalat.

Om nu verkligen folk tyckte att det där var så gott så kan man ju fråga sig varför det bara var vi två och en gammal gubbe där en fredagskväll vid middagstid?

Vi tänkte att det verkade nästan som att de där var något som dom hastigt tagit fram ut frysen och tinat upp. Jag menar hur svårt ska det kunna vara och göra om två vanliga pasta alfredo?

Jag misstänkter också att vi blev lite matförgiftade. Jag åt ju inte så mycket men jag mådde lite illa och var ovanligt gasig i magen dagen efter och  att hon fick rusa på toaletten mitt i natten för att hon var väldigt dålig i magen, hon åt ju mer än jag för hon var hungrigare.

Jag går i starka funderingar om att anmäla den där restaurangen så inte fler personer ska råka ut för samma sak. tminstone tycker jag att dom borde ha varit så pass schyssta att dom kunde sagt att eftersom ni inte åt något så behöver ni bara betala för drickan.

Men dom har väl så lite folk så dom vill tjäna på alla som kommer dit, oavsett om dom är nöjda med maten.

Men jag är i allafall stolt över mig själv att jag faktiskt vågade säga ifrån  .

Resten av kvällen blev dock trevlig och sällskapet var alldelles utmärkt. Vi gick och såg filmen thor, som hade premiär, och den var riktigt spännande och sevärd, jag menar , att se två snygga bröder i samma film är väl aldrig fel? Och dessutom var den spännande och det hände saker hela tiden.

Idag hade vi tänkt fara iväg på byske marknad och men det var inget vidare väder, regnade.Men det är ju en dag i morgon också så vi far nog en sväng då.

Och vår lilla prins kisse verkar tillrätta sig väldigt bra hemma hos oss igen. Jag har fortfarande svårt att fatta att vi har fått igen honom efter typ fem eller sex år så är han här.

Nu äter han som han ska och det går allt bättre mellan honom och Molly, kanske kommer L.

ucifer tillsist ihåg att dom en gång har varit kompisar?

Lucifer är ju den enda katt som molly verkligen har kommit överens med. Och jag tror nog också att Molly känner igen honom, hon är inte alls så rädd som hon har varit för de andra katterna.

Hon försöker komma fram till honom och söka kontakt, och hon vågar vara framme.

Lucifer är nog bara lite rädd ännu, jag menar vem vet vad han har varit med om alldelles ensam i skogen i minst tre månader? Stackars lilla kisse, jag är så otroligt glad över att ha honom hemma igen, nu har jag mina två favoritkatter igen  

Nej nu är det dags att susa i säng, önskar eventuella läsare en godnatts sömn, tjingeling !!!

Godkväll!

Ja då var det dags för några nya rader igen tänker jag. Tänk snart är helgen slut och det är redan måndag. Men det är inte så mycket att göra åt, bara jobba och se glad ut, måndagar kommer ändå alltid, vare sig man vill det eller ej   .

Idag har det varit en trevlig dag. Jag och min älskling var och hälsade på en kompis till mig, det blev mycket surr och trevligt sällskap.

Sen bjöd min dotter oss på pizza, naturligtvis från tre kronor.

Det var gott som vanligt jag vågade mig på att pröva en ny sorts pizza, annars brukar jag oftast köra med säkra kort, det man vet smakar gott, men nu tog jag en pizza som heter Erikslid, och jag kan lugnt säga att jag inte blev besviken på den.

Sen då vi kom hem så blev det lite hockey, skellefteå mot Rögle,

och jag måste säga att det var en riktigt trevlig match då vi gick och storvann med 7-2..heja heja,fast jag tyckte dock lite pyttesynd om Rögles målis dock. Men skönt för oss att vinna med en sån stor seger.

Imorgon blir det inget särskilt vad jag vet, bara träning och så kommer kidsen och ska stanna hos oss en hel vecka, det blir lite trångt men trevligt  .

Jag har blivit duktig med gymträning nu, och kör varje vecka tre dagar i veckan.Jag känner att jag har blivit starkare och fått bättre kondision, tyvär har jag dock inte gått ner just någonting i vikt, men det kanske blir mer på sikt.

Jag försöker verkligen minska med läsken och dricker mest cola zero då jag dricker någon. Men ibland är det faktiskt gott med vanlig cola, men det blir inte i samma mängd som förut.

Jag har märkt att jag har blivit starkare som person också, det beror naturligtvis inte på gymträningen, tror jag i allafall. Jag känner mig på något sätt starkare och vågar säga ifrån mer då jag känner att jag blir illa bemött.

Förut så gick jag ju mest bara undan och var ledsen. Och det är ingen ide att göra det, då blir ingenting bättre. 

Det kanske är den här boken med tomas gunnarsson som jag läser om hur man bygger upp självkänslan, fast nu har jag inte orkat läsa i den sista tiden.

Men jag tror det är det mycket att jag känner att jag faktiskt mår bra just nu, att jag trivs med livet. Att jag äntligen känner att jag börjar hitta en plats i tillvaron som är bra för just mig.

Men visst kommer det fortfarande ibland ögonblick då den gamla rädslan tar över, då jag känner att allt när som helst kan ryckas från mig, jag om någon vet ju hur snabbt livet kan förändras,

hur snabbt man kan förlora det man tror känns säkert och tryggt.

Men jag försöker inte tänka så mycket på det, jag tänker att nu är det min tur att få känna på lycka och hur det är att tro på livet och kärleken igen, så jag njuter helt enkelt av livet just nu, och skulle det ta slut en dag min lycka, så måste jag ju börja om igen och kämpa på nytt.

Min inställning är att aldrig ge upp,vad som än händer  .

Och nu har jag ju börjat i kören igen, det är fantastiskt roligt. Vi har en väldigt bra körledare som vi ll att vi som är med ska tycka att det är roligt att sjunga, och till och med jag vågar sjunga utan att tänka hela tiden på om jag hörs och om det blir fel.

Hon säger det att det gör ingenting om ni sjunger fel, huvudsaken är att ni sjunger och att det kommer att bli bättre så småningom, vi har ju tolv gånger på oss..

Så jag ångrar inte att jag började fast jag inte känner en enda kotte i kören, och det lär jag väl knappast hinna göra heller eftersom det aldrig är några pauser och man inte har tid för småprat. Men det är egentligen ganska bra, då behöver man ju inte tänka på att man inte känner någon, det är ju ett mål varför man är där, och det är ju att jag ska lära mig att sjunga bättre, och att våga.

Men nu ska jag strax susa i säng känner jag börjar bli lite trött.

Var rädd om varandra där ute, ta vara på varandra och var inte rädd att säga till din vän eller din familj hur mycket du bryr dig om dem, det är ju ett av det finaste sakerna man kan få höra tycker jag, kärlek kan det aldrig bli för mycket av, finns ju så mycket krig och elände i världen som det är ändå.

Natti natt önskar jag eventuella läsare   .

Godkväll!

Ja då tänkte jag att det skulle vara dags att skriva några rader igen , Ingen ide att påpeka hur fort tiden går, eller hur ? Livet rullar på som vanligt, varken bättre eller sämre.

Jag och min sambo hade en fantasisk underbar resa till Stockholm, men tråkigt nog gick helgen alldeles för fort, men så gör det ju oftast då man har roligt.

Nu har jag kommit igång med att sticka igen, ska sticka en halsduk till min bonuson. Än så länge har det gått bra, då jag till sist lyckades få igång början av halsduken.

Nästa vecka ska jag börja i kör, en kör som heter Voicemix.

Jag hittade den av en slump på facebok, och sände in en anmälan. MEn sen såg jag vad den kostade 860 spänn, woops..Jag tänkte avanmäla mig, men tiden gick och jag glömde bort det.

För man hade bara typ fjorton dagar på sig att avanmäla , och mitt minne är ju inte det bästa alltid, jag brukar skylla på åldern   .

Men som sagt var har jag likas betalat eländet så måse jag ju gå också, jag hoppas i allafall att det ska bli roligt.

Jag har ju varit med i kör förr då min mamma levde, och även ett tag efter och det tyckte jag var rätt roligt, fast min sångröst inte är mycket att hurra för.

Men jag tycker ju om musik, och tyckte att det var roligt att komma ut och träffa folk.

Jag minns vad sur jag blev en gång på en gammal granne till mig. Hon klagade på att jag sjöng så tyst, och på den tiden hade jag inte lika mycket skinn på näsan som jag har idag, och kunde säga ifrån.

Så jag blev väldigt ledsen och grinade då jag kom hem. Min första man frågade vad som var med,mig, och då jag berättade så blev han arg. Och gick upp och skällde ut henne.

Sen nästa dag så hade hon köpt en chokladask  .

Men så här i efterhand så kan jag tycka att jag var lite väl känslig, jag menar, kärringen hörde ju inte vad jag sjöng och då måste hon ju få säga till, kanske.

Men jag sjöng inte högt för att jag inte ville höras och dessutom med en rätt usel sångröst. Jag har ju aldrig varit den där bullriga typen som gillar att höras och synas. Och dessutom hade jag svårare att lära mig sångerna för jag inte kunde noter.

Men i den här kören så behöver man tydligen inte kunna noter, då lär tydligen körledaren ut på gehör, och det passar ju mig bättre.

Jag har följt nyheterna en hel del nu den senaste tiden. Så som jag förstår så är det ett tredje världskrig på gång, och det känns inte kul alltså.

Om nu nordkorea släpper den här kärnvaps raketen mot usa, så lär det ta fyr i helvete, och jag tycker faktiskt att nordkorea borde veta bättre än att förklara krig mot usa.

Dessutom kommer ju automatiskt fler länder att bli inblandade också, Ryssland också förmodligen, och det ligger ju rätt nära oss.

Jag tänker ofta på att vi människor är de största odjuren som förstör jorden med kärnvaken, terrorattacker och allt annat skit.

Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad om jorden kommer att gå under en dag och då är det till stor del människans fel.

MEn förhoppningsvis så är det inte i vår generation och inte heller våra barn och barnbarns heller hoppas jag.

Är det inte terrorattacker man ska oroa sig för så är det kärnvapen.

Men jag försöker tänka så att jag tar en dag i taget, och inte oroa mig alltför mycket. Det hjälper inte mig, att gå och oroa sig varje dag för vad som eventuellt kan hända.

I stället tar jag vara på livet och njuter med min kärlek och familj, av allt gott jag har..

Och försöker sprida  lite glädje till min familjs och vänner.

Igår till exempel var jag och käkade med min fina vän och vi var på lidel. Då fick jag för mig att köpa en fin bukett åt min sambo och en choklad åt min dotter, för jag ville göra dom glada.  .

Och vad är det som säger att männen ska köpa rosor åt kvinnorna då vi kvinnor lika gärna kan göra det, fast det är förstås inte alla män som gillar blommor, men jag vet att min blev glad i allafall, och det är huvudsaken.

Men nu ska jag sluta babbla för ikväll , blir idol ikväll så det ska bli spännande.

Jag önskar eventuella läsare en trevlig kväll och en god natts sömn då det är dags för det.

tjingelinng

Godkväll!

Ja då var helgen redan slut, och en helt ny orörd vecka startar. Bara att putsa glasögonen och se fram emot den med nya tag .

Den här helgen har varit både bra och mindre bra.

 Jag har varit väldigt duktig på att träna i helgen tycker jag, både fredag och idag. Jag gick en timme på löpbandet och sen körde jag både mage, benpress och vikter.

Fast jag känner mig väldigt svag då jag ser många andra muskelknuttar som tränar där, som lyfter typ mellan 10 till 15 kilo och kanske mer.

Men det är förmodligen såna som inte gör annat än tränar och har tränat bra längre än vad jag gjort. För mig är ju fem kilo tunge, men jag kommer ju i efterhand att bli starkare med tiden och kunna lyfta mer.

Och jag strävar ju heller inte efter att lyfta sådär tunga vikter jag vill bli starkare för jag har ett ganska tungt jobb och få bra kondis så jag håller så länge som möjligt.

Och dessutom tycker jag ju att det är roligt att träna också, och om jag lyckas gå ner nåt kilo eller helst några i vikt så vore det ju ännu bättre.

Jag fick ett väldigt tungt besked på gymmet i fredags. En gemensam vän till jag och min exman har dött, han blev bara sextio år. Vi träffade inte  honom så ofta men han brukade hälsa på oss lite då och då, han var lokförare och då han hade sina körningar här brukade han komma förbi och snacka med oss en stund.

Han var också inbjuden till vårt bröllop han och hans fru.

Jag lider verkligen med hans fru, dom hade ju varit lyckligt gifta i många år och han var så mån om att hon skulle ha det bra.

Jag minns att han var förbi en kväll efter att jag och mitt ex skilt oss, men han bodde fortfarande kvar.

Han sa till mig att han tyckte att jag gjorde rätt som följde mitt hjärta, att det var det bästa både för honom och för mig. Då det inte funkade.

Han berättade att det gick mycket snack om vår skilsmässa bland vårt ex kompisar. Och vid ett tillfälle då det nämdes hade han blivit arg och sagt till personen att :

- Har du pratat med åsa själv om det här?

- Nej, 

- Då behöver du inte säga något mer,

Jag tyckte det var så himla ädelt gjort att ställa upp för mig sådär. Och han sa till mig att om han får höra nåt mer skitsnack om mig så skulle han ställa upp för mig, jag blev riktigt rörd och började nästan att gråta. Han sa att om jag hade vägarna förbi dem någongång så kunde jag gärna få komma och hälsa på.

Men det blev aldrig av, jag tyckte det kändes lite konstigt att komma dit själv utan mitt ex. Men jag tänker skicka en blomma till honom på begravningen, det är han värd,

Det är så orättvist då fina människor ska gå och dö sådär.

Och jag är faktiskt fortfarande förvånad över att det finns dom som pratar och spekulerar i ens skilsmässa, utan att känna till alla fakta.  

Men det blir väl så efter en skilsmässa att det är lätt man tar den personens parti som man tycker att man står mest nära  i försvar.

Men nu har jag lagt det där bakom mig, jag är glad ändå att jag och mitt x fortfarande kan vara goda vänner.

Och nu är jag lycklig och trivs med mitt liv..

Och jag hoppas verkligen att livet får fortsätta så, att jag bara får njuta av att må bra.

Den här händelsen har fått mig att tänka. Livet är alldeles för kort, vi måste visa mer att vi bryr oss om våra medmänniskor, de soms står oss nära.

Det är aldrig fel att säga till en bra vän man tycker om.

Att säga:

- Vet du jag tycker du är helt fantastisk och jag bryr mig verkligen om dig, och är så glad att just du finns i mitt liv!  .

Jag har läst i min bok träna din inre kondision, hur viktigt det kan vara att visa andra människor uppskattning.En enkel komplimang eller ett leende kan göra en annans dag.

Det är i allafall någonting som jag ska försöka bli bättre på, att säga till dom jag bryr  mig om hur mycket jag uppskattar dem. Alla är vi värda kärlek och uppskattning.

Men  just nu är jag värd sömn känner jag dags att susa i säng..

tjingenling och godnatt